Själv kan jag inte ta i handtag, kranar, knappar på bussen eller annat som jag vet att en massa människor rört vid.

Jag kan stå och rycka i ytterdörren mellan 10-50ggr innan jag är helt säker på att den är låst, ändå har jag fått gå hem igen eller fått gå upp ur sängen för att kolla igen. Det är en sak som jag verkligen mår dåligt av och som jag inte har ngn kontroll över.

. Jag kan stå och trycka på kylskåpsdörren en massa gånger innan jag är säker på att den är stängd. Lika så spisen måste jag kolla en massa gånger.

Om klockan står på 22.22, 23.23 osv, måste jag önska en massa saker som jag vill ska hända. Har en "lista" som jag räknar upp. Jag måste hinna önska klart allt innan klockan slår över till nästa klockslag. Om jag har önskat klart och jag råkar kolla på klockan igen innan den ändrat klockslag måste jag ta om allt igen.

Jag måste alltid tvätta händerna då jag varit utanför mitt hem.
Annars känns det smutsigt.

Har så mycket, så detta är bara en del av allt.
Har dessutom en tendens till att få andra att övertyga mig om att "dörren verkligen är låst" osv. Vet att man inte ska göra så, det förvärrar det bara, men för stunden blir jag lugn om ngn säger till mig.

Hej!

Jag lider av OCD. Min berättelse kan du läsa här:

http://angestsjukdomar.ifokus.se/Default.aspx?ArticleId=266c56ea-375d-4a26-aa61-1037b81eaa3d

Mycket av det du berättar har jag med. Framförallt smitträdslan när andra har tagit på saker. Ett tag var jag alltid tvungen att ta samma väg hem som jag åkt iväg. Minns när vi var på Mallorca 2001 och vi inte hittade alla gator vi gått på, vilken panik jag hade och grät.

Även det du nämner att jag var tvungen att hinna tänka vissa saker innan klockan slog från ett minutslag till ett annat.

Jag har nästan bara smitträdslan kvar. Ibland får jag bakslag och då kan jag tillfälligt få tillbaka all världens konstiga tvång.

Det går att få ett bra liv trots sina tvång. Jag får hjälpen genom medicin. En sak jag verkligen inte ångrar idag är att jag valde att få mina barn trots mitt tvång.

Jag tror själv att jag kommer vara sjuk hela livet, men under vissa perioder symptomfri.

Jag tror att tvångssyndrom är som alkoholist. En gång tvång, alltid tvång. Vi måste lära oss hantera det och jag lovar dig att du kan bli symptomfri. Hitta rätt hjälp! Jag hjälper dig gärna om du vill ha min hjälp.

Kram Karolina!

Jag har gått på medicin och samtalsterapi. Dock blev jag inte av med tvången.

Men sen är det inte så att de styr mitt liv, tror inte det iaf.
Är lite jobbigt men jag klarar leva rätt normalt. Den dagen jag inte klarar det, då söker jag hjälp igen :)

Hej!

Det finns ju både tvångs tankar och tvångshandlingar inom OCD

själv måste jag dra ut alla sladdar när jag ska sova är rädd för att det ska börja brinna annars.och eld är min stora skräck.. teven drar jag ut så fort jag har tittat på den..men jag kan styra det lite mer nu och låta sladden sitta i..Ja det här är jätte jobbigt för dom som lider av tvångstankar och tvångshandlingar..familjen man lever ihop med blir ofta drabbad också och tvingas med att leva med tvånget..vilket inte alltid är så lätt det heller jag talar av egen erfarenhet..

Många kramar till er där ute som kämpar

Hälsn. eva

 Jag har OCD och har en hel del blandade tankar och handlingar som jag inte kan gå utan. Det värsta är väl min besatthet med räta vinklar. Om saker inte står rakt och ordentligt eller papper som ligger snett etc *rys*

Sen när saker inte är där de brukar, om folk flyttar saker i mitt hem och jag inte kan få dem att stå perfekt på sin gamla plats kan jag få enorma ångestattacker.

Sen är jag enormt elrädd. Rädd för sladdar, uttag, antenner etc. Hade en elektriker här för att installera en badrumslampa och blev helt hysterisk när han satte på strömme och sen skulle epta bland kablarna. Tur man har en pojkvän som tar hand om en.

Detta är bara ett axplock, men jag hade mkt mer problem förr. Har fått i terapi ett tag nu och det går framåt. Jag kan ställa saker på snedden härhemma nu. Ibland, litegrand. Bara för att bevisa för migsjälv att jag kan. Men hälst har jag ändå det rakt. '

Jag är väldigt öppen med det och berättar för folk så att de kan förstå och hjälpa när jag för panik av för dem helt oförklareliga anledningar. Sen skojar jag en del om det också. Är väl mitt sätt att hantera det. Hoppas att ingen här tar illa upp om jag gör det.

MVH Pehpsii

Jag har så många konstiga ideer och saker för mig, mina barn stryker mig ibland över armen och ler. Men det är så hemskt svårt att inte börja gråta då. Dom menar ju inget illa, men jag känner mig liten.
Jag har nog inte lagt nycklar på bordet sedan jag var så liten som jag minns. Jag tror att det är mitt fel att det går illa för någon om jag tänkt på fel sätt om dom.

Det hemskaste är nog ändå att jag har lyckats gnugga av mig en del på barnen. Mest om bakterier, Antibaktriella medel är ett måste hos mig och jag vet att även barnen har det hos sig. Det är sorg.

Svava

Jag lider av tvångshandlingar..

Det började samma dag då min farmor dog när jag var 10 år. Helt plöstligt var jag tvungen att ta och röra saker. Jag förstod ingenting då.

Nu äter jag medicin för det. 200 mg. setralin om dagen, men det blir inte bättre.. snarare tvärtom. Jag skulle börja på kognitiv behandling för ca. ett år sen. Jag frågar mej nu, varför jag inte gick dit? Har inget bra svar på det. Detta styr så mycket.. Jag kan inte göra nånting utan att ha tankarna i huvudet och behöva ta på olika saker och göra så och så.. När "Vanligt" folk ser mej tycker väl dom man är helknäpp. Jag är ledsen för att behöva ha det så här, men ändå glad för att jag mår bättre psykiskt för övrigt än jag gjorde för ca. 3 år sen. Men jag vill så gärna bli av med detta och kunna leva ett normalt liv. Det känns så dumt att klaga på sitt tillstånd oxå, när det finns personer som mår mycket sämre.. :(

Jag är inte säker på om jag har OCD, men varje gång jag ska gå in eller ut ur våran grind måste jag titta ner i brevlådan, även om jag gjorde det för 1 sek sen.

Om jag är på Mc´Donlds eller något liknande som man får ta dricka själv ur såna där maskiner, måste jag trycka flera gånger tills muggen är full, häromdan var jag på ett sånt ställe och en "städtant" lr vad hon nu var stog brevid när jag tog dricka bara blängde på mej och fnyste när jag tittade på henne och log ,hon FNYSTE, kan ni fatta va me otrevliga människor de finns!

Alltid innan jag börjar skriva på tangentbordet måste jag liksom dra uppåt i tröjan vid axlarna.

Innan jag kan byta kanal på teven måste jag dra med fingrarna på batterierna med pek och långfingret.

Jag kan inte göra något ojämt, t.ex jag kan inte äta ojämt. (men jag kan göra ojämna saker som bara har 1 lr 5 "15,25,35 osv") De flesta tycker att det är jätte jobbigt, för jag brukar alltid säga "En gång till" när dom ska höja och stannar på 19 lr nån annan ojämn siffra, jag klarar minst av 3 och 7.

de flesta tycker att jag är galen och irriterande men jag kan ju inte hjälpa att jag är sån! O så länge jag är glad och nöjd skiter jag i vad andra tycker om det, jag har större problem i livet än att bry mej om vad andra personer tycker om mej.

Ibland har jag mina idéer, jag går tex inte på streck ibland, räknar ofta.. Trodde alla gjorde så :P

det enda jag vet med mig att jag har som tvångsgrej är att jag måste gå samma väg tillbaka. försöker jobba bort det genom att gå in genom en dörr och ut genom en annan men det är jättejobbigt. hade massor med såna grejer när jag var liten.

kolla spisen sjuttioelva gånger och ytterdörren bla.

det där med klockan har jag med haft. att önska vid jämna tal.

#10 Hur blev du av med det?

#9 men du kan hoppa över att göra det. Om jag skulle råka snubbla och missa ett streck (om vi nu ska använda det som exempel) så skulle jag få en enorm panikångestattack och gråta och/eller kollapsa, och sedan behöva gå tillbaka hela gatan och börja om, säkerligen flera gånger för att det inte blir "perfekt"

#11. bara att försöka gå emot det du "måste" göra. jag trodde att någon dåligt skulle hända om jag inte gjorde dessa grejer men det sitter i huvet bara. börja en gång att strunta i det du har jobbigt med och gå absolut inte och gör det sen ,då är det kört.

tex det här med ytterdörren, det kan jag ha ibland men lås dörren , ryck en gång och säg till dig själv att den är låst och sen gå. du får ha ångest hela dagen om det är så men bryt problemet. har du låst dörren så är den låst , den kan inte låsa upp sig av sig själv.

sen det här med att röra andra grejer som folk rört på . vet inte om du vill höra det men det är mer skitigt hemma än ute, har läst mycket om det då man var lite som du förut.

gå emot det du måste göra. inget kommer hända om du inte rycker i handtaget på dörren femtioelva gånger.

Ska försöka tvinga mig. Igår ryckte jag bara en gång i alla dörrar :D Bara jag klarar det idag också.

#14 BRA
. det är mycket vunnet att du klarar det. gör så igen .du kommer fixa det

#15 Tack :) Ska verkligen försöka. Trillar jag tillbaka får jag börja om igen :)

#12 Japp, det kan jag, har inte sagt att jag inte kan låta bli, och jag har heller ingen panikångest över huvud taget. (Tacksam!)

#16 nej du ska inte trilla tillbaka. då blir det som rökning ,att du blir fast igen. bara ingnorera de konstiga grejerna som din hjärna vill att du ska göra

#17 ville bara försöka förklara skillnaden. Många blandar ihop OCDs med såna små vardags "grejer" man kan ha. De som inte har OCDs brukar ha svårt att förstå hur dåligt man verkligen mår och hur mycket av ens liv det begränsar.

Visst, jag fattar, no hard feelings^^

För det första så vill jag bara säga att ni är modiga som vågar vara öppna med det. Jag har haft det sen jag var 12-13 år om inte yngre tillomed, fast då visste jag ju inte att det var en typ av "sjukdom". Dom ändå som vet om det är min familj alltså min mamma mina 2 bröder och min mormor och min bästa vän. Jag vågar helt enkelt inte berätta det för mina vänner för jag är så jäkla rädd att dom ska döma mig och tycka att jag är psykiskt störd eller nåt. Men inte ens dom som vet fattar riktigt dom tycker att det är bara lite knäppa saker jag gör ibland dom fattar inte riktigt hur mycket av mitt liv det styr. Eftersom jag inte vill att mina kompisar ska veta det eller att min mamma ska skälla på mig så har jag liksom lärt mig vara diskret med det. Typ om jag inte klarar att skruva på en kork till en flaska "rätt" så säger jag typ bara det är nåt klet jag får inte igen eller så frågar jag om nån annan vill ha så slipper jag skruva på.

Dom största problemen jag har är elektronik, dörrar, att skruva på saker exempel korkar. Jag måste varje kväll kolla spisen flera gånger fast jag just har kollat den. Och kaffepannan, tv apparater, datan, jag brukar för det mesta bara dra ut alla mina kontakter i mitt rum. Och för att inte tala om ytterdörren jag har redan känt på den 3 gånger ikväll att den är låst men jag vet att jag kommer göra det minst 4 gånger till för att det ska bli rätt antal gånger jag kollat den. Jag har både tvångstankar och tvångshandlingar eller vad man säger. Egentligen har jag tvångsbeetenden över allt i mitt hem och allt jag äger, det kan vara att jag råkat gå emot väggen då måste jag backa och snudda den så det blir "ogjort". Jag kan inte ställa ner glas på bordet över en fläck eller liknande och jag kan definitivt inte lägga nycklar på borden eller lägga min mobil med framsidan neråt. Ja det är med i princip allt. Och det värsta är att mamma inte tar mig på allvar jag har pratat med henne flera gånger och dom har skickat mig till Bup men dom kunde ju inte hjälpa mig bara irritera mig. Exempel så sa mamma idag va har du fortfarande såna där tvångstankar jag liksom säger som vanligt till henne att ja varje dag och kommer troligtvis ha det hela mitt liv eftersom jag haft det dom sista åren. Och svaret blir men det är bara nån grej du har för dig det går över.

Ett exempel som jag kommer ihåg så väl var när jag var ungefär 13-14 år och då hade jag en stark period när alla dörrar var tvugna att stå på ett speciellt sätt. Och jag hade stått med min sovrumsdörr i säkert en halvtimme utan att överdriva och jag fick inte rätt känsla det blev aldrig rätt och tillslut blev jag ju så trött så jag började skaka och svettas och var på vippen att börja gråta. Men till slut så fick jag den rätt och skulle precis lägga mig i sängen då kommer mamma i världens fart och vrålar åt mig att nu för jag fan ta och ge mig och drämmer igen dörren..jag vråla rätt ut och börja störtböla och ja sen stog jag där igen. Men kan ju förstå mamma också eftersom jag inte alltid är så kul jag har tex ryckt sönder en dörr och en vattenkran så ja…Men jag har på nåt sätt lärt mig att leva med det så det är bara ren vardag och rutin för mig att göra alla dom där sakerna. Usch nu blev det här äckligt långt inlägg men var bara tvungen att skriva av mig när jag äntligen hittat ett ställe där någon förstår hur det känns!

Välkommen, Liinda, hoppas du kommer trivas här!

/paronskrutten, medarbetare

Tack så mycket :)

Jag sökte och hittade en länk om det http://www.internetmedicin.se/dyn_main.asp?page=804

Jag har inte på långa vägar så besvärliga tvångshandlingar som de flesta av er har, men jag tycker ändå mina är jobbiga och jag är glad över att de har stannat på den nivå det är.

Min jobbigaste tvångshandling är att när jag läser eller kollar på tv måste jag lixom följa med konturen i texten. Alla i , . ! ? ( ) och liknande måste jag följa konturerna med ögonen eller fingret i luften. Känner mig pirrig i kroppen och får måste känslor om jag inte gör det.

Sen så måste jag kolla att ytterdörren är låst, kyl och frysdörren stängda, att inga illrar finns i tvätten som jag lägger i tvättmaskinen även om jag kollat så att alla är inne när jag går till tvättstugan och lite till.

Jag gör gärna som du med "konturer" när jag pratar eller tänker för mig själv, jätteirriterande..

Jag måste kolla askkoppar minst 10-20 ggr innan jag är säker på att det är släckt. Inte ens då är jag säker. Om jag ska gå köpa cola i kiosken, så tar tanken en miljondelssekund att tänka, men femton minuter för mig att gå ut. Jag måste vara säker på att det inte brinner. Jag har också räknetvång, vilken jag tycker personligen jobbigast av alla tvångstankar jag har för tillfället. Jag måste räkna orden i en mening, och varje gång nr 4 och 13 kommer upp så måste jag knacka i trä. Jag knackar i trä kanske 70 ggr per dag.

Jag måste räkna översättningstexten på TV oxå. Jag har inte räknetvång så att det gäller exempelvis hårstrån eller hur många chipsbitar, utan alltid ord. Vilket är extremt jobbigt eftersom jag älskar att läsa, dessutom att ord finns nästan varsomhelst.

Mina händer och ben får inte vara ojämna. Ex. om jag råkar slå mig på foten, hur ont det än gör så måste jag slå mig med andra foten också. Jag bröt en gång smalbenet, ni som vet hur det känns kan föreställa sig vilket helvete det var för mig i över två veckor. Jag har massa andra tvångstankar, men jag är så van vid de att jag knappt tänker på dem.

Jag måste ta en sak med båda händerna, även om det gäller en tandpetare. När jag tar tag i det måste jag röra det först med alla fingrarna på en hand, sen alla fingrarna på den andra handen, och sedan båda samtidigt. Dessutom, om en person ska ge mig något, exempelvis en penna, så får jag inte röra personens händer.

Om någon pratar i telefon, måste jag fråga vem det är, vilket kan vara extremt pinsamt, då det händer att jag inte känner personen så bra.

Jag tål inte felskrivningar, även om personen vet hur ordet stavas.

Jag kan läsa en bok, men om en punkt fattas eller att det är något skrivfel, så klarar jag inte av att läsa boken längre.

När jag går på toa måste kranen alltid vara på, och tre toalettpappersbitar måste vara i toaletten.

Hm. Det var några. Men jag har haft värre, vilket jag inte längre har.

Vet inte om jag har OCD, men tvångstankar/-handlingar har jag nog iaf.. t.ex. så finns numret 4 hela tiden i mitt huvud. Om jag klickar en gång med datamusen måste jag klicka tre gånger till, om jag öppnar min mobiltelefon en gång måste jag göra det tre ggr till (jag har en sådan där mobiltelefon som man kan vika upp och fast), jag måste alltid kolla på infot för varje TV-program fyra gånger och trycka på on-off-knappen på t.ex. högtalarna åtta gånger (så att den sätts på och stängs av fyra gånger), och så vidare. Förr var det bara att måste göra vissa saker "jämt", alltså inte tre utan fyra gånger osv., men nu har det blivit lite värre.
Sedan måste jag alltid klappa med händerna sexton gånger (om jag applåderar av någon anledning), eller 4 gånger 16 om det råkar bli ojämnt. T.om. när jag plockar gräs till mina kaniner kan jag inte göra det hur som helst, utan enligt ett visst system. När jag t.ex. klappar min hund måste jag göra det fyra gånger fyra gånger, eller fyra gånger sexton gånger.

När jag skriver någon på datorn och råkar missa en bokstav måste jag skriva om hela ordet fyra gånger eller skriva om hela meningen en gång, vilket är väldigt irriterande. När jag går i en trappa börjar jag alltid med vänster fot, och när jag öppnar en dörr i skolan (eller på en annan allmän plats) torkar jag alltid av händerna på kläderna för att jag inbillar mig att där finns en massa äckliga bakterier. När jag tvättar händerna gör jag det alltid på ett visst sätt och ibland bara måste jag göra något helt idiotiskt, som att t.ex. röra i en varm spisplatta (inte när den är för varm dock!) eller hålla handen under hett rinnande vatten en viss tid.

Hej

När jag var minder hade jag oxå tvång och basillskräck, Kunde tex inte äta up kakan där jag haden hållit i den, Tvätta händerna konstant. Kunde inte drick ur glas utan då va jag tvungen att ha läppen för kanten Sen var jag oxå tvungen att kolla så allt va avstängkt innan vi åkte hemifrån, Och dörren va jag tvungen att dra i tre gånger gjorde jag fler än tre fick jag börja om. Varje gång som jag skulle gå och lägga mig va jag tvungen att rabbla en ramsa om sjukdommar och allt som kunde hända för min mamma, annars kunde jag inte sova. Och ibland flera gånger så min mamma va riktigt trött på det kan jag säga. Kunnde inte äta bland folk heller fick värsta paniken då. Så man fick cykla 5 km hem på rasten när man gick i skolan och äta och 5 km dit igen. Men motion det fick man kan jag säga =)

Allt detta var jätte jobbigt och jag skämdes såå mycket för det!!

 Men när jag träffade min sambo vid 16 års ålder så försvann mycket av allt detta. Jag kännde mig trygg med honom, tror det kan va det. Men lite kvar sitter i ångersten och att kolla så allt är avsängt innan man åker finns kvar. Och det får jag nog leva med i resten av mitt liv.

Kram på er alla

Kinna

Jag har abslu inte like illa som er. Men hade problem när jag var yngre. Aldrig kunnat gå på toaletten någonstans utan att lägga ett alger papper runt sitsen och sedan sitta på händerna och kissa. Var så när jag skulle på toa hermma med. Sedan när jag skulle spola blev jag tvungen att stå på en tröskel nöär den spolat färdigt. Annars fick jag panikångest.

Även micron är jobbig, måste alltid trycka ut luckan sekunden innan den piper, annars får jag panikångest.

Måste också gå på alla mattkanter i golvet och på alla trösklar, missar jag måste jag gå tillbaka och gå på den igen. 

Har ibland perioder då jag måste tvätta händerna mycket, väldigt mycket. Söndertvättade ibland. Men händer inte så ofta, en tre-fem veckors period om året kanske.

Var värre när jag var yngre, och fortsätter bli bättre!

Ja, jag har OCD kollar och rycker i alla dörrar, kollar och provar att alla fönster är stängda, kollar att spisen är stängd känner på plattorna i viss ordning och känner på knapparna så att spisen verkligen är avstängd. kollar att alla lampor är stängda, känner på TV knappen att den är stängd, kollar plånboken så att jag inte har tappat id-handlingar eller några andra kort, kollar att jag inte har tappat mina hemnycklar och så här kan jag hålla på i flera timmar. Sen städar jag lägenheten kan städa i timmar varje dag, räknetvång, upprepar tal i huvudet m.m. och resten av tiden drar jag mitt hår. Så det blir inte så många timmar kvar innan det är läggdags. Äter medicin och har precis börjat på kognitiv beteendeterapi.

Jag snappar upp saker folk säjer och det gräver sig in i huvet och blir ett tvång ex.

Bridget Jones - Nej tack, och förresten är det inte bra att äta efter kl 20..
Anna Skipper - Men snart blir du ju tjock bara av att lukta på tårta..
Jennifer Aniston - Ha aldrig vita kläder efter "labour day"

Jag får alltså inte äta efter kl 20 därför får jag inte äta AfterEight eftersom reklamen säjer "see you after eight"
Jag får inte känna lukten av godis eller andra godsaker.
Jag letar varje år upp labour day och ser till att inte ha på mig vita kläder dagen efter. Det är förresten den 6:e September.

Herregud, va skönt att höra att det inte bara är jag som har det här hopplösa beteendet!!

Jag känner igen mig iså mycket ni skriver. Siffror styr mitt liv, det har alltid varit jämna tal. Siffran 4 är superviktig. Blir det inte "rätt" så blir det 4 gånger till, men då blir det 4 till o 4 till igen. Så att det i slut ändan blir 4 gånger…….men satan vilken tid allt tar jag brukar också be andra att typ höja volymen ett snäpp till om det blir ojämnt, och blir det för högt då måste man sänka två snäpp.

Går också o petar och trycker ett visst antal ggr på allt hemma och råkar jag stöta till nåt med armbågen eller liknande måste jag "dutta" till några gånger så det blir rätt eller göra så det blir jämnt på båda sider av kroppen. Kliar jag mig på ena benet två ggr måste jag klia mig på det andra på exakt samma sätt.

Nu har jag även börjat att använda ojämna siffror vid vissa grejer. När jag t ex skriver så här på datorn måste jag radera sista tre siffrorna i endel ord jag nyss skrivit eller klicka på musen rätt antal ggr. O dörren ska vi inte tala om…puh….eller spisen…0 0 0 0 0 0 0 dricker jämna klunkar vatten så att det blir jämnt i magen…tänk om typ den tredje klunken känner sig utanför där nere…nu skäms jag verkligen!!!

Biter av små bitar på kuvert eller pappersbitar innan jag slänger dem osv. Tänder o släcker lampan för att veta att det verkligen är släckt, trots att jag står i totalt kolmörker. Procedurer när jag låser, släcker cigaretten, går på toa, borstar tänderna, spottar, kollar så att betalkort o pengar finns kvar i jackfickan el i väskan, vänder mig om ute, kniper med ögonen, går över trösklar, rycker i handtag/kontrollerar att det är låst hundrafemtioelva ggr (råka rycka loss ett balkonghandtag en gång när det var 10 minusgrader ute) etc etc… Det duttas o petas o kontrolleras hit o dit så jag blir totalt tokig på mig själv. Vet ju att det inte finns nån logik alls i beteendet, men så fort jag försöker låta bli så kommer ångesten. För tänk om?!

Det går i vågor, ibland lugnar det ner sig och ibland ökar det helt okontrollerat. Ofta byter jag ut olika beteenden som t ex spottningen, lamporna eller att bita av små bitar av papper.. Bacillskräcken däremot har blivit lite bättre iaf.

Äter Sertralin sen några månader men märker ingen effekt alls ännu.

Jag har hela mitt liv haft problem emd streck, kan inte gå på strecken. När jag gick på strecken fick jag ångest och mådde dåligt. Var tvungen att gå ut ur rummet och efter ett tag igen kunde jag gå in igen och försöka på nytt. Kunde hålla på hur änge som helst. Efter ett tag insåg jag att detta inte var normalt (såg ingen annan smo gjorde det) så jag började arbeta med mig själv och efter ett par år så var det mer eller mindre borta (helt utan hjälp utifrån). Jag arbetade genom att då och då andas, prov att sätta tån på strecket en sekund, andas, prova igen, utöka tiden osv. Tillslut så var det bara några få streck kvar i hemmet som jag inte kunde gå på, men även dessa kom jag med tiden över (men det tog längre tid). Numera kan jag falla tillbaka i strecken när jag mår psykiskt dåligt, men jag kan också ta mig ur det ganska lätt då jag en gång gjort det.

Men jag har en hel del fler tvångshandlingar. När jag åker/kör bil så måste jag tugga för varje snöpinne jag åker förbi (står den på höger sida så tuggar jag på höger sida osv). Ibland har jag räknat snöpinnar, kollat om det är jämnt anlat. Höll koll på vilken sida det var fler på och räknade så det var jämnt. Var det inte jämnt så fick jag ångest (vilket var väldigt jobbigt för det var ju inget jag kude styra över).

I köket har jag speciell ordning på glas, tallrikar, muggar osv. Om någon flyttar på det (ex hjälper till att ställa in i skåpet och ställer fel) så får jag panikångest. När jag mår riktigt dåligt måste jag gå och kolla i skåpen flera gånger om dagen + alla gånger jag paserar så måste ag kolla över allt så allt tår rätt.

När jag öppnar och stänger dörrar så måste det ske på rätt sätt, minsta lilla det blir fel så måste jag göra om. Ibland kan jag stå där flera minuter för att lyckas stänga dörren på rätt sätt.

Slår ena handen mot benet när jag går så måste jag se itll att andra handen slår mot på samma sätt. Annars blir det fel.

Har haft det där med klockan, när det står 22.22 10.10 osv så måste jag knacka tre gånger på dne klockan (kan vara svårt när klockan inte är inom räckhåll och då får jag ångest).

När ag ställer ifrån mig ett glas eller liknande så måste jag ställa det på rätt ställe, se till att det är på samma ställe och att det är rätt tälle på bordet. Ibland kan jag behöva ställa det på andra sidan bordet och då tycker folk att man är jättekonstig. Varför ska jag ställa mitt glas brevid någons annan tallrik liksom. Men jag kan inte hjälpa det, jag måste.

Jag räknar saker hela tiden, allt i min omgivning som går att räkna räknar jag.

Om jag läser något och läser lite fel så måste jag läsa om det på rätt sätt. Vad som är rätt bestämmer min hjärna, det handlar alltså inte om att jag ska läsa det så att andra förstår eller att det uttalas rätt enligt andra. Utan det ska läsas så som min hjärna vill.

Är väldigt fascinerad av registreringsskyltar på bilar. Kan inte låta bli att läsa, om och om och om igen. Kan bli lite jobbigt när man kör bil och måste fokusera på situationen åsså sitter man fast i att läsa en skylt.

Har massa massa fler saker som jag gör. När jag mår dåligt så blir det mer, när jag mår bra så blir det mindre. Det blir mindre måste av det när jag mår bra. Mår jag dåligt så kan minsta lilla tvångshandling som blir fel utförd leda till att jag rasar ihop, börjar gråta, få hjärtklappning, skaka, skada mig själv osv. Mår jag bra så går det mest på rutin och hjärnan (som ju bestämmer vad som är rätt) betämmer rätt mkt enklare än när jag mår dåligt. kulle jag utföra något fel när jag mår bra så blir det en enklare ångest där ag mest känner mig misslyckad, ledsen osv. Får då ingen känsla av att vilja skada mig, rasar inte ihop i gråt, får inte lika lätt hjärtklappning osv

Kom på en grej till som jag har som jag ivll dela med mig av =)

Det är att jag inte litar på det jag ser. När jag ex lägger spindelharpan på datorn (gjorde det nu så därför jag kom på det), så kan man trycka på M så får man upp möjliga drag. När jag har löst så jag tycker att ajg är klar för att lägga upp nya kort så måste jag tycka på den knappen. Oavsett om jag ser att det inte finns några möjliga drag när jag trycke rpå knappen så måste jag trycka flera gånger för att vara 100 säker innan jag lägger upp nästa omgång kort. Det är bara det att oftat blir jag aldrig 100 säker och kan bli sittande jättelänge och trycka och trycka och trycka trots att deti nte visar några möjliga drag - men jag kanske missade att se! Jag kanske inte uppfattade att det blinkade osv osv.

Hmm, det känns faktiskt ganska skönt att skriva om det och dela med sig av det.

Ja, usch, ja…

1. Jag måste alltid titta på alla eluttag i lägenheten innan jag går hemifrån - i en speciell ordning. Det hela avslutas med att jag måste titta så att alla spisplattor är avstängda. Det är tre plattor och två "knappar" för ugnen. Måste titta på alla fem säkert 10 gånger var och säga högt för mig själv: "De är av, de är av, de är av…" Och om jag känner mig osäker på att ugnen är av så kan jag inte bara vända och titta på den igen. Nej, då måste jag ta alla eluttag igen och sedan ugnen.

Nu har jag även kommit på mig själv att titta på handduksvärmaren. Har aldrig haft på den, men den kan ju vara på och om jag missar det så kanske den blir överhettad och fattar eld…

Ibland har jag missat bussen/kommit iväg sent för att jag har behövt göra om det här gång på gång på gång…

Om jag inte känner mig helt nöjd med allt det här så har jag som en "inre röst" som säger: "Jaha, nu missade du att titta extra noga på ugnen. Huset kommer att brinna ner och det är ditt fel." Men jag har lärt mig att inse att huset faktiskt har stått kvar alla dessa gånger, så jag har börjat förstå att det räcker att titta på spisen ett fåtal gånger.. Men bara ibland.

2. När jag ska gå någonstans och låser dörren så måste jag känna på handtaget flera gånger. Är det en "bra" gång räcker det med 10-15 gånger. Ibland kan det ta 30-40 gånger…

Får ibland vända efter någon minut när jag kommer på mig själv med "Låste jag verkligen dörren?"

3. Jag klarar inte av siffran 3. Det är min oturssiffra, så när jag gör allt av ovanstående saker så kan jag inte göra det 3, 6, 9, 12, 15, 18 osv. gånger. Inte heller 13 gånger. Varför vet jag inte.

4. När jag var yngre hade jag problem med att exempelvis "bara klia mig på höger arm". Jag var tvungen att klia mig på vänster också. När det var som värst var jag även tvungen att göra det "höger-vänster-vänster-höger" så att höger och vänster fick "börja" varsin gång. Detta är dock tack och lov nästan borta idag.

Usch, vilket psycho man låter som…

#36 nädå, isåfall är vi alla psykon här

När jag var yngre hade jag detta. Men då hade jag ingen aning om vad OCD var. Det var bara min familj som visste, fast de visste inte heller allt. jag ville inte berätta för någon och jag mådde verkligen skitdåligt. Det började när jag var ca 10 år ungefär. Det blev bara värre & värre, jag ville inte ta i nått utan fick då tvätta händerna hela tiden & sen hade jag massor med olika saker jag fick göra om igen och om igen. Om jag skulle stänga locket på något t.ex så fick jag göra det hur många gånger somhelst för att vara säker på att den var stängd. Så höll det på i ca ett år. Sen blev det bättre & bättre. Idag är jag 14 & har inga tvångsbeteenden kvar, jag är så glad för det!

Så skönt att höra att man inte är ensam. Men samtidigt ledsamt, jag tycker inte alls om mina tvångstankar och vill såklart inte att andra ska behöva lida av det också.

Mina tvångstankar handlar mest om att lämna lägenheten. Jag är jätteorolig för att det ska börja brinna någon gång. Eller hända något annat hemskt. När jag går hemifrån måste jag kolla allt i den här ordningen:

1. Kolla så att vattenkranarna i badrummet är av, kolla att handdukstorken är avstängd (den har för övrigt aldrig varit på), släcka lampan och kolla så att det verkligen är släckt.

2. Kolla så att strykjärnet (som står i städskåpet i klädkammaren långt ifrån ett eluttag) är kallt. Släcka i klädkammaren och titta ordentligt så det verkligen är släckt.

3. Känna på spisplattorna så att de är kalla. Ibland måste jag även trycka lite på kylskåpsdörren för att se att den är stängd, ibland räcker det att titta på den.

4. Känna på fönster och balkongdörr så att de är stängda. Titta så att inget står för elementen.

5. Kolla så att TV och dator är avstängda och sladdarna urdragna. Måste även dra ur sladdarna till sänglampan och skrivbordslampan då de är sådana lampor som blir väldigt varma när de varit tända ett tag. Övriga lampor dras bara ur om jag ska vara borta längre, som över helgen t.ex.

6. Kolla så att fågelburen är stängd och att alla fåglar sitter i buren.

7. Kika in i köket och kolla så att mikron är urdragen, att vattenkranen är avstängd, att dörrar till kyl och frys är stängda. Sen måste jag kolla många, många gånger så att spisen verkligen är avstängd. Här kan jag fastna och stå en lång stund utan att kunna gå iväg. Jättejobbigt verkligen.

8. När jag väl tagit mig ut ur lägenheten måste jag tända lampan i trapphuset innan jag kan låsa dörren. Sen måste jag känna på dörren ett visst antal gånger så att den verkligen är låst. Hur många gånger varierar beroende på om jag har en bra eller dålig dag. Innan jag kan gå nerför trappan måste jag titta bort mot dörren en extra gång och se så att den verkligen är stängd, det måste jag även göra vid trappans första sväng.

Oj, så otroligt mycket det ser ut när jag skrev ner det. Det är ju min vardag i vanliga fall så det känns inte som så mycket då. Det är egentligen bara spisen och dörren som jag tycker är ett bekymmer, där kan jag fastna och lyckas liksom inte gå vidare. Och då känns det jobbigt.

Jag måste fråga er alla som har något "problem": Är ni likadana om ni är ensamma som om ni har någon som är på samma plats som ni?

Exempelvis: Måste ni titta på spisplattorna lika många gånger om ni har en vän som står i dörröppninigen och väntar på er? Kan ni inte gå på streck om ni är ute och går med familjen?

#40 För min del är det precis samma oavsett om jag har familj eller vänner intill mig. Behovet/tvånget att utföra det försvinner inte för att jag har folk runt mig.

Därremot har jag vissa saker som jag måste göra som jag kan gå till ett annat rum och utföra och då försöker jag göra det, mest för att jag skäms. Kan ibland gå in på en toalett eller liknande för att inte folk ska se, speciellt om jag är ute på stan. Men detta är en grej som gör det jobbigt för mig att vistas bland folk, mest för att jag skäms.

Hur klarar man av ångest utan en massa pillerknaprande?

Jag har blivit av med mina tvångshandlingar men nu är jag extra känslig istället.. Jag stör mig på alla ljud och starka lukter, jag känner ofta att jag inte förtjänar bra saker.. Jag gråter VÄLDIGT lätt, jag kan  vara deprimerat jättelänge.. det kan ju också vara att jag är tonåring men andra kan ju behärska sig bland allmänheten.. depressionen kom precis efter att mina föräldrar tvingat med mig till familjeterapi, innan det talade jag med en personlig teraput. Innan mådde jag rätt OK. Nu har jag inte skrattat på ca 14 dagar, kanske något leende sins emellan med jag har inte känt mig vidare glad…

Kan ju vara någonting som flera på denna tråd behöver veta?

Mvh Wilse18

#42 Det finns väl ett antal terapimetoder som hjälper eller kan hjälpa men det är så olika vem man är och hur man fungerar. En del klarar inte at tillgodogöra sig terapi utan medicinens stöd och en del fungerar utmärkt med bara terapi eller medicin.

#34 Om jag läser något och läser lite fel så måste jag läsa om det på rätt sätt. Vad som är rätt bestämmer min hjärna, det handlar alltså inte om att jag ska läsa det så att andra förstår eller att det uttalas rätt enligt andra. Utan det ska läsas så som min hjärna vill.

Är väldigt fascinerad av registreringsskyltar på bilar. Kan inte låta bli att läsa, om och om och om igen. Kan bli lite jobbigt när man kör bil och måste fokusera på situationen åsså sitter man fast i att läsa en skylt.

….samma här! Eller om någon har stavat en bokstav fel i en bok, då hakar min hjärna upp sig och kan inte bestämma sig för den rätta stavningen (kan inte riktigt förklara) och jag läser om och läser om.

Rätt som det är så måste jag läsa om långa medningar eller från ett visst ord och upprepa det flera ggr…..inte konstigt att det tar ännu längre tid än vad det brukar göra för mig när jag läser…

#36 När jag var yngre hade jag problem med att exempelvis "bara klia mig på höger arm". Jag var tvungen att klia mig på vänster också. När det var som värst var jag även tvungen att göra det "höger-vänster-vänster-höger" så att höger och vänster fick "börja" varsin gång.

….jag hade t.o.m. gjort vänster-höger-höger-vänster för att det skulle kännas helt lika …och det jobbigaste är om jag tappar bort mig för då måste jag börja om från början…

Men som någon ovan sa, det här är inget man vill att andra ska behöva vara med om, samtidigt som det är skönt att prata med andra som har samma/liknande problem. Det är ett stort handikapp

#44 Precis så som du citerar #36 har jag också problem med. Just precis den grejjen att båda sidor ska få börja. Det kan vara alltifrån att handen slår emot benet när man går (och andra handen inte slog emot) då måste den andra också slå emot + att jag måste se till att den som slog emot sist får börja samtidigt som första handen inte slår emot utan gör upehåll så den kan slå emot efter och inte själa "rampljuset" eller vad jag ska kalla det för.. Till att vara första benet som går över tröskeln, första handen som tar i handtaget, osv osv.. Haha.. Känns så dumt, men jag blir så glad av att läsa att andra gör/gjort precis lika dant.. Jag är inte ensam om att vara knäpp ;P

#44-45 - Oh, ibland måste jag till och med göra h-v-v-h-v-h-h-v-v-h-h-v-h-v-v-h. Först börjar höger, sedan vänster. Sedan vänster igen och höger igen. Men ja, tack och lov är det nästan borta…

Kan hålla på i en evighet när jag väl gör det. Samma sak om jag går på en sten med en tunn sula så att jag känner den under foten. Då måste jag gå på en annan sten med min andra fot för att båda ska vara "lika utsatta".

Jag har tidigare haft Tvångssyndrom men jag vet inte om det är samma sak som OCD. Hade jag inte fått medicin så hade jag nog fortfarande tvättat mitt ansikte och förstört det ännu mera.

Sen måste jag ha alltid perfekt. Samma sak när jag spelar eller gör något som att sticka och virka så repar jag upp så att allt blir perfekt. Jag kan tex inte springa igenom ett ställe (i tv-spelet då) utan att ha kollat igenom det så att det inte finns några dolda skatter.

#45  Samtidigt som det är sorgligt att höra alla som har/har haft problem med tvång så är det "guuuud så befriande"!!

Det är skönt att ibland kunna skratta åt det (inte när man är mitt i/utför det förstås) för jag vet ju att det är så ologiskt som det kan bli! Men när jag pratar med andra som vet om mitt tvång så kan det bli himla skojigt!

#46  Har du fått någon medicinsk hjälp och/eller KBT för ditt tvång?

#47  Jo, det är samma sak som OCD. Vad fick du för medicin mot tvånget?

Jag har käkat sertralin sedan i oktober men ingen effekt ännu (samma som zoloft, åt det förr när jag hade ett jättejobbigt skov och då hjälpte det)…så nu ska jag öka min fluanxol istället som är ångestlindrande + lite annan med.justering.

#48 - Nej, ingenting. Jag har inte "vågat erkänna" för någon läkare att jag har sådana problem, det är nästan så att jag skäms när jag ska tala om det av någon anledning…

#49 Skammen är jättejobbig och vanlig när man lider av tvång.

Skulle du kunna skriva ner på ett papper om allt som du har svårt med och sen lämna till en läkare eller samtalskontakt ifall du har en sådan? Medicin kan ibland vara nödvändigt för att det ska bli bättre.

#48 Jag har sertralin och det hjälpte inte alls mot tvånget i början. Men sen fick jag ökade problem med ångesten och dosen höjdes och då började den även ha effekt mot tvånget.

#50 - Jo, det kanske jag skulle kunna göra. Jag har ju redan rätt så många mediciner på grund av alla mina andra sjukdomar och även sjukdomar som jag inte får ta mediciner för eftersom dessa skulle "slå ut" de mediciner som jag redan tar…

Jag är även en sådan person som tycker att "Det finns dem som har det mycket värre, mina problem är inte ens en hundradel så stora som deras. Därför är jag inte värd samma behandling och uppmärksamhet som de är." På grund av detta så drar jag mig för att söka läkare också…

#48 Jag fick Risperidal och något mer som skulle hjälpa. Men nu har vi tagit bort Risperidalen och tankarna börjar sakta komma tillbaka. Hoppas att Ketipinor skall hjälpa.

Jag kan inte äta mat som nån annan har rört och lagat. Har ett eget smör och har problem när jag sitter på bussar och sånt. Vilket kan bli ganska jobbigt då jag äter mindre och mindre och kan inte äta ute. Måste även kolla så att dörrar och fönster är stänga flera gånger. Blir väldigt jobbigt då jag ofta missar bussen till skolan och komemr försent.

Vet inte om dte är nån sjukdom elr så :)

Nä mat som andra har haft i munnen eller på en bestik eller liknande kan jag inte heller med. Svårt när ungarna tar en bit på något och vill ge till mig sen när dom inte tycker om. Kan inte äta från samma bestik som ungarna.

hej . jag har både tvångshandlingar och tvångstankar, om jag tex har drukit eller ätit något i vardagsrummet kan jag få en måste känsla av att jag måste flytta tallriken typ en cm eller nått för annars får jag en jätteobehaglig känsla.

Jag har kanske inte så allvarliga tvångstankar men jag måste alltid hålla andan om jag går förbi någon människa som jag tycker ser lite konstig ut (så hemskt ytligt), när jag kör min moppe måste jag trycka på knappen som återställer blinkersern fem gånger, och de måste vara i jämn takt. Annars tror jag att jag ska välta med moppen och skada mig. T.ex när jag spelar på min mobil med olika nivåer måste jag sluta på en nivå med 5. När jag säger godnatt till min pappa måste jag säga godnatt sist och i ett visst tonläge, annars tror jag att han kommer dö medan jag sover. När jag går in i ett rum måste jag även drämma upp dörren mot väggen för att vara absolut säker på att ingen är där.

Vissa saker går att leva med, men vissa gör mig galen!

Någon som har tips hur man får bort detta? När jag försöker att "gå emot tankarna" blir jag helt panikslagen och är tvungen att gå tillbaka och göra det ändå. :-(

Hihi jag kommer ihåg när jag var lite att jag alltid skulle lyfta upp benen från golvet när vi åkte i bil eller buss när det kom lyktstolpar och broar och ducka när det kom viadukter.

Om detta är OCD har jag ingen aning om.

Men jag är alltid rädd att det är någon ande när det är mörkt, eller att någon går efter mig. Måste alltid vända mig om och försöka låsdas att prata med min "pappa polis" ungefär i telefonen.

Sen är jag rädd för döden så får alltid tankar om det. Som "tänk om ett flygplan kraschar i vårt hus" elelr "tänk om vi krockar" eller liknande.

Och när jag rider måste jag alltid be om att det ska gå bra& att jag inte ska dö. Eller skada mig iallafall. Även om jag inte tror på gud.

Har länge velat söka någon som kan hjälpa mig med dessa "dödstankar". Jag är rädd för döden och vill inte att andra i min släkt ska dö. Min pappa vet att jag är rädd men han har hjälpt mig påvägen. Tänker alltid "när jag är 70år vill jag inte att något ska stoppa mig för jag var rädd för att dö" eller så. Och sedan tror jag att allt är öde och om jag dör, var det meningen och då tar min hund i himlen hand om mig :P

#1 Jag har exakt samma som dig, utom det där med önskningarna. Jag kan inte heller ta med bara händerna i dörrhandtag eller saker jag vet andra rört vid. Det stör mig inte så mycket dock för jag vet att sedan jag utvecklade detta, slutade ta i grejor, använda handsprit etc. så har jag inte vart sjuk alls :) Dock är det lite irriterande ibland då man måste förklara för sina vänner varför man inte vill öppna dörren.

Fast det värsta är när någon sätter sig i min säng, då måste jag tvätta allt.

Åhh vad skönt det kändes att läsa era inlägg! Jag har varit så orolig över mig själv eftersom jag upplever en del tvångshandlingar. Jag har växt ifrån det mer och mer men upplever fortfarande att jag måste andas på ett visst sätt, svälja ett visst antal gånger, säga något (oftast ett "smutsigt" ord, t.ex namnet på någon jag avskyr) ett visst antal gånger och så är det samma visa med blinkningar och beröring.

Jag har även haft mycket problem med att gå samma väg hem som t.ex till skolan eller till affären. Detta beteendet förvärras när jag går med mamma, det verkar vara någon form av separationsångest. Om jag skulle beskriva det är det som om det bildas trådar efter mig när jag går. När jag gått och "töjt ut" dessa så måste jag gå tillbaka igen.

Det har som sagt blivit bättre men jag får ofta kraftig ångest över sånt här och jag är dessutom väldigt självdestruktiv. Tack för era inlägg, de hjälpte mig att förstå att jag inte är ensam.