Komma igång med livet igen
Hej!
Ska försöka hålla inlägget så kort som möjligt, men jag vill såklart även förklara min situation. Förlåt om det blir ett lite längre inlägg!
Först och främst vill jag nämna att jag har ADHD (fick diagnosen när jag var 21), panik ångest och OCD.
Jag har bott i utomlands i över ett år nu med min pojkvän som endast talar engelska. Jag har aldrig tyckt språket varit ett problem eftersom jag hela mitt liv haft svårt för att tala svenska (blivit retad för att jag inte kan uttala "r" ordentligt, så jag pratade inte mycket när jag var liten). Jag kan prata bra engelska dock, så det har varit en skön paus från svenskan.
Under denna tid har jag inte kunnat skaffa jobb på grund språk, knappt gått ut, lagt på vikt och varit allmänt deprimerad. Jag kunde inte fortsätta såhär, så jag och min pojkvän bestämde oss för att flytta hem till Sverige.
Problemet nu är att jag inte längre är van vid människokontakt, och värst av allt: jag har nästan helt glömt bort hur man pratar svenska. Det tar en otroligt lång tid för mig att ens skriva ett meddelande för jag är så osäker på om jag strukturerar meningar på rätt sätt, är så rädd att låta "konstig". Jag hade redan social ångest, men nu känns det som att det har blivit hundra gånger värre.
Nu när jag kommer till Sverige vill jag söka jobb och försöka träffa lite folk, men har ingen aning hur jag ska ta mig till när jag känner mig så pinsam och udda, inte bara för språksvårigheterna men även på grund av mina mentala sjukdomar. Var börjar jag liksom?
Om någon har tips för hur jag kan övervinna min fobi eller vilka steg jag kan börja ta så skulle jag uppskatta det så otroligt mycket. Jag vill verkligen att livet ska bli bättre. Jag vill jobba, jag vill skaffa hund, jag vill träffa vänner… Jag har så många drömmar om min framtid, och vill inte ge upp än.
Har du inte kvar någon släkt eller gamla kompisar i Sverige som du kan "öva" på?
Ett bra sätt att träna språk är att se på tv, läsa böcker och tidningar. Ett år är inte så mycket, jag tror du kommer in i det snabbt igen.
Du har neuropsykiatriska handikapp, inga mentala sjukdomar.
Ställ inte för höga krav på dig själv, du är som du är och låt dig vara så. Det är ganska mycket fokus på just neuropsykiatriska handikapp nu och det är inte samma hajp längre att man skall vara så himla extrovert och social.
Det är inte fel att vara blyg, inåtvänd och jag har sett mycket artiklar i pressen om det.
Googla på Anders Hansen, läs och lyssna, han är jättebra:
https://www.youtube.com/watch?v=JRRHzROidD4
Det viktigaste är att du inte betraktar dig själv som fel eller udda. Fokusera på dina styrkor, träffa folk lite i taget, låt dig vara blyg, låt dig rodna, stamma, det gör inget. Om du hittar ett jobb och tycker den sociala biten är svår så bara säg det. Är du bara vänlig och visar att du inte ogillar folk bara för att du inte är social så är jag säker på att de respekterar och accepterar det.
#1 Tack så jättemycket för svaret! Kände mig lugnare bara av att läsa det du skrev, och du har helt rätt. Om någon annan skulle ha liknande problem som jag hade jag inte tyckt illa om dem, jag får försöka se mig själv på samma sätt.
Jag har en otroligt snäll familj som jag absolut kan "öva" på. Har tyvärr inga vänner i Sverige då jag var för nervös och blyg för att träffa nya människor efter mina skolupplevelser, men förhoppningsvis vågar jag ut och träffa nytt folk nu.
Tack igen för att du tog dig tid att svara och tipsa, uppskattar det verkligen!
Att komma igång med ett "normalt" liv efter år och decennier av psykisk ohälsa kan vara otroligt jobbigt och svårt. Jag till exempel trodde aldrig att jag skulle få tillbaks viljan att leta mig ut i samhället, nu har jag hittat en väg ut, genom en viss hobby som på sikt kan leda till ett jobb, men problemet är vågor av ångest som slår tillbaks mig, vet inte hur jag ska kunna ha kontroll, mitt upp i allting strular den utrustning jag är beroende av för att kunna utöva arbetsuppgifterna oavsett om de är hobby eller job så skulle det hålla mig sysselsatt, det är det värsta scenariot som finns, att det brakar ihop. Har inte råd med något nytt