Jag har varit med om samma sak, det du drabbats av är en deppighet. Kan du se tillbaka i din barndom, kan de finns något där som gör att du mår dåligt idag?
Något är det som plågar ditt inre. Skriv om du vill. Känner igen mig i det du skriver. Dock är det inte fel på din kille utan när du mår så här kan du inte känna som förr.

Tack. Jag har sedan jag var barn varit väldigt tystlåten och ensam, Gick hos dagmamma hos min moster, min två år äldre kusin gick också där och jag var väl som en lillasyster för henne, dvs enkel att hacka på, skylla allt på och utnyttja. Så hon skärmade av mig från de flesta kompisar jag hade och jag var för blyg och snäll för att säga ifrån och trodde mest det var mitt fel. När jag blev äldre var det likadant. Jag var för snäll, hade enkelt att bli utnyttjad (bara av vänner, alltså inget sexuellt eller något sådant) Jag blev också nere redan som nioåring och började banta eftersom jag var lite småtjock, blev aldrig mobbad för det dock. Började tycka att jag inte var värd riktiga vänner samtidigt som jag tyckte att ingen var värd att ha mig som vän och det senare höll mig på linan. Var ensam och jag trivdes med det, var väl inte lycklig men inte ledsen heller, som sagt jag tyckte det var för veklingar. Sedan träffade jag en kille, blev kär, hade något slags förhållande men han vägrade gå ut med det så jag gjorde slut på det hela, ångrade mig aldrig heller. Sedan träffade jag en till, hann inte bli kär förrän han gjorde klart att han inte ville ha något förhållande. Jag blev sårad förstås, trodde det var något fel på mig. Tills jag träffade min nuvarande kille. Jag blev inte kär i honom direkt, tyckte mycket om honom och var intresserad, tänkte på honom mycket. Men vi slängde oss in i ett förhållande snabbt, på någon vecka och han skämdes inte för att gå ut med att vi var tillsammans. Jag blev kär så småningom och fick väldigt starka känslor för honom. Jag var också lite svartsjuk eftersom han nyligen gjort slut med sitt ex (han är verkligen ingen sk. player, jag är hans andra flickvän och den andra han har haft sex med, han är 25år) så exflickvänsångesten fanns med ett tag, väldigt svag dock och bara när jag blev provocerad till det. Sedan insåg jag att han bara hade ögon för mig och var väldigt lycklig länge. Men nu för en månad sedan började detta. Jag är ung, 19 år gammal, slutar alltså skolan om ett par månader och jag vet inte vad jag ska göra sedan. Det känns som att hela livet står inför en förändring och jag är väl orolig för det, det var lite så det började. Samtidigt som han började prata om att vi ska flytta ihop och så. Jag undrar om det har något med det att göra? När ångesten inte är i närheten vill jag inget annat än att bo och leva med honom. Men det är helt annat när ångesten kommer. Men jag vill för guds skull inte förlora honom. Mitt hjärta ju. Varför kan jag inte tillåta mig att vara lycklig på riktigt? Jag har funderat på om jag ska försöka ta en kort paus bara, typ att vi inte ses på en månad. Men då är jag rädd att jag kommer tillbaka, att ångesten är kvar och att jag bestämmer mig för att det inte är värt det. För Eftersom det är detta jag är orolig för så verkar min ångest rikta in sig på att göra just detta värre. Jag vill bli av med ångesten, för alltid.

Jag kan bara prata av egen erfarenhet och har haft samma tankar. Men jag vet att det inte är på grund av min pojkvän utan att jag själv mår dåligt. Det kan finnas mycket i mitt bagage från när jag var mindre osv som gjort att jag mår dåligt idag.

Din kille är undebar och är snäll, behandlar dig på ett bra sätt. Finns ingen anledning att göra slut. Man kan inte bara vakna upp en dag och tycka att pojkvännen är pest och pina. För då måste han gjort dig något.. Vilket han inte har i detta fall.

Mitt råd är att du går till skolans kurator och pratar.

Det kommer hjälpa dig.

Tack så mycket! även om jag inte önskar någon annan samma elände är det skönt att veta att jag inte är ensam om just detta.

Nej du är inte ensam. Du är ung, oroa dig inte så mycket för framtiden. Kanske ska du bara ta ett år ledigt efter gymnasiet och jobba? sen studera vidare när du funderat ut vad du vill studera till?

=)

Jag känner och har känt samma.

Om ni tycker om era pojkvänner så mycket och det är eran bästa vän, prata med honom om hur ni mår. Ni är värda att vara omtyckta, inget snack om det!!
Ibland kan man vara lite deppig och man vet inte riktigt varför men oftast ordnar livet upp sig igen. Försök se framåt. det blir bättre.

har man drabbats av en djup depp perido kanske du måste ansöka om anti depp tabletter.

Det låter ju mer som att du faktiskt skulle behöva en utredning… för för mig låter det inte som en vanlig depp. Och prata med din pojkvän, han behöver veta och kommer att vara ett stort stöd för dig.

Men en positiv sak, du har blivit av med en av dina fördomar iaf.

ja att dina känslor bara stängs av och på - det behöver du snacka om med psykolog