Jag har lite milda sånna problem. Kan få för mig att jag måste, verkligen måste gå den ena av två vägar hem fast jag redan kommit en bit på den andra. Varför jag verkligen måste vet jag inte men det är den  där känslan av att annars går något käpprätt åt helvete. Kan också gälla vilken strumpa jag sätte på mig först, vilekt håll jag vänder mig åt i sängen när jag ska vända mig från rygg till mage.

Nu är det ju som sagt rätt milda problem för min del och inget som stör vardagen så där värst mycket även om det kan bli enerverande ibland så jag har tyvär inga bra tips på hur ma nhanterar det.

Hade en tvångstanke att min bästa vän skulle dö om jag inte sluta äta av chipsen, sen när jag sluta så var jag tvungen att räkna till 10 och ta  chips igen, om jag tog för sent eller för tidigt så skulle han dö.

Jag har haft såna tankar och handlingar men man måste försöka inse att det inte kommer hända något. Jag var tvungen att springa och kolla dörren och ugnen 5ggr innan jag kunde somna tex.

Har fortfarande en sak som är väldigt jobbig men går att leva med. Går jag in i ett hus måste jag gå ut samma väg.Exakt samma väg. Inget kommer hända om jag inte gör det men jag får en konstig känsla ett tag efter.

Har också lite sådana tankar. Vi har en skrivuppgift i svenskan just nu där vi ska skildra oss som 40åringar som ser tillbaka på våra liv, både bra och dåligt. Och jag kan inte förmå mig att skriva dåliga de sakerna, som det faktum att mina föräldrar kan med stor sannolik vara döda då. Jag kan inte skriva om hur mina föräldrar dog och hur jag var på deras begravning eller liknande situationer, för om det faktiskt blir så, då är det ju mitt fel.

Likadant om någon säger "pest eller kolera" och jag på skämt väljer kolera. Då kan jag gå runt i en timme och tro att jag får kolera, och att det vore rätt åt mig eftersom jag själv sa det.

Jag vet att det är skitsvårt, men försök att ignorera alla de där tankarna. Innerst inne vet du ju att de inte stämmer, eller hur? Har du inga stödsamtal så rekomenderar jag det.

Kram!

Och det jobbigaste är att även om man lyckas göra det man ska göra för att slippa ångesten, så kommer ångesten ändå som straff för att man var dum nog att tro att man skulle kunna fly undan den.

jag känner gottoväl igen mig! jag har lidit av samma obehag av stark OCD, så som du beskriver det, exakt så, " tänk om " sen 3 år tillbaka. men nu de senaste året har de minskat betydligt så har det bara till o från, ibland. men förut va de på exakt allting jag gjorde om jag skulle knyta skorna skulle jag knyta upp sen knyta x3 typ annars skulle mamma råka ut för en bilolycka samma dag.. så jobbiga känslor och tankar men hjälp finns att få, jag har tvång på en annan sak nu som jag inte pallar ta upp här och har experthjälp av OCD mottagningen i uppsala, har fått hjälp av dom någon månad nu och har verkligen hopp om att slippa detta snart. Tvång tyder på stress och oro, och jag får hjälp att minska det så då de inte är kvar så försvinner tvånget också. sök hjälp förfasen!! gå till närmsta mottagning så kommer du vidare till tvång experter sedan må jag tro. lycka till med allt, du kommer slippa detta snart om du söker hjälp det lovar jag dig! kram