Ångestsjukdomar

Jag är en kille som efter många år accepterat att jag är deprimerad och har ångest och panikattacker.

Jag var med i en läkemedelsstudie 2006 av ett nytt bantningspiller liknande acomplia. Det nya läkemedlets substans heter "tarabant". Jag mådde jättebra i början tappade över 20 kg på några månader. I Augusti så kom bomben och biverkningarna som suicidtankar och djupdepression m.m. Allt blev mycket värre och jag stod inte ut längre. Jag har nu fått information av studieläkarna att jag åt den högsta dosen 2mg.

Jag var tvungen att sluta äta studiemedicinen och fick sedan "lyckopiller" sen har allt bara rullat på. Jag har varit inlagd 4 gånger under 1 år. Mycket jobbigt med alla mediciner som sätts in och ut hela tiden. Värst var sist gången i mars då överläkaren satte ut alla mina mediciner och satte in saroten. Jag mådde skit och hade yrsel. Man måste ju trappa ut alla psykmediciner man kan inte bara sätta ut alla på en gång.

Jag har fått mycket stöd av mina personliga ombud, det hade inte funkat annars. Har gått sjukskriven sedan 200708 kämpar så gott det går för att överleva vardagen.

Tyvärr så funkar inte psykvården som man skulle vilja och att träffa ST-läkare hela tiden som inte kan någonting gör inte saken bättre. Jag är utbildad Uska/Mentalare har jobbat inom äldrevården på Stadsmissionen i Göteborg sedan 1999. Trivs bra med jobbet och mina arbetskamrater.

Det är jobbigt att själv vara patient och så sårbar. Bemötande av patienter med psykisk problematik tycker jag av erfarenhet är mycket dålig. Man blir idiotförklarad och man blir inte tagen på allvar eller så orkar de inte lyssna. Det finns många läkare med en "kall" personlighet.

Jag lever i ett "registrerat" partnerskap sedan 2001. Vi har 2 stycken vovvar Hampus och Frasse av rasen Flatcoated Retriver och 2 katter Tessan och Knubbis.

Jag har ett bra stöd av min man, då det är jobbigt att vara anhörig. Jag kan inte alltid förklara varför jag får så hemsk ångest. Han vill alltid ha svar, men det kan jag inte i den situationen jag befinner mig i just då. Är glad att han orkar stå ut med mig. Har gett upp många gånger men försöker ta en dag i taget.

I maj i år så "överkonsumerade" jag lugnande+sömnpiller+alkohol i 2 dagar. Ett nästan fullbordat suicidförsök. Min man hittade mig livlös i sängen och jag hade  blåa läppar. Rätt så dramatiskt! Jag måste försöka kämpa på, men det är så jobbigt med alla motgångar hela tiden. Jag är känslig och ostabil. Gick till psykakuten veckan efter för att bli inlagd. Jag borde bli inlagd, men det fanns inga platser så du får gå hem och ringa öppenvården i morgon. Men har via mitt ombud fått veta att min specialistavdelning ska ha en egen avdelning på Sahlgrenska.

Jag känner mig ändå tryggare hemma än på avdelningen. Jag är trött att leva med den "glada" masken och lära mig att "bita i hop" Men vad gör man när man mår skit?