Hej på er,

Vet inte riktigt vart jag ska placera detta inlägg men börjar här så får vi se vad som händer..

Är en tjej på 22 år, har alltid varit lite trött och i min egna lilla värld - et tydligt ex är att jag alltid varit drömmande och har haft svårt at acceptera verkigheten - det jag tyckte , så var det. Hade även svårt för förändringar. Varför jag kom in på dethär vet jag inte, men det kanske har ett samband?

Men för att komma till sak..

redan som 5 åring tänkte jag, grubbla och älta nåt fruktansvärt. Om mina föräldrar inte gick på den vägen vi BRUKADE gå på kunde jag tjata sönder de om det. En period fick jag vara med min farmor för jag tog all energi ur mina föräldrar..

Åren har rullat på och min hjärna har utvecklats till att bli mer förvirrande, vilsen, känsla av ensamhet ( även då jag inte var ensam), åbgest och nedstämd. Skolgången har varit tung - Mellanstadiet kämpade jag med skolan, var stressad redan då b.la för min mamma fick tvillingar och jag tog på mig mammarollen. Hade inte speciellt många vänner, umgicks med en tjej som var djupt deprimerad redan som 10 åring ( vet dock inte om det påverkade mig)

I högstadiet drabbades jag av exktrem utfrysthet av hela klassen samt låg efter i eng och matte som jag inte behärskade. Efter ett år bytte jag klass och det blev lite bättre men fortfarande väldigt grupperat och jag kom aldrig riktigt in , inte hjälpte det att jag var ovanligt tyst och blyg heller. Hade även i slutet av högstadiet tufft med att klara betygen i matte och engelska.

I gymnasiet tror jag på en vändning men blir större problem. Jag rasar totalt, ännu mer förvirrad och grubblande, börjar dricka mycket , flyr från mig själv , hamnar i dåligt umgänge, struntar i skolan, trivs ej med utbildningen. Andra året byter jag utbildning men blir även där utfryst av hela klassen, totalt ignorerad av alla - även fast jag försökte gång på gång få kontakt. Istället för att insé att det var fel på dem och inte mig klandra jag mig själv hela tiden och mådde ännu sämre.

Kan ej beskriva smärtan inom mig den perioden, vill ej tänka tillbaka. Det jag mest mått dåligt över efter gymnasiet är att jag aldrig gjorde något åt min situation. Lät mig istället lida, vara ledsen, förvirrad och ensam varje dag. Efter studenten och även en period innan var jag med en ful idiot till kille, vet inte än idag varför jag var med honom, ingen förstod varför jag var med honom. Jag kände en skam inför andra samtidigt som jag kände mig trygg med honom , jag liksom gömde mig i han från mitt liv - tror det kan vara så iallafall..

Bodde med honom nere i Jönköping där han skulle plugga. Hade inget jobb, börja bli sådär riktigt orkeslös, ville bara festa - som om allt handlade om det, var förvirrad och ledsen. Kände mig totalt borttappad. Vi bråkade mycket och hade inte alls bra tillsammans på slutet. Han dumpar mig någon månad efter, ber mig i princip at dra åt helvete, samma vecka som min kära farmor dör oväntat i cancer.

Super bort all sorg och känsla av ensamhet och förvirring, mardrömmar ofta i ett halvår, trötthet, ältande, rädsla och förtvivlan.

Jag orkar verkligen inte mer, hoppas ytterligare på en stor och bra förändring och åker upp och gör en säsong i Åre. Åter igen djup, grov, skärande besvikelse i hela min själ- Längesen jag kände mig så ensam och utmattad. Som tur var hade jag en underbar vän där uppe som stöttade mig och som jag hade det väldigt roligt med - men det räckte inte. Bestämmer mig ändå för att vara där hela perioden i fyra månader - vägrar misslyckas och åka hem. Med tiden där blir jag enbart sämre- Vad som hände vet jag inte och kanske aldrig kommer att få veta men det var riktigt otäckt - Under 2-3 tillfällen är jag nära att svimma, tappade medvetandet för ett par sekunder sedan var ja helt slut som människoa efter dem anfallen, stängde totalt av när jag drack och jag blev apatisk vissa gånger. Ibland blev jag så dålig att jag spydde galla hela natten bara efter ett par glas vin eller champagne. Skakade i hela kroppen, tappa medvetandet, kontrollen, låg och kved och skrek och grät - ville dö.

På min 20 års natt efter en drink alkohol och lite mat ( pga för dålig) säckar jag ihop totalt innan vi kommer ut på krogen  , spyr hela natten, får otroliga magsmärtor och sover konstant i 22 timmar hos min vän hon säger att jag måste äta men får ej i mig något , orkar ej gå på toaletten. Hon sa att jag hade gula ögonvitor och var alldeles grå i ansiktet, det sa även min rumskompis under den perioden.

Inget blir sig likt efter denhär perioden. Kommer hem slutet på april igen totalt slutkörd i psyke och kropp , helt paj kände jag mig. Värker i hela kroppen, känner mig förlamad i ansiktet, tappat totalt energi och kändes som jag nästan svävade när jag gick, overklighetskänslor och orkeslöshet . Får sommarjobb på en restaurang och kör på hårt hela sommaren, festar intensivt, sover dåligt, överstress och långa dagar på jobbet.

Hösten 2010 rasar allt ännu mer som ett tungt svart moln över mig, kan ej förmå mig att ta mig upp ur sängen, börjar sova till 2-4 på dagarna och atyt bara ta sig fem minuter till ica var så påfrestande att jag blev rädd för att gå utanför min dörr. Fick grova magsmärtor och illamående regelbundet. Speciellt när jag drack eller åt mat - fick panikkänslor, nära att kräkas, allt snurrade, helt utmattad och mitt ansikte var ej mitt    - vart hade den glada och spralliga tjejen tagit vägen?

Isolerade mig totalt från omvärlden , som mest träffa jag någon vän på helgerna men på vardagarna sov jag bara och satt hemma. Självkänslan och livsglädjen sänktes drastiskt. Hjälplösheten och förtvivlan var starkare än nånsin.

Tiden går och sämre blir det , februari 2011 drabbas jag även av stark fysisk och psykisk ångest och panikattacker - Känsla av att vilja gå ur sin egen kropp, hoppa av cykeln för att få plötsliga obehagskänslor och ryckningar i kropp så jag bara vill försvinna hällre än att uppleva känslan., krypningar i hela kroppen, mest benen så jag ville hugga av benen, slog på dem när det var som mest. Ett tag trodde jag att jag hade RLS. Tryck och sug i mage, värk och tung i bröstet, ont i hjärtat, andningssvårigheter, yrsel, huvudvärk, svimningskänslor, ljuskänslig - kunde ej gå i varuhus osv .

Sommaren 2011 hoppades jag på att jag skulle känna mig bättre, inte bra men bättre, men ack så fel jag hade-

Den värsta sommaren i mitt liv blev det och är hällre död än att återuppleva den igen. Sommaren som jag hoppades på sol, fest, bad, någon sthlm resa till underbara vänner, jobb osv slutade istället med konstant sovande, kunde ej vara ute länge i solen ( som jag annars älskar) pga att det var för påfrestande varmt för mitt mående och yrseln och värken blev bara värre. Kunde ej ligga och njuta på en strand eller en uteservering pga av att jag inte kunde slappna av pga ångesten, fruktansvärd känsla som man måste vara med om själv för att förstå vad jag pratar om.

Starka magsmärtor, kunde ej njuta av mat eller vin, ibland låg jag bara och grät och kved av smärta i magen, armar, ben och huvud även illamående och kräkningar. På allt detta vill jag tillägga att har/haft konstant jobbiga orostankar, känslan av ex - ovisshet, värdelöshet, skuld,skam, paniktankar om b.la varför jag gör som jag gör, vem jag är, vad jag vill , vad jag vill, varför andra är som dem är, vad som är rätt och fel - kan ändra vad jag tycker om en sak 100 gånger utan att överdriva, ältat det förflutna otroligt mycket, vad är rätt och fel för mig  , vad jag mår bra respektive dåligt över - Ofta ser jag inte det jag mår bra av för det dåliga tar över och jag tar för givet när jag mår bra för stunden?? kanske är det så, jag vet inte.

Kan göra saker för stunden jag egentligen inte är så sugen på eller är väldigt tvivlande över men just för stunden kan ja bara "stryka med" och sen efteråt får jag stark ångest… Handlar det bara om att jag har svårt att säga nej egentligen? har dålig självrespekt? inte känner mig själv eller har svårt att skilja vad som är bra respektie dåligt för mig?? ..

Sitter inte nu och ställer massa förvirrande , jobbiga frågor rent allmänt och tror att någon expert ska hjälpa mig här men bara skönt att skriva av mig så att även ni får en helhet på vem, hur jag är för att kanske komma med tips och egna erfarenheter :)

Alltid varit grubblande som sagt, alltid haft destruktivt beteende på det sättet att jag låter tankarna ta över så mycket att det blir en tvångshandling, att jag liksom ej kan sortera dem eller komma fram till ett bra beslut, dem har stört mig så mycket i min vardag att det påverkat njutning av nuet, plugg, komma i tid till viktiga möten, jobb eller skola.

Hösten 2011 börjar arbetsförmedlingen vara på mig igen, jag är tvungen att gå till en jobbcoach igen. Fick panik ( hur ska jag orka söka jobb igen , och framförallt hur ska jag orka arbeta)

Denna coach var bra, han fick mig i lugn och ro utan att stressa mig eller göra beslut åt mig utan utifrån min situation fick han mig att komma igång och vägledde mig. Jag kämpade på , det var tungt men jag föll ihop, kämpa, föll ihop , kämpa…

November 2011 börjar jag arbeta extra på Stadsbibliotekets Café. I början kändes det som jag inte klarade av någonting där och bara var till besvär, var totalt ofokuserad, glömde bort allt jag blev lärd och var stressad hela tiden över att jag inte verkade bry mig eller ta till mig jobbet… Men efter ett tag , ett par veckor kom jag in i rutinerna och jag började trivas väldigt bra, lugn miljö, jobbade enbart några dagar i veckan och damerna på jobbet är så go och trevliga. Chefen gav mig verkligen en chans och såg mig för den jag var - hon trodde på mig och lät mig få den tid jag behövde tydligen. Även fast det tog lite tid och det blev mycket fel. En av dem kvinnorna har själv lidit av depression, inte orkat leva längre och ätit medicin. I och med det har jag vågat öppna mig mer och pratat med henne en del om ångest bland annat. Jag borde värdesätta, må bättre av jobbet och ta det på mer allvar än vad jag gör.

Vill tillägga att jag använder mig av som psykologen yttrycker det " trösttankar" så inte ångesten tar över mig ännu mera - för att överleva helt enkelt - Men det farliga där är att då blir det inget slut på ångesten. Om jag tänker en obehaglig tanke, sedan tröstar mig själv för att må bättre. Då fortsätter det ju så hela tiden : ångest,tröst, ångest, tröst. Har gått i terapi många omgångar men aldrig riktigt fått hjälp med detta , dem säger bara : " gör saker så du inte tänker så mycket, gå mer på logik och inte bara känslor" Men hur ska man bara kunna göra saker och tro det försvinner, det kommer ju ikapp en hela tiden och hur ska man kunna gå på logik när man inte vet om beteendet, tankarna o känslorna har med logik eller känslor enbart att göra???

Blivit noga utredd hos läkare med blodprover, urinprov, laktosprov,glutenprov, allergiprover, blodtryck, EKG, rörelseförmåga, B 12 brist, sjukgymnast, dietist, rektroskopi, gastroskopi på sjukhuset, ultraljud på sjukhuset.

Även gått privat hos en Kinesiolog där jag även fick nsturläkemedel jag höll på med i 3 månader.

Testat yoga och avslappningsövningar.

Bytt hälsocentral två gånger.

Mediciner jag tagit:

Levaxin 20 mg

Omeprazol 20 mg

Esomeprazol 20 mg

Primeran 10 mg

Naturläkemedel jag tar nu :

Probi mage

Medicin jag tar nu :

Levaxin 50 mg

Levaxin 25 mg

Citalopram 40 mg.

Mina symtom senaste 2 åren :

Konstant trött - var och varannan dag är jag så slut att jag sover hela dagarna, kvällen och natten.

Utmattad , orkeslös, förlamad känsla i ansikte, långsam i tal och röresler, svag i kroppen, sämre kondition, allt känns jobbigt - t.om enkla vardagssysslor,ofokuserad, tappat närminnet, ledsen , förvirrad, deprimerad,hjälplöshetskänsla, ångest , panikångest - ( varje månad) svimningskänslor - 8 varje v) , illamående, magsmärtor - 8 kommer o går) yrsel, svettningar. skakig, huvudvärk, tung i huvud och kropp, ont i muskler och leder, stel i kropp, ont i hjärtat, hjärtrusningar, klåda över hela kroppen ( kommer och går) ljuskänslig , falla ihop känsla- Flera gånger i veckan när jag är ute och går kan jag nästan vara så slutkörd i huvudet att det känns som jag försvinner för några sekunder som om hjärnan sover, stickningar i händer, fötter och ben, värk och stickningar i ögon, rödögd, rinnande ögon, får anstränga mig för att hålla dem öppna (om ens det går ibland! :( ) svullna ögon, vit i ansiktet. Het i kropp och panna men ej feber.

Om du orkat ögnat igenom hit , känner du igen dig i något av detta och har du isåfall tips och idéer på vad jag kan göra för vägen till förbättring  eller har du tips på mer undersökningar , mediciner eller terapi jag kan göra?  Hört att mindfullnes, akupunktur, stressrehabilitering, KBT och massage ska vara effektivt? Hur gör man isåfall för att gå tillväga med det…

Kram på er alla !