Ångest varje dag
Just nu går jag i sexan. Under varje år som jag har gått i skolan har jag blivit utsatt för mobbning. Men jag har aldrig varit utan vänner. Det är en konstig och deprimerande blandning. Jag är absolut inte populär. Men jag är lite deprimerad över att jag kunde varit det och sluppit allt detta om jag hade valt en annan vän ifrån början. Så nu är jag fast i popularitetens botten. Det har inte gått så långt att jag skadar mig själv än. Lärarna märker ju inte ett skit.
Problemet i klassen är att alla bråkar, är bitchiga och jävliga. Jag har ju vänner i klassen men problemet är de andra i klassen. Det är alla, både tjejer och killar. De mobbar mig och säger att jag är lärarens gullegris och är en plugghäst och gör allt i skolan så himla jobbigt. Om de bara gjorde det skulle jag inte ha någon ångest för att gå till skolan. Det låter ju inte så farligt och det var det inte i början. Men nu säger dem att jag har en massa bakterier på mig och vill inte vara nära mig eller röra mig eller över huvudtaget ha nåt med mig att göra. Det är skitjobbigt och de har fått alla sexor på hela skolan att vända sig mot mig. Det är ca 100 sexor. Jag har ångest varje dag jag ska gå till skolan och lärarna märker ju ingenting heller så de underlättar inte.
Jag har speciellt mycket ångest när vi ska ha hälsa och idrott. Då ska man ju oftast röra varandra och min största rädsla är att den/ dem jag hamnar med vägrar röra mig och säger att jag har en massa bakterier och att hela klassen ska säga att jag är äcklig. Jag duschar varje dag och köper nya kläder typ varje vecka så de ska inte kunna klaga på det.
Det är för sent för att byta klass och det skulle ändå inte hjälpa. Jag mår så dåligt över detta men jag vill inte att några klasskompisar som är helt dumma i huvudet ska förstöra min skolgång så jag har 4 år kvar att stå ut med dem. SNÄLLA HJÄLP MIG!!
![[Robotica]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Den känslan som jag ser i texten är väl en ganska exakt beskrivning på hur jag kände i skolan i den åldern, idag är jag 21. Jag hade väl kompisar, men det var en tjej som fick, vad som då kändes som alla, att vara så emot mig. Det började egentligen redan på dagis och fortsatte för att vi hamnade i samma klass. Först var det mobbning, men hon fick nog inte ut det hon ville utav det för jag sa alltid ifrån och jag minns att vi hade många möten med våra föräldrar om det. Då gav hon upp och bestämde istället att jag inte fick vara med. Hon frös helt enkelt ut mig. Ibland fick jag vara med och ibland inte, ibland var hon min kompis och ibland inte, jag kunde aldrig veta och det gav mig sådan enorm ångest - ovissheten. Jag önskade att mina lärare skulle se det jag kände, det som hände och hur jag mådde. Men så blev det aldrig. Och jag gjorde allt i min makt för att inte visa mig svag utåt sett, ingen skulle få se att jag mådde dåligt, för i min värld var det som att se sig själv besegrad. Men vet du vad? Jag borde ha vågat visa mig sårad. Jag borde ha pratat med mina lärare. Jag borde inte ha stängt in allt och låtit det fortsatta, jag pratade inte ens med min mamma, ingen visste. Det är jätteviktigt att du inte bara stänger in allt, det du skriver om får verkligen inte hända! Ta kontakt med skolkuratorn om ni har någon sådan, annars någon av dina lärare, har du förtroende för någon av dem? Det låter lite som att du ändå har det och att du vill att de ska se dig. Prata med den du känner dig tryggast med. Du kan skriva pm till mig om du vill! Vet att detta svaret är sent så jag hoppas verkligen du fått hjälp redan. Jag tror på dig! Styrkekram
Hej vännen! Signaturen Styrkekram är en klok person kontakta henne. Jag undrar också om vad som skulle hända om du blev riktigt, riktigt arg! På lärare som inte ser, på kompisar som fegt håller på "den starka" Skulle du våga gå till rektor och berätta vad som händer i skolan och kräva uppriktiga samtal med kompetent psykolog/kurator för att lösa hela situationen? Det finns säkert många av dina skolkamrater som är rädda för att hamna i egen mobbingsituation. Du har fyra år kvar, vad skulle hända om du byter till en annan skola?
Försök att stå på dig, du kommer må bra i framtiden om du gör ett riktigt försök, går det så går det, huvudsaken att du tar strid för din rätt att ha det bra i skolan. Kram från Lena
Hej
Samma här. Jag var både utfryst och mobbad i min skolgång under hela grundskolan :( så jag vet exakt hur du känner :(. Jag finns om du vill prata, skulle bli jätte glad då :)
Hej!
Jag tycker att du skall öppna dig och berätta som det är för dina föräldrar, din mentor i skolan eller skolsyster, med mera.
Det skall inte behöva att gå så lång att man får ångest innan man går till skolan.
Mobbning skall definitiv STOPPAS, den hör inte ihop i skolan eller i vårt samhälle. Detta måste ta en slut. Våga säga ifrån, men först genom att berätta på samma sätt som du gör här.
Önska dig lycka till!