Etikettergeneraliserat-ångestsyndromgad
Läst 1867 ggr
kokuhaku
2013-02-10, 19:18

Någon mer som inte vill något här i livet?

Jag fick en sån galen idé om att jag ville gå i DBT, men nu har jag ångrat mig. Den börjar om bara några veckor och jag har sån panik. Jag är livrädd för att möta allt jag undvikit i så många år, jag kan inte ens förestella mig hur jag skulle göra ett försök… jag kommer bara fly/hoppa av terapin.

Vad ska jag gå igenom helvetet för? Jag vill inget i livet.. jag vill inte ha pojkvän och barn (asexuell?), jag vill inte jobba (är 23 år o alltid varit arbetslös), jag har inget drömjobb, jag har inga fritisintressen (har inte haft råd), jag tycker inte om att träffa människor, är inte bra på något… alltså det finns ingenting helt enkelt. Kan inte ens ha husdjur för jag är känslig för lukter, möjligtvis allergisk…

Så vad kommer det att bli för ett liv? Jag kommer bara sitta hemma/gå till ett skitjobb eller ha praktik hela livet o leva på existensminimum för det finns ju fan inga jobb… Jag kommer vara ensam o tragisk.

Klarar ingenting, aldrig klarat något (av betydelse), jag har social fobi och generaliserat ångestsyndrom.

Varför skulle jag göra något så jobbigt och tufft som DBT? Varför skulle jag lyckas med det och varför skulle jag ens vilja lyckas? Finns inget i min framtid ändå…

Jag är så trött på att gå till Soc och AF hela tiden… de enda dom gör e att sätta mig på någon jävla plaktikplats.

Jag har inte velat leva på den här jorden på flera år… Längtar allt mer efter att bara försvinna, jag platsar inte här ändå

Bläcket
2013-03-20, 11:36
#1

Åh jag känner igen mig… Har inte heller nåt j*vla jobb, vill inte ha nåt egentligen men jag måste ju försörja mig (kan inte få soc då jag är sambo). Träffar min jobbcoach (ja herregud) och han frågar vad mitt drömjobb är och jag har bara lust att svara: ligga på en flyt-doughnut i ett hav nånstans i Indien och var helt blastad i hjärnan på ketamin… men så svarar jag att jag inte vet och det är ju också sant, för jag vet inte, menlös som jag är.

Funderade på att plugga till sjuksköterska men då måste jag först läsa matte b och naturkunskap b och där tog det stopp…blir för jobbigt. Plus att jag under mina fem - sex år som junkie pluggat en massa utan att plocka några poäng bara för att få csn så jag kunde underhålla mitt missbruk. Eftersom jag inte heller har några intressen så var jag ju självklart inte intresserad av konsthistoria, svenska eller genusvetenskap och nu har jag en massa skulder och inte så många terminer med studielån kvar.

Så då kan jag söka jobb som personlig assistent (för det har jag iallfall jobbat som innan) men det jobbet är så oerhört tråkigt att det gör ont i själen.

Och drogerna har jag slutat med så jag kan inte bara knarka bort tristessen, synd för det funkade ju (ett tag och jag var iallafall smal då). Men börjar jag nu igen, efter behandling och vid min ålder, då blir det bara patetiskt.

Så jag sitter här hemma framför datorn istället och drömmer om ett annat liv, där jag inte behöver ha existensiell ångest bara för att jag inte hittat ett sätt att löneslava på.

För jag tänker, att egentligen kanske min ångest bara är ett symptom på att något annat är fel. Samhället kanske är fel? Det kanske inte är sunt att sätta allt värde efter prestation, efter TILLVÄXT som det här kapaitalistiska ekonomiska systemet tvingar oss att göra. Om jag bara fick duga som jag var, om det var hur man var mot andra människor som räknades. Så kanske inte ångesten skulle vara lika påtaglig.

Men vad vet jag.

Passeli
2013-03-21, 00:32
#2

Ja, jag är egentligen för gammal för att vara med här. Men till Bläcket kan jag säga att du verkar för intelligent att inte göra nåt. Till Kokihaki kan jag säga att jag är för gammal tant egentligen men jag vill inte heller göra nåt. Det bästa jag vet är att läsa och läsa min iPad. Det är ju så att olika människor trivt med oilka sorts liv. Vissa är ambitiösa och karriarister och sedan är det de som vill bara vara med sig själv och inte göra nåt. Jag hör till det senare. Varför måste man vara som alla andra? Om man trivs att bara dra så varför man inte får göra det? Alla är olika. Låt de jobba och kämpa som känner för det. Låt de oss andra vara ifred.

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Upp till toppen