Du är inte ensam! Känner likadant! Har börjat med tabletter nu, men e bara på fjärde dagen, så inget har väl förändrats va ja märker, tar ju 2 veckor innan den ger effekt. Men usch känns som ett nederlag på nått vis :/

usch ja, ett nederlag. Som om man förlorat mot världen och sig själv. Jag mår ganska dåligt firtfarande, men det går upp och ner. det som har räddat mig mest är min pojkvän som jag varit med i 3 månader nu (inte så mycket, men han är världens härligaste person!) inga tabletter har jag heller fått eftersom jag varken vill ta tabletter eller prata med en psykolog. hoppas att din framtid blir ljusare! kramar //Henke

JAg känner igen det ni skriver så väl. Jag kände precis på samma sätt om tabletter o gå o prata med någon.

Gav dock själv upp och började med tabletter när jag inte kom upp ur sängen längre. Tyvärr är det inte så att tabletter är en mirakelkur heller, att det går ett tag så blir man glad o possitiv. För min del har det gått väldigt mycket upp och ner. Jag ser det som ett hjälpmedel för mej att försöka komma fram till orsakerna varför jag mår som jag gör och försöker hitta andra sätt att må bra på.

#1 Hoppas att du kan få lite hjälp nu när du tagit steget att söka hjälp. O det är kanske inte så att du behöver ätat tabletter så länge heller :)

Kramar till dej

# 2 Håller tummarna för dej och din pojkvän nu. kanske kan du hitta ett sätt att se dej själv som din pojkvän ser dej så kanske det höjer din självkänsla.

Om det är något ni vill prata om är det bara att pma mej.

Stora kramar till er bägge

#3 tack! Och kramar till dig!:)

Här är några tankar om att äta mediciner. Man blir inte glad och lycklig bara för att man äter tabletter, så enkelt är det inte. Men där emot kan de göra att man mår mindre dåligt och blir lugnare. Se din ångest/depression som en fysisk sjukdom. Det saknas vissa signalsubstanser vid nervöverföringen i hjärnan. Dessa tillför du med medicinens hjälp och ditt stämningsläge höjs. Inte konstigare än att en diabetiker tillför kroppen konstgjort insulin eller att någon med epilepsi tar medicin mot epileptiska anfall. Det finns bra mediciner mot ångest/depression som inte är beroendeframkallande, som man tar kontinuerligt varje dag.

Det man bör vara mer försiktig med är s.k benzodiazepiner, som tex sobril och stesolid. De är beroendeframkallande och man kan behöva öka dosen för att få effekt.

Mår du sämre igen tycker jag du ska kontakta din Vårdcentral. Där kan en allmänläkare hjälpa dig utan att du behöver prata med en psykolog.

Önskar dig all lycka!

Jag tänkte likadant när jag fick min första kontakt med psykiatrin (dvs BUP). Var emot allt som hade med tabletter att göra. Men blev övertalad om att pröva antidepressiva, och ungefär 2 år efter min första medicin (när jag var 19) stod jag på 10 olika mediciner dagligen. Då var det vuxenpsykiatrin som övermedicinerade mig. 
jag hade flera benzo-preparat, bland annat, tills en jourläkare reagerade på mina doser/medicinering och satte ut lite.

Nu är jag 21 och har minskat extremt mycket på medicinerna. Jag har kvar 4 stycken (varav två är vid behov), för att jag vet att jag behöver mina centralstimulanta och antidepressiva, men sömnmediciner och ångestmediciner vill jag inte ha stående längre.
För visst, ifall man inte själv nekar medicinerna finns det risk för att de ger en allt de kan komma på. Jag tror att jag blev sämre med alla dom medicinerna, men vården vägrade länge sätta ut dom och jag vågade inte göra det själv.
Men, ibland behövs det. Jag vet att vissa mediciner är en stor del till att jag "orkat" överleva samtidigt som jag gick i terapi. Nu är jag stabilare och kan testa att leva utan.

Min poäng är att så länge du klarar av att säga nej när du tycker att medicinerna börjar gå överstyr, så tycker jag du ska testa. Dom kommer inte skriva ut något beroendeframkallande det första dom gör, och om dom vill göra det är det bara att neka. Det är ett hjälpmedel, och du behöver inte äta det resten av livet.

En sömnmedicin som är "naturlig", men receptbelagd i sverige, är circadin. Den innehåller i stort sett bara melatonin och i många länder säljs den som hälsokost. Och för mig (och flera andra), fungerade den faktiskt.

Jag äter SSRI, ofta kallade "lyckopiller".  I mitt fall escitalopram (varumärke Cipralex).

I början kändes det som att jag misslyckades med att hantera problemen själv.  Numera känns det som #5 säger;  Om jag var diabetiker skulle det inte vara ett misslyckande att ta insulin.

Det har inte på något sätt tagit bort mina problem. Långt därifrån!  Det har, däremot, gett mig ett högre nollpunkt.

Det jag menar är…  svårt att förklara.

Om man ser på psykiskt månade på en skala från -10 till +10 där vanligt neutralt "meh, whatever" är 0, självmord är -10 och extas är +10.
"Neutralt läge" för mig har, under en hel hög med år, varit -2, typ.  När jag inte har haft några omedelbara problem, och inte egentligen haft några besvär så har min hjärna varit feljusterat.  Mitt nollpunkt var -2.

Det Cipralex gjorde var att höja mitt nollpunkt till -1.  Neutralt läge är fortfarande deprimerat, men betydligt bättre än förut.  Jag har helt enkelt ätit ett piller för att justera en hjärtkemi som har blivit feljusterat av många år med depression.

Pillerna har inte löst mina problem, men dom hjälper mig i mitt arbete att lösa dom.

Numera vet jag exakt varför jag har panikångestanfall!

Och därmed även insomnin!:)

Jag behövde inga mediciner för att klura ut det! mår toppen idag:)

Förutom att insomnin inte är borta.

Det löser sig nog!

Vill du dela med dig?

kanske är svårt för er att förstå :) clairsentience. "klarkänsla" är när man får känslor från andra än sig själv. man får tillexempel ont i huvudet om någon annan har det, lite kortfattat. det har med det övernaturliga att göra, och jag är väldigt troende på det sättet:) för att berätta hur troende, så hålker jag på och utbildar mig inom mediumskap och healing av olika former. när jag inte visste varför jag mådde dåligt så fick jag insomni:) ganska enkelt.

Ja-a, det är inte svårt att fatta.

"Vad i Hälsingland är detta?!?", typ.

Lycka till!