Idag har jag haft en vidrigt inkräktande ångest som totalt förstört min dag. Den började krypa på sig redan igår och när jag väl somnade sovde jag otroligt oroligt.

Morgonen satte igång med samma visa och jag tänkte ta mig iväg för att göra något aktivt med min vän, men då blev det en konflikt med min pojkvän som ansåg att jag svek honom då jag inte gjort den här aktiviteten med honom först, som vi pratat om. Aktiviteten var att fara på gymmet för första gången, och det har gått ett halvår utan att vi tagit oss iväg. Jag har tagit upp det ett flertal gånger medan han inte visat särskilt mycket engangemang och försökt puscha oss till att ta oss iväg. Så jag bestämde mig för att fara på det här gymmet för första gången med min kompis istället, så att hon fick visa mig hur saker var och fungerade. Han var ju ändå på sin utbildning och kunde inte. Betydde ju förstås inte att jag och min pojkvän inte skulle kunna fara iväg tillsammans, men principen att vi skulle fara första gången för honom var otroligt viktig. Trots att han sagt att det inte spelade någon roll då jag redan varit och bastat på samma ställe med samma vän en gång.

Han menar att jag ens kommit på tanken efter att vi pratat om det och "kommit överens" om att fara är vidrigt. Och hoppades att jag skulle kunna fara dit med ett rent samvete. Det bröt ju ner mig totalt och jag försökte hela tiden förklara för honom att jag hade skyghög ångest, men no mercy. Det slutade med att jag behövde åka in på akut psyk, jag använde varenda liten energi som fanns kvar att hålla mig samman på offentlig plats, och panikångesten bubblade upp. Väl framme på akut psyk blev jag otroligt besviken att jag inte fick prata med någon som kunde hjälpa mig, en liten stunds samtalterapi eller vad som helst. Någon förstående. Istället ville de bara lägga in mig och/eller medicinera mig. Jag kunde inget endera, har ju ett barn på dagis som ska hämtas och medicinering är jag emot av samma anledning, jag har ett barn som jag behöver vara klar i huvudet inför. De ville ge mig Lyrica (tror jag det stavas) utan att berätta bieffekterna. Jag nekade starkt och sa att jag tar helst ingen medicin alls, jag vill må bättre på naturlig väg, och absolut ingen medicin jag inte är välkänd med biverkningarna på.

Alltså fick jag lämna akutpsykiatrin efter en timme utan att må särskilt mycket bättre. Fick bara prata med en ung kille som var läkare och inte hade särskilt mycket att säga som hjälpte. Jag. Bryter. Ihop. Jag vet inte hur jag ska kunna vänta i tre veckor på hjälp! Och jag ser det inte som en lösning att proppa i mig mediciner, jag behöver prata med någon proffesionell. Trodde inte att det skulle vara så svårt…