Etikettmin-egen-berättelse
Läst 894 ggr
susceptible
2013-01-11, 00:17

Positiv utveckling, hoppas jag

Hej!

Jag är ny här. Eller ja, jag har väl hängt här ibland men från och med idag har jag blivit medlem och gått med i ångestsjukdomar.

Jag har haft ångest mer eller mindre hela mitt liv, med undantag för min graviditet och andra positivare episoder i mitt liv. Vid 16 års ålder bröt det ut för första gången på allvar (jag är 19 nu), och sen dess kunde jag under långa perioder få intensiv och tung ångest upp till 4 gånger per dag. Otroligt påfrestende, helst eftersom jag är mamma (ensamstående på det!) också och behöver så mycket energi till min 4 åring. Det mest påfrestande är väl panikångesten som satte igång, och som varit väldigt intensiva de senaste 3 åren.

Jag har rannsakat mig själv och hittat många svar till vad som utvecklat min ångestsjukdom under de här åren. Det första uppenbara är all misshandel jag och mina syskon blev utsatt för som vardagsmat under min uppväxt, och vad jag sedan kom i insikt till när jag blev äldre, att jag var med om sexuella övergrepp som liten av min låtsaspappa. Det var totalt blockerade minnen som kom upp för mig under en lektion i skolan när vi skulle analysera en film om sexuella övergrepp inom en familj.

Jag har trots den väldigt påtagliga ångesten stått på mig, även när jag egentligen inte orkat. Jag har varit så otroligt fast besluten att vara en bra mamma, och skulle aldrig förlåta mig själv om jag gav upp och försummade mitt barn eftersom jag själv vet hur det påverkar en i vuxen ålder. Jag har alltid lyckats klara mig igenom skolan, och går gymnasiet nu. Mina betyg har blivit godkända trots att jag känt att jag haft alla odds i världen emot mig.

Idag är jag sambo med en väldigt bra kille, men vi har våra strider som tär på oss. Min ångest och hans envishet har exploderat många gånger när de satts ihop, och vi har det fortfarande svårt. MEN, jag tror att jag efter idag har tagit ett stort steg i min personliga utveckling! Redskap att hantera min ångest har kommit till min insikt, och jag tror att jag kommer fixa det här. Sån otroligt skön känsla när jag senast igårnatt och tidigt på morgonen haft intensiva panikångest attacker. Att det kunde vända så här, att JAG kunde vända på det här, helt på egen hand, utan utomstående hjälp eller mediciner, gör mig stolt.

Men jag ska inte bli för naiv. Bakslag hör alltid till, och jag är beredd på dem. Men inte pessimistisk för det, jag har fortfarande jävlaranammat i mig som inte vill förlora den här striden mot ångesten i första hand! Jag kände att jag ville dela med mig av det här med andra, likasinnade. Just nu har jag en tyvärr ganska oförstående omgivning och jag saknar verkligen den här känslan "oj, han/hon förstår mig!".

Det finns mycket mer av vad jag går igenom just nu, men det känns som att jag lämnar det åt den som vill att läsa på http://sjukforalltid.blogg.se/

Det är första gången jag vågar lämna ut den offentligt! (Men ändå, anonymt.)

Dagboken, ventileringen när det blir för tufft

http://sjukforalltid.blogg.se

Upp till toppen