Klart du är värd något. Har lite svårt att säga något om det, jag har aldrig "dansat med döden" på det viset som du har…

Det är svårt att hitta anledningar att leva, det tog tid för mig att göra det. Men du är absolut värd någonting.

Tack för svaret.

Jag förlitar mig på när andra säger det.. tror inte riktigt på det helt själv om jag ska vara ärlig, iallafall inte alltid.

Jag vill kunna göra det igen.

#2 Saken är ju den att det spelar ingen roll vad andra säger egentligen, man måste ju anse att man själv har ett värde:/ Jag tycker du har ett värde, men det påverkar ju inte dina egna beslut:p Kärlek kommer innifrån, samma sak med det här:)

Allting som blivit förstört och rivet kan byggas upp igen, även om det tar tid att göra det ibland :)

Jag finns på PM om du vill prata, om vad som helst, och jag menar det :)

Tack söta Geru, men just nu orkar jag ingenting.

#4 Det är ett erbjudande som gäller så länge jag själv lever:p Så ta din tid :)

TACK inifrån mitt innersta.. <3 Jag känner mig sedd. =)

Det är läst 50 ggr, och en har skrivit något.

Detta borde väl beröra?

#7 Det gör det, garanterat, men det är svårt att skriva. Många människor kommer ha väldigt svårt att förstå det, och än mindre kommer kunna skriva någonting:p

Jag har läst det du har skrivit och jag blir absolut berörd av det! Men som Geru säger: det är svårt att skriva, iaf något som känns vettigt.

Min problematik är annorlunda än din men jag känner igen vissa delar av det du beskriver. Kämpar just nu med att finna ny livslust efter att det nya liv jag försökt bygga upp under de senaste två åren rasat ihop under hösten.

Jag tror precis som Geru att allt börjar med en själv, att man måste börja med att se att man själv har ett värde. Men det är inte lätt, det skall gudarna veta! Jag tror att man måste hitta något i vardagen som engagerar en och gör det värt att kämpa.

Lycka till!

Tack för svar! Jag tänkte att människor här kanske också försökt ta sitt liv och känt igen sig, mer så jag menade med "beröra". ;)

Jag förstår! Där har jag ingen egen erfarenhet att bidra med. Man jag tror absolut att det finns andra som varit med om liknande. Det är bara frågan om någon orkar och vill dela med sig, det är som sagt inte alltid så lätt.

Nej, sannerligen inte, men jag var tvungen att skriva, för jag orkar inte belasta omgivningen mer just nu. TRE vänner har vänt mig ryggen pga detta.

Usch, det är jobbigt när omgivningen vänder ryggen mot och går när man är som mest svag! DET har jag tyvärr viss erfarenhet av. Tror dock att det är jättebra att skriva av sig lite såhär. För mig har det definitivt hjälpt till att hålla huvudet ovanför ytan när jag haft det som tyngst.

Du har så rätt.

Vad man MINST av ALLT behöver är att ens närmsta vänner går när man nästan dött eller mår väldigt dåligt.

Det visar ju i en ångestdimmad hjärna hur värdelös man är och önskar än mer att man skulle dött.

Jag har läst och även jag har blivit berörd, både av dina ord och av din bild.

 Så klart att du är värdefull! Precis lika värdefull som alla andra.

Livet far illa med en del av oss och får oss att ibland begå destruktiva handlingar både mot oss själva och mot närstående. Tyvärr är det så. Jag har själv varit i det svartaste mörkret och förstår din känsla av att inte orka mer, och att du valde att göra som du gjorde. Just då.

Du känner skam, skriver du. För mig finns ingen skam och skuld i att man inte längre orkar med att leva och väljer att försöka avsluta sitt liv. Bara sorg.

Är du säker på att dina 3 vänner lämnat dig pga att du gav upp? Min tanke är att de kanske lämnade dig för att inte "gå under" själva? Att de helt enkelt inte orkade leva med oron för dig längre?

Vill avsluta med att jag VET att man kan bli fri från sin depression och ångest och få leva ett meningsfullt liv. Jag har ju själv varit där men har mått helt ok i 15 år nu, med hjälp av medicin de första åren.

Hoppas så att du får den hjälp du behöver nu.

Du har all min respekt. KRAM

Har själv vaknat flera gånger på MAVA och IVA. Det är en hemsk känsla, och skammen är otrolig. 
Men egentligen tycker jag att du bara ska be om ursäkt till dig själv.
Såvida du inte gjorde det för att såra någon annan, men det angtar jag att du inte gjorde.

Det jag tycker kanske låter hårt, men dom som lämnat dig på grund av ditt mående är inga riktiga vänner och du förtjänar bättre än det. Jag har själv blivit lämnad av många pga mitt mående, och det känns också riktigt hemskt.
Men dom som stannar kvar genom allt, det är dom man kan lita på, dom som inte dömer en och det är dom som "peppar" en.
Det är iallafall min tanke kring det hela. Det är inte dig det är fel på.

lycka till!

Jag gjorde detta mot mig själv och absolut inte mot någon annan.

Tack ni som svarat!

Jag har varit bipolär 1 i tio år och är bara i mitten av 20-årsåldern, provat det mesta i medicinväg samt legat inlagd sammanlegt ett år av mitt liv.

Inget har hjälpt, inte ens samtalskontakt. den kroniska tomheten försvinner bara när den känner för det, det kan handla om sekunder till veckor.

Jag har även PTSD, svår sådan, antar att det är mycket den som spökar i bakgrunden..

Jag vill ju leva. Men jag orkar inte alltid. Det betyder inte att jag alltid ger upp, nej. Jag kämpar som FASEN!!

Så när jag väl kastar in handduken tycker jag mina vänner borde veta bättre än att lämna mig.

Monsva: Det är jag på bilden. =)

Jag tror inte dina vänner lämnade dig för att du är värdelös. Jag tror mer det handlar om deras känslor av att ha blivit svikna. Att du valde att lämna dem. Det kan nog vara svårt att hantera. De kanske ändrar sig efter att den första reaktionen har släppt? De kanske inte heller har det så lätt? Är de riktiga vänner så kommer de tillbaka.

Du är hur som helst väldigt värdefull. Och jag kan bara ana hur hemskt det måste vara när döden känns som det bättre alternativet. Ingen borde få må så. Hoppas verkligen att det lättar och att du får må bra så småningom.

För många som mår dåligt kan det också vara kosten som spökar. En del tål t ex inte gluten, vete och/eller mjölk. Det kan faktiskt vara så att man kan må väldigt dåligt psykiskt pga allergier/intoleranser. Har man anlag för psykiska sjukdomar och dessutom i sitt liv upplevt svåra saker så blir det förstås ännu svårare att må bra om även maten bidrar till obalans i hjärnan.

Kan ju vara värt att pröva en kostomläggning. Kanske det inte är läge just nu förstås men någon gång kanske du känner dig stark nog att pröva något nytt? Om du fått hjälp i 10 år men ändå mår som du gör så har du inget att förlora. Ibland kan de enkla lösningarna vara de rätta. (Fast det kanske inte är så enkelt att ändra kosten i och för sig.)

http://gluten-celiaki.blogspot.se/2011/03/neurologiska-problem-vid-celiaki.html

#19 Riktiga vänner lämnar inte till att börja med. Riktiga vänner förstår.

#20:

Men om man försöker begå självmord så är det ju att lämna. För alltid dessutom. Kan ju också upplevas som att inte vara en riktig vän? Det här är svåra saker. Det är inte ovanligt att anhöriga till personer som begått självmord reagerar med enorm ilska. Och då är det ändå personer som älskar den som lämnat. Den sorg och det lidande som självmord orsakar hos de kvarlämnade kanske kan vara svårt att sätta sig in i om man inte upplevt det själv - men att säga att "riktiga vänner förstår" känns förenklat, tycker jag.

Sen menar jag inte att med detta på något sätt klandra eller kritisera dig, Lindansare, för det val du gjorde. Ingen kan föreställa sig vad en annan människa går igenom och kanske jag själv skulle gjort samma sak i dina kläder. Livet kan kännas så oerhört mörkt att man inte ser något hopp eller mening med någonting och det måste nog vara det värsta tillståndet som finns. Ingen kan kritisera en människa som väljer att inte fortsätta livet. Känner största medkänsla med dig. Känn inte skam för det som hände för du har inget att skämmas över.

Och ge inte upp. Jag tror att det finns en lösning men kanske inte läkarna alltid har den. När kroppen inte fungerar så finns svaret väldigt ofta i hur man lever och äter. Näringsbrister kan ställa till med väldiga symtom i alla delar av kroppen, beroende på vilka anlag man har, och läkare känner ofta inte till sånt. (De vet inte ens var gränsen går för brister eller så tittar de bara på några få ämnen.) Pröva allt. Uppsök alternativterapeuter och läs på internet.

Jag tror att det finns en ljus framtid för dig. Jag tror inte det är så hopplöst som det ser ut nu. Det gäller bara att hitta rätt så din kropp (inklusive hjärna och psyke) blir stark. Läkare har hittat behandlingar mot symtom, som hjälper en del människor - men de vet inte mycket om orsakerna till ohälsan. Och jag tror att den går att hitta. Medicin är (oftast) inte en lösning om man vill bli frisk, den är mer som en krycka för den som är och förblir kroniskt sjuk.

#21 Nu tror jag du ger fel signaler.

En människa som varit så nere att hon försökt ta sitt eget liv är i allra högsta grad beroende av medicinsk hjälp och expertis.

Att säga att medicin i detta läge är en krycka kan få förödande konsekvenser.

Håller med Geru. Kanske kan de inte riktigt förstå helt men riktiga vänner finns kvar.

TS, jag hoppas verkligen du kämpar vidare för det brukar ljusna när man mår som sämst. Det låter som en klycha men du kommer säkert att hitta en väg. Förmodligen en kombination av medecinering och med hjälp av andra.

När man sedan känner sig lite mer stabil och mår bättre så kan man absolut prova andra vägar för att må bra men då måste man vara såpass "frisk" att man kan klara ett bakslag.

#21 Nope. Det är helt enkelt så att man mår så dåligt att man vill hjälpa sig själv att inte må så dåligt.

Jag har haft vänner som velat ta livet av sig, och vänner jag hindrat, och jag har även velat ta livet av mig själv med. Så jag tror faktiskt jag har lite bättre perspektiv på varför man gör saker.

Jag vet som sagt precis hur det känns, när allting är mörkt, allting känns värdelös, inte minst en själv och precis alla tankar kretsar kring hur man ska "avsluta prenumerationen".

Om hon äter ordentligt tror jag inte det är näringsbrist. Så enkelt är det. Och dessutom har hon skrivit att hon har andra saker som påverkar, som inte är relaterat till kost.

Vad spelar det för någon roll hur starkt psyke man har när det ändå, konstant rivs ner. Sinnet hos någon som mår dåligt fungerar inte som ditt gör, och jag ser det nästan kränkande att du gör det.

Mediciner kan hjälpa att stabilisera en själv medans man med hjälp av psykologer och så löser ens andra problem, eller hittar orsaken i varje fall. Det går inte att göra utan mediciner, det blir omöjligt om man är extrem destruktiv, för du vill inte ha hjälp då, du vill som sagt inte finnas.

#22:

Jag kanske sänder fel signalar. Menar inte att man ska tacka nej till mediciner i ett akut läge som det är nu. Absolut inte. Jag tänkte mer på att om man mått dåligt i 10 år utan att ha blivit hjälpt så ska man inte acceptera att bara lyssna på läkarna. För de har bara begränsad kunskap.

#23:

Jag får ge mig. Och jag håller nog med om att riktiga vänner förstår eller stannar åtminsone och vill förstå. Har tänkt ett varv till där.

Om hon äter ordentligt tror jag inte det är näringsbrist. Så enkelt är det.

Där håller jag inte riktigt med. Finns mycket som påverkar näringsupptaget och den mat många anser är okej är ofta bristfällig. Finns det dessutom mat man inte tål (mycket vanligt) så kan det ställa till med stor skada med allvarliga fysiska och psykiska symtom.

Att hon har andra saker som påverkar är ju en sak som måste bearbetas förstås. Men om det gått 10 år så känns det som att det kanske också kan vara mer som påverkar. Kan ju aldrig skada att pröva när tillståndet är bättre.

Vad spelar det för någon roll hur starkt psyke man har när det ändå, konstant rivs ner. Sinnet hos någon som mår dåligt fungerar inte som ditt gör, och jag ser det nästan kränkande att du gör det.

Jag lever själv med ångest och är inte "frisk".

Hur kan du vara så säker på vad som är orsaken till att psyket hela tiden rivs ner? Och orsaken till att sinnet fungerar som det gör hos de som mår dåligt? Många människor utsätts för hemska saker i livet men alla reagerar inte på samma sätt. Hur kan man, innan man prövat allt, bestämma vad som är orsaken i ett enskilt fall? Om man på förhand bestämmer sig för att "i mitt fall beror det på generna eller enbart på en tragisk händelse" så kanske man missar en stor orsak. Vill man inte veta eller vad handlar det om?

När kosten hos många människor kan orsaka stark ångest eller djupa depressioner - varför är det kränkande att informera om detta? Jag är en sanningssökande människa och kan aldrig någonsin tolka information som kränkande. Om jag däremot framhärdar i att ge råd om kost till en människa som prövat detta och det inte har hjälpt - DÅ är jag självklart kränkande. Det skulle jag aldrig göra.

I ett akut läge så får man ta till akuta åtgärder, självklart. Men i längden (10 år i det här fallet!!!) så får man kanske gå vidare. Medicin kanske är svaret för dem som har kroniska och/eller medfödda fel i hjärnans funktioner. Eller som blivit utsatt för något hemskt och som för evigt kommer att stanna i traumat. Men jag fattar inte att man utan att testa accepterar den förklaringen och dömer sig själv till livslång medicinering och blir kränkt av ny kunskap och nya förslag (som inte är påhitt av mig utan finns dokumenterat).

Det är inte precis ovanligt att de som blir friska från kroniska sjukdomar fått den hjälpen genom eget sökande och från människor med alternativ erfarenhet. Men väljer man att bli kränkt av sådan information så får man väl fortsätta i samma fotspår som man gjort.

Jag antar att du vet hur depression och ångest orsakad av kost känns eftersom du vet skillnaden. Det är ju bra.

http://www.medibalans.se/press/Naringsaspekter.pdf

http://celiacdisease.about.com/od/symptomsofceliacdisease/a/Gluten-And-Depression.htm

#24 Visst påverkar både stress och ångest näringsupptagningen, men den kommer ju vara påverkad oavsett om man byter kost eller ej.

Vissa har väldigt omfattande problem, och saken är det att det är svårt att hitta orsaken. Med mig så skapade jag själv min ostabilitet till stor del, även om grundorsaken inte var mig själv.

Har påstått att jag gillar mediciner, men vissa saker gå liksom endast att lösa med det. Men visst tycker jag man kan prova att byta kost, men tycker då att man borde göra annat med för att lösa problemet.

Men visst påverkar som sagt kost. D vitamin brist är ju en av dom vanligaste orsakerna till depression under vintern - och enkel att återgärda med.

Men som sagt, i min värld i varje fall, ingår allt det där. Alla vitaminer och mineraler.

#25:

Vissa har väldigt omfattande problem, och saken är det att det är svårt att hitta orsaken.

Särskilt om man vägrar leta på vissa ställen.

Har påstått att jag gillar mediciner, men vissa saker gå liksom endast att lösa med det.

Kanske det. Men hur vet du?

Men visst tycker jag man kan prova att byta kost, men tycker då att man borde göra annat med för att lösa problemet.

Beror ju på vad som är problemet. Om kosten är problemet så kanske det hos vissa räcker att ändra den? Men självklart inte hos alla. Jag bara tycker att man ska undersöka alla möjligheter.

Och jag talar inte om endast näringsbrister utan om intoleranser och allergier som kan utlösa just psykiska besvär i olika grad. Dessutom påverkar kosten både hormoner och signalsubstanser vilket ju också ofta är syftet med mediciner. Det är också så att våra jordar som maten odlas på har utarmats enormt mycket de senaste 50-100 åren vilket innebär att maten ofta är fattig på näring, speciellt många viktiga mineraler. Om man dessutom äter som medelsvensson är det lätt att få näringsbrister, vilket kan påverka människor genom olika sjukdomar. Inte minst psykiska.

Finns mycket att läsa för den som vill sätta sig in i det. Och många skulle bli förvånade över hur enkelt det kan vara att själv förbättre sin hälsa och slippa vara offer i en vårdapparat som tror att medicin är den enda lösningen och att det är normalt att befolkningen blir psykiskt (och fysiskt) sjuk i de masstal som det handlar om.

I dagens läge tror jag knappast att det undgår någon hur mycket vår kost betyder.

Vi proppas dagligen med information om ett hälsosammare liv.

Det är bara det att när man är psykiskt sjuk så kan t.ex laga mat vara som att bestiga ett berg. Att handla kan vara otänkbart för vissa. Matlusten kan vara som bortblåst eller så kanske man rentav lider av någon ätstörning.

Så enkelt är det inte.

Jag har själv varit ordentligt fysiskt sjuk och jag vet med mig att jag fortfarande har en dålig mathållning men trots denna vetskap så är det väldigt svårt att "komma tillbaka" som det var innan.

Har man varit så djupt nere som TS så tror jag att det vore farligt att fokusera på kosten. Man måste vara i någotsånär bra balans innan man orkar ta itu med något så basalt.

Men självklart påverkar maten vi stoppar i oss hur vi mår både till kropp och själ.

#26 Logiken säger det om mediciner. Dom är inte där för att förstöra.

Som sagt; jag ser gärna att du länkar till vetenskapliga undersökningar som stöttar ditt påstående om att mat kan dra upp folk ur djupa depressioner och lösa psykologiska sjukdomar.

En allergi är en kroppslig negativ reaktion på ett ämne - det är något du märker om du är. Intoleranser, sure, men inte allergier.

Jag äter som medel svensson, men jag har knappast näringsbrist. Psykiska sjukdomar är ofta baserade på andra preferenser än vanliga.

Personligen tycker jag inte speciellt många är sjuka egentligen? Man behandlar ju dock långt fler saker idag än för te.x. 50 år sedan. Depression fanns inte ens på världskartan förr.

#27:

Klart det är jobbigt att förändra saker när man är riktigt sjuk. Och i ett akut stadium menar jag inte heller att man ska stressa upp någon med det. Hur många gånger är det meningen att jag ska upprepa att det jag tänker på här är det faktum att TS mått dåligt i 10 år?

Kanske inte läge att prata om kost just nu i och för sig, samtidigt känns det så hemskt att någon ska behöva må så dåligt så länge när det kanske kan finnas hjälp. Jag känner ju inte TS och den här tråden är den jag fick syn på. Kan liksom inte vänta i tre månader.

Sen blir det lite moment 22 också, med det du skriver. Om man är för sjuk för att ändra kosten men kosten är det som gör en sjuk - hur går man vidare då? Det blir ju ett dödläge. Om det är så synd om den sjuke att man man till varje pris hellre ska strunta i behandling så blir det ju helt meningslöst. Även om psykisk sjukdom är lite svårare att greppa - eftersom jobbighetskänslan för den sjuke kopplas till själva sjukdomen, så att säga. Hade det handlar om ett allvarligt sår så tror jag inte att man underlåtit att rengöra såret bara för att det hade gjort ont, i tron att såret hade blivit värre.

Jag kanske är en ovanlig person men jag gillar när folk har något konstruktivt att hjälpa till med. Att känna att det kanske finns ett ljus i tunneln. Om jag inte hade orkat ta det till mig så hade jag nog bara struntat i det och eventuellt börjat fundera på det vid något senare tillfälle.

Sen är det jag pratar om inte att man ska äta mer fibrer och grönsaker och börja motionera - det som alla känner till - utan mitt budskap är mer drastiskt. Men jag har inte gått in på några detaljer utan den som vill får gå vidare själv.

#26:

Logiken säger det om mediciner. Dom är inte där för att förstöra.

Nej, men ofta är det det de gör. Och framförallt - hade folk vetat vad som orsakat sjukdomarna så hade man inte behövt medicin i så stor utsträckning. Medicinen försöker rätta till sånt som kroppen borde klara av själv - om den fick rätt förutsättningar.

Som sagt; jag ser gärna att du länkar till vetenskapliga undersökningar som stöttar ditt påstående om att mat kan dra upp folk ur djupa depressioner och lösa psykologiska sjukdomar.

Det tänker jag inte göra. Det får den intresserade göra själv. Jag har mest läst fallbeskrivningar och de är tillräckligt många och positiva för att man ska förstå.

En allergi är en kroppslig negativ reaktion på ett ämne - det är något du märker om du är. Intoleranser, sure, men inte allergier.

Hjärnan tillhör väl kroppen? Jag vågar inte säga helt säkert om allergi ingår, men när man inte tål komjölksprotein så kan man reagera med psyket i alla fall. Kanske det inte är allergi utan intolerans.

Jag äter som medel svensson, men jag har knappast näringsbrist. Psykiska sjukdomar är ofta baserade på andra preferenser än vanliga.

Men det där säger du utifrån din begränsade kunskap. Finns många som har en helt annan erfarenhet. Och definitionen på näringsbrist kan variera väldigt mycket beroende på vem du frågar.

Att inte så många skulle vara sjuka låter som ett skämt. Vårdapparaten går på knäna av överbelastning. Det finns hur många "folksjukdomar" som helst att räkna upp. T.o.m  de "friska" är ju sjuka om man väl frågar dem. verklig hälsa är inte detsamma som frånvaro av någon specifik sjukdom.

#29 Vänta nu, Vad som orsakat sjukdomar? Inte sjukdomar generellt? Och som sagt, vissa sjukdomar går inte att behandla utan mediciner.

Om du vill att jag ska tro på det du säger ligger bevisbördan på dig och inte mig.

Allergier är inte psykiska, dom är fysiska. Det är kroppen som reagerar mot ett ämne som den tycker är farligt(fast det inte nödvändigtvis är så).

Vårdapparaten går på knäna för att det finns så otroligt många saker att bli behandlad mot idag som man inte kunde förut, och att dom strypt resurser till den.

Alla människor har, under alla tider, alltid haft någonting att klaga på. Så världen är.

"Hade folk vetat vad som orsakat sjukdomarna så hade man inte behövt medicin i så stor utsträckning." < Jag hoppas, med mitt fulla hjärta, att du inte menar det där. Det där är nog något av det sjukaste jag läst annars, och hamnar rakt in i samma genré som antroposof/homeopati medicin.

#29 Men det där säger du utifrån din begränsade kunskap. Finns många som har en helt annan erfarenhet. Och definitionen på näringsbrist kan variera väldigt mycket beroende på vem du frågar.

Nu är visserligen det svaret riktat till geru men att att påstå att någon har begränsad kunskap är ganska magstarkt tycker jag.

Definitionen på näringsbrist kan knappast variera. Antingen har man brist eller så har man inte.

Men om man återgår till TS som varit såpass djupt nere att hon/han försökt ta sitt liv och klarat sig med att tro att kosten kan göra denne frisk är ganska vågat.

Vår mathållning påverkar givetvis vår kropp men i akuta skeden så är det inte i den änden man ska börja.

Jag kan bara gå utifrån min egen erfarenhet och sjukdomshistoria när jag läser det här. Först och främst; ja, intoleranser kan ge psykiska besvär. Men jag tycker att det är lite intressant att tro att det beror på det bara för att det pågått under en längre tid. Det kan mycket väl vara att det är en underliggande sjukdom som inte blivit uppmärksammad i tid. Sen tror jag verkligen att man kan bli sjukare av för mycket och fel mediciner. Jag tror inte heller att medicin är det viktigaste verktyget. Visst är det bra att möjligheten finns, det är bra som stöd medan man lär sig andra sätt att hantera problemen på. Men det där är väldigt individuellt, vissa med psykossjukdomar klarar sig bra utan medicin, medan andra med sk "lätta" depressioner inte kan vara utan antidepressiva. Då menar jag inte att någon är "starkare" eller "svagare". Jag menar bara att alla har olika förutsättningar. Men att säga att det beror på kosten, eller att säga att man behöver medicin bara för att man har en psykisk sjukdom? Det låter lite konstigt. Återigen, alla är olika med olika orsaker till olika problem.

Jag äter både vitaminer, mad och mediciner.

Jag håller med Geru och Bumbleboo här.

Det rann över kanten och jag kommer strax starta en ny tråd om ett nytt dilemma som har med #0 att göra.

Detta självmordsförsök berodde enbart på fruktansvärd press, jobbiga händelser och nya stora.. helt ofattbara nya symptom i min sjukdomsbild.

Tack alla ni som fajtas med mig! Det känns!

Värme /Lindanserskan

#30:

Om du vill att jag ska tro på det du säger ligger bevisbördan på dig och inte mig.

Jag bryr mig inte det minsta om huruvida du tror på det jag säger eller ej.

Vårdapparaten går på knäna för att det finns så otroligt många saker att bli behandlad mot idag som man inte kunde förut, och att dom strypt resurser till den.

Det är inte därför vården går på knäna. Problemet är att folk blir så sjuka av hur de lever.

"Hade folk vetat vad som orsakat sjukdomarna så hade man inte behövt medicin i så stor utsträckning." < Jag hoppas, med mitt fulla hjärta, att du inte menar det där. Det där är nog något av det sjukaste jag läst annars, och hamnar rakt in i samma genré som antroposof/homeopati medicin.

Jag menar det till 100 % och fattar inte hur du kan ha missat hur läkemedlesindustrin och vården fungerar. Visst finns det sjukdomar som kräver medicin - men inte på långa vägar så många som du tycks tro. Finns många bra behandlingsmetoder som gör att folk kan slänga sina giftpiller. Vet du förresten att den fjärde största dödsorsaken i USA är läkemedel? Jag tror att det är något liknande i Sverige.

#31:

Definitionen på näringsbrist kan knappast variera. Antingen har man brist eller så har man inte.

Ja, men beroende på vem du frågar så kan svaret blir olika. En del tycker inte det handlar om brist förrän någon uppvisar tydliga klassiska bristsymtom medan andra anser att det är stor skillnad på avsaknad av klassiska bristsymtom och optimal hälsa.

Men om man återgår till TS som varit såpass djupt nere att hon/han försökt ta sitt liv och klarat sig med att tro att kosten kan göra denne frisk är ganska vågat.

Jag är väl en vågad person. Ibland kan det vara det som gör att man hittar rätt. Och varför skulle inte det vara att bry sig lika mycket som att bara klappa tröstande på axeln? Jag vet ju vilken hjälp jag hade föredragit och jag antar att jag försöker ge den hjälp jag själv skulle vilja ha. (Inte just när man är som mest nere och sårbar förstås, då orkar man inte ta till sig. Och det skrev jag också från början, om du läste det. Det var mer ägnat som ett hopp att titta på längre fram.)

Vår mathållning påverkar givetvis vår kropp men i akuta skeden så är det inte i den änden man ska börja.

Nä, men om ingen informerar om att problemet finns så kanske TS aldrig kan komma till den änden.

Jag förstår att ni inte kan tänka er att kosten kan vara problemet på det sätt jag menar och därför reagerar ni som ni gör. Men nu har jag hört vad ni tycker och i fortsättningen kanske ni kan låta TS själv besluta om hur hon vill göra. Nu har det här blivit uppförstorat till max och mitt syfte var bara att ge ett annat perspektiv på det långa lidandet. Inte att säga att TS ska slänga alla mediciner, rymma från sjukhuset och sätta igång med värsta kostförändringen genast. Jag tror för övrigt inte att TS känner sig tvingad att göra som jag skriver och kanske hon inte behöver sådana livvakter som ni?

#32:

Precis. Alla är olika och därför skadar det ju inte med lite "tips" på andra tankesätt. Inte att bli fanatisk över, som det lätt blir när någon är så emot som i den här tråden, utan bara som ett alternativ att eventuellt pröva om man vill.

#30 DETTA ÄR OFF TOPIC!

Jag önskar dig lycka till Lindansare, fortsätt fajtas 

Tack snälla!

#34 Ingen har sagt i denna tråd att man bara ska klappa tröstande på axeln. Vad får du det ifrån?

Ingen försöker heller agera livvakter.

TS har bokstavligt talat varit dödssjuk och lika nära döden som en som skadat sig genom olycka eller liknande.

Jag tror att man kan ta till sig tips och goda råd men då måste man vara i form för det. Här gäller det praktiskt taget att överleva till att börja med.

#35 Ledsen, menade inte att göra dig upprörd:/

#34 Jag tycker du kan ta din homeopati och försvinna, helt allvarligt. Nu, i respekt av Lindansare så skriver jag inte det inlägg där jag visar hur faktiskt fel du har. Folk är möjligt lite mer sjuka, men det är för dom äter skit och inte rör på sig. Och sedan ska alla ha vård för alla små saker. För att inte tala om nedskärningar. Det märks i varje fall att du lyssnat väldigt mycket på propagandan som kommer från extremister i USA - och det gör att det spelar ingen roll vad du skriver, jag ser dig mer eller mindre som en terrorist just nu vars enda uppgift i livet är att förstöra för andra och samtidigt tro att den gör en tjänst.

#38 Tack, det stämmer väl och var fint skrivet.

FÖRLÅT Geru!!! menade #34!!

#39 Bra skrivet. Vill inte ha den skiten i min tråd, som jag skrev;

Jag äter både vitaminer, mad och mediciner.

Jag håller med Geru och Bumbleboo här.

Det rann över kanten och jag kommer strax starta en ny tråd om ett nytt dilemma som har med #0 att göra.

Detta självmordsförsök berodde enbart på fruktansvärd press, jobbiga händelser och nya stora.. helt ofattbara nya symptom i min sjukdomsbild.

Tack alla ni som fajtas med mig! Det känns!

Värme /Lindanserskan

Det fysiska och det psykiska hör ju ihop och att tolka mig som mer eller mindre ond bara för att jag nämner något som hjälpt många andra är helt otroligt. Jag skrev det jag skrev för att hjälpa. Att se det som "skit" får man förstås göra om man vill, men jag och många med mig ser det inte så utan mitt tips var ärligt menat.

Även om jag har fel så fattar jag ändå inte hatet. Man kan tacka nej helt enkelt. Även om du inte gillade eller håller med om det jag skriver kan du ändå vara hövlig och se syftet. Jag förtjänade inte det där.

Jag kanske inte är din vän just, men nu försvinner jag också. Usch!

#43 Ursäkta om jag uppfattades som ohövlig, blev bara så trött på debatten..

Det var inte meningen att kränka någon.

#43 Det finns en lämplig tid och plats för allting, men det här var inte den tiden eller platsen för det du ville ha sagt.

# 39

Kunde inte sagt det bättre själv. Att kapa en tråd på detta sättet som Internettan gör här är både repektlöst o extremt oempatiskt o visar bara på total okunskap om psykiska sjukdomar o psykiskt lidande.

Vi var tre som kapade tråden och nu blev vi just fyra.

Min mening var som sagt inte att vara respektlös utan jag hade gott uppsåt. På vilket sätt bidrar du till tråden nu? Brukar du alltid hoppa in efter en diskussion har avslutats och alla sagt sitt för att ge en sista spark?

Jag föreslår att du, som har så god kunskap om psykiska sjukdomar och psykiskt lidande, riktar dig till Lindansare om du vill säga något. Det är det som är syftet med tråden. Jag tänker då inte ställa upp och ta emot en massa negativ kritik och personligt tyckande från en anonym person som inte ens varit med i diskussionen.

# 47

Anmäl mig då om du anser att jag brutit mot forumreglerna. Jag har följt tråden sedan start. Det jag försökte göra var att skydda Lindansare från dina mycket destruktiva råd.

Flera dagar efter avslutad diskussion?

Jag tycker det är oempatiskt av dig att blanda ihop klumpighet (att nämna det jag gör i just den här situationen) med ondska och illvillighet. I sakfrågan ändrar jag mig inte men ångrar att jag skrev om det i den här tråden. Ville absolut inte strö salt i såren hos Lindansare.

Jag vill inte tjafsa mer i den här tråden men förbehåller mig rätten att försvara mig. ("Destruktiva råd" är en subjektiv tolkning som du har rätt att ha. Men det är inte en objektiv sanning.)

Vill du fortsätta diskutera med mig så starta en ny tråd. Men kasta inte kängor med ursäkt att försvara någon annan (från någon som försöker hålla sig undan).

Nu ska jag gå och jobba. Ha en trevlig dag annars.

jisses..

Vallhund, vad har du förövrigt att säga till mig om du följt detta sedan start, blir nyfiken på vad du är för en filur. ;)

Annars vill jag säga till alla att jag fortfarande har självmorstankar varje dag pga ångestäcklet som kryper runt i mig och tankarna som inte vill förvinna om hur värdelös man kan vara när ens vänner bara sticker. Har två nära kvar nu och de har ju fullt upp med sina egna liv..

Jag ger er här en dikt jag skrev:

Inbäddad i vadd ser jag inget utanför mina fönster.

Utan skydd och blottad brinner verkligheten som lågor på min kropp.
Jag brinner och jag är rädd för eld.

Vassa papper skär mig men lämnar inga sår.
Jag plåstrar om mitt innersta, men bandagen faller av..

Jag är inlåst i en lägenhet och jag har glömt vart nycklarna finns,
Jag är utelåst och kommer inte in i verkligheten.
Som ett spöke vandrar jag längs gator som inte finns,
alla ser mig, men ingen ser mig som jag är.

Vackra flicka, du är dömd att bli granskad likt en skyltdocka i söta klänningar utav siden.
Klänningar och smink som döljer allt det där du är kapabel till,
leendet har stelnat kring din mun och du har glömt hur man gråter.

Värme! /Lindanserskan

#49

Försöker jag hålla mig undan??

#51:

Nej, det är jag som försöker hålla mig undan fast formuleringen kanske blev otydlig.

Ville bara säga att man inte behöver skydda någon (dig) från någon som inte längre skriver i tråden (mig). Det kändes mest som att personen skrev som han/hon gjorde för sin egen skull.

Och nu blev ju syftet att jag började skriva igen…

Okej, du menar så. Ja han/hon svarade ju inte på min fråga heller.

#52

Hej Internettan.

Först vill jag tala om för dig att jag själv har lidit av ångestsyndrom i flera år och fick en massa tunga mediciner som inte hjälpte. Jag vet att dina råd var väldigt bra. För mig hjälpte det också att ändra kosten. Jag tog bort all färdig mat, kött och godis, läsk och alkohol och åt bara nyttig ekologisk kost. Jag tror att kritiken som du får här beror på att många människor har för lite kunskap för att se sambandet mellan kost och hjärnkemi.

Hjärnkemin styrs av enzymer som behöver vissa vitaminer, mineraler och spårelement för att fungera och om aktiviteten av dessa anzymer är nedsatt har man redan en obalans. Hjärnan behöver också vissa ämnen för att bilda signalsubstanser. Tryptofan är väldigt viktigt för att det omvandlas till serotonin i hjärnan och enzymerna som omvandlar tryptofan behöver magnesium, zink och B6 för att fungera. Tar man upp för lite av alla fyra ämnen kan man nog må ganska dåligt av det.

Obalanser behöver inte nödvändigtvis omedelbart leda till psykiska besvär men kan reducera stresstoleransen mot psykisk stress. Därför finns det inget riktigt svar på frågan, vad är det som är orsaken till besvären, den psykiska stressen eller den dåliga kosten som gjorde mig oförmögen att hantera stressen riktigt. Väldigt många tål heller inte glutamatet som finns i färdig mat eller som kinarestauranger ofta använder som smakförstärkare. Överstimulering av hjärnans glutamat receptorer kan orsaka allvarliga psykiska besvär.

Jag tycker att dina råd var dom bästa i den här tråden och tycker att det är synd att du får sån negativ resonans.

Shakti

Tack snälla för att du förstår hur jag tänkte och vad jag menade.  :)

Du behöver inte skämmas!

Styrkekramar