Jag har gått vilse. Jag har villat bort mig och vet inte hur jag ska hitta hem. Jag trode jag funnit lugnet i dig men nu är jag inte längre säker. Jag oroar mig alltid. Jag är alltid rädd, alltid på min vakt för, tänk om! När du berättar dina planer för helgen kan jag inte glädjas för din skull, ist får jag en klump i magen. En stor tjock svart klump som sätter sig som ett lock i min hals, den vill inte lossna och jag får svårt att andas. Varför vill du inte umgås med mig den här helgen? Tänk om du tröttnat, tänk om du drar dig undan, tänk om du lämnar mig, tänk om, tänk om, tänk om, tänk om….

Att sitta ensam hemma och ha tid att fundera, det är det värsta jag vet. Att dra en sådan enkel slutsats att du helt enkelt bara känner för att umgås med dina vänner finns inte för mig, jag tror ALLTID det värsta. Snart är det måndag, snart är det jobb, och jag har redan börjat fundera. Funderar över vad jag kommer få göra, vem jag kommer få jobba med och vad som händer om jag inte klarar av dagen. Jag kanske faller ihop, jag kanske bryter samman och jag kanske måste gå hem. Vad ska folk tänka och tänk om jag isf blir av med jobbet? Ju mer jag tänker desto större blir den där klumpen i magen och mitt grubblande har blivit en enda stor ond sirkel…. Att lida av GAD kan vara svårt för omgivningen att förstå. Att ständigt oroa sig för saker som inte äns har hänt kan vara svårt att förklara. Jag har gjort en liten blogg där jag skriver av mig ibland när jag har svårt att uttrycka mig i ord. Kika gärna in du med. xxgerberaxx.blogg.se