Jodå. Är man orolig för hjärtat ska man kolla upp det. Det brukar lugna att få veta att det är något fel för oftast är det ju "bara" ångesten som spökar i sådana här fall och.

Visst är det skitjobbigt när man sitter mitt uppe i det. Har du pratat om att du inte är nöjd med medicinerna med din läkare?

Jag känner ofta att mitt hjärta spökar. Får alla möjliga konstiga symptom och tror att jag ska få hjärtinfarkt, stroke osv. Men det är inget fel. Det är ångest. Har undersökt det många gånger, men tror fortfarande att jag ska dö varenda gång. Hemskt.

Jo, jag känner som du.. Jobbar som f-n för att ta mig ur det..Två steg fram och ett steg bak hela tiden.. Rosenrot och d-vitamin har hjälpt mest hittills.. och att bryta den yttre stressen så klart.. Men den inre poppar upp med jämna mellanrum utan anledning. Otroligt jobbigt :/

Jag har samma symptom som du när jag ska sova..att jag tappar andan och det känns som att hjärtat stannar. vilket resulterar i att jag sätter mig upp o får världens panik o vågar inte somna om…är också orolig för allting..jag har kollat mitt hjärta med ekg o det var inget fel på det..be o få göra ett du också så lugnar det lite iaf.

Jag har inte exakt samma grej, lite omvänt kanske. Har nämligen hyfsat lågt blodtryck. Började äta concerta nyligen och då mäter man blodtrycket regelbundet eftersom det finns risk att det ökar. På mig har det dock sänkts vilket är väldigt märkligt. Senast hade jag 95/65 vilket skall vara lågt vad jag har förstått.

Detta gör att jag har yrsel som spär på panikångesten som spär på yrseln, ja, det blir ett ekorrehjul av ondo. Jag försöker verkligen förlika mig med tanken om att det inte är något fysiskt fel på mig, men det är ju svårt. Försöker även acceptera tanken att om jag svimmar (som jag har gjort och som dess värre har blivit en väldig rädsla) eller om det är något annat fysiskt fel på mig så kan inte jag göra något åt det.

Men visst är det svårt, speciellt när man har gjort det till en vana att oroa sig över det. Men som tur är sitter ju oftast i huvudet dess värre, hur jobbigt det än må vara.

Jag hoppas ni alla får hjälp att finna ro.

Hoppande hjärta har jag definitivt känt på!! Det är inte ovanligt vid panikångest men nästan alltid helt ofarligt. Det som känns som "extraslag" är i själva verket för det mesta sk. förmaksflimmer; hjärtat hoppar över den lilla vågen på ett ekg som kallas P-vågen och slaget blir inte lika effektivt, därför behövs fler slag och det känns som hjärtat liksom rusar iväg.

Problemet är att detta ofta framkallar en "panik-känsla" eftersom det där med hög puls från början var en försvarsmekanism som var effektiv när en plötslig flykt behövdes. Om man är orolig över detta eller får det ofta ska man prata med en läkare. Man kan sätta in sk. Betablockerare som sänker pulsen. Det kan vara jättebra och fungera förebyggande mot flimmer och ångest!

När jag jobbade på akutmottagningen kom det in massor med folk som trodde de hade hjärtinfarkt med i själva verket hade förmaksflimmer; PUH!

Det finns även farliga varianter av flimmer och takykardi (hög puls) men de är tack och lov mycket sällsynta och ofta medfödda men det skadar aldrig att utreda detta!

Så; hönan eller ägget? Pulsen eller ångesten? Vad kom först??

Kram på er alla medmänniskor som lever med ångest; ni är tappra krigare!

Är så glad att jag inte är ensam om detta. För en stund sedan hade jag en ångestattack, trodde självklart att jag skulle dö. Man håller på att bli tokig.Man försöker göra allt möjligt för att må bättre men ingenting hjälper.

För några månader sedan var jag nog inne på akuten 4-5 gånger, de första gångerna trodde jag att jag hade fått hjärtinfarkt, sen började magen krångla, Ångesten hittar nya vägar hela tiden, den är fruktansvärd smart.

Jag går till psykolog och till en sjukgymnast inom psykiatrin, visst har man blivit lite bättre, attackerna kommer inte lika ofta men man vill ju inte ha dem alls.

När jag var till doktorn har de tagit alla möjliga prover och självklart ekg, och tydligen är man frisk som en nötkärna men så känns det absolut inte.

Så mina medmänniskor vad har ni för knep att klara er under en ångestattack.

#7 Det enda som egentligen fungerar för mig är att lära mig att se förvarningstecken och försöka distrahera mig redan då. Är allt väl igång så är det kört, då är det bara att stå ut och försöka så gott det går klänga fast i vissheten om att det "bara" är ångest eller panik och att det går över. Och att andas.

Det är viktigt att försöka "stanna i nuet" när en attack kommer och inte låta tankarna rusa iväg mot katastrofhållet. Att fokusera på NU; vad händer nu? Vad kan jag göra nu? Vad kan jag /kan jag inte påverka nu?

När jag jobbade på akuten kom det dagligen in unga människor som trodde att de hade hjärtinfarkt men det visade sig vara panikångest. Kom ihåg att OM det skulle varit hjärtat så hade man sett det på ett ekg. Det går liksom inte att dölja.

Jag gick på Minfulness (som ni kanske märker…) och tyckte det var jättebra faktiskt.

Har som sagt inte lika många panikattacker som förut, fick rådet av min sjukgymnast att för det första dra ner på kaffedrickandet för när vi började prata om hur mycket kaffe jag drack under en dag och hur jag mådde under dom perioderna så såg vi ett samband, inte kunde man väl tro att kaffet skulle vara så "dåligt"för mig. Men jag kan säga det att det är en stor skillnad nu jag kanske dricker högst 3 ggr i veckan. Så det är ett bra sak att tänka på.

Och jag äter antidepressiva tabletter dagligen.

Jag och min man blev bjudna till hans släktingar på kräftkalas för nån helg sen, och jag drack inte mycket kanske 2 glas sangria, och det blev en trevlig och rolig kväll ,vi var inte där länge alls. Jag mådde då helt ok, bara lite trött. Som sagt vi åkte hem för att lägga oss, men jag kände att jag ville ut på datorn innan jag skulle sova. Min man går och lägger sig och jag sitter som sagt kvar, det känns inget konstigt först, men sen efter någon timme börjar jag må riktigt dåligt, känns som jag ska dö, hoppande och tungt slående hjärtslag, blir även väldigt illamående, mår alltså riktigt dåligt. Och jag kan tänka på att andra tror jaha hon den där tjejen tål inte sprit,

Men det är inte så det är, vet att man ska undvika att dricka alkohol när man äter sådana mediciner, men man kan ju tycka som jag då aldrig är ute på krogen eller festar med kompisar och inte ens tar nåt glas vin, att då kan det ju inte va så "farligt"att då en kväll ska kunna dricka nån alkolhaltig dryck. Men det gick ju inte. Och då tänkte man att men man kanske hade sovit dåligt och ätit dåligt den gången, så det var förmodligen en engångsföreteelser trodde jag.

Men nu som sagt fyllde min svärmor 60 och vi skulle fira men lite vin och skumpa och god mat och jag tänkte att det skulle va lite mysigt.De var bara vi dom närmaste som var där så det var en väldigt lugn stämmning,Drack kanske 3 glas vitt vin och ett litet glas med likör, sen var det bra för mig. Mådde även då helt ok, vi gick hem och jag satte mig vid min dator och min man gick upp och la sig och det kanske tog ca 1 timme och jag började få attacker, hjärtat hoppade dubbelslag, illamående och jag trodde att jag skulle dö på kuppen.

Så det jag även har kommit fram till är att så länge jag äter den här medicinen så får jag lov att undvika alkohol och kaffe. Det är inte så att det är livsviktigt i mitt liv att inte kunna de här sakerna utan för mig är det att få må bra så länge jag kan,men visst känns det lite tråkigt.

Oj vad långt jag har skrivit, hoppas att ni som vill läsa detta orkar läsa igenom hela.

Är det nån mer därute som kan känna igen sig?

Vore roligt om nån berättar av eras erfarenheter

Nu var det ett par månader som jag kände så här: (var in i en affär) fick tunnelseende,kände mig instängde och ville bara fly,trodde att jag skulle både svimma och kräkas,fick ont i magen,kändes som om jag inte fick någon luft och trodde att jag skulle kvävas.Blev helt kallsvettig.Tyckte att alla människor tittade på mig och kände mig helt yr i huvudet.