Jag förstår dig. Men jag har tyvärr inget svar på frågan. är det någon som kan svara oss?

Jag förstår, alla har vi nog kännt dendär hopplösheten någon gång.

Det jobbigaste och mest frustrerande för mig (eftersom ingen förstår) är min telefonfobi. JAg vågar sällan svara i telefonen om jag inte vet vem det är - och ringa upp är ännu värre.

Phepsii: Låter ju som mig det där med telefonen.
Ibland svarar jag inte ens om det är vänner, för ibland känns det som att jag inte kommer ha ngt att säga.

Ja precis!

Sen ibland kan jag få nojja över att någon annan kanske har ringt från det numret.

För att återgå till början på tråden så tror jag det är väldigt svårt för folk att förstå. Det enda man kan göra är försöka jämföra för att förklara. T.ex "detta är lika jobbigt för mig som det skulle vara för dig att lämna iväg din bebis"eller någor liknande. Så att de kan ha något att jämföra ångestnivån med.  Sen finns det bra och dåliga psykologier och psykiatriker etc. JAg hade två som var helt värdelösa och en som hjälp mig totoligt mkt (nästan helt utan medecin!)

Man mår liksom bara sämre när man vet att ingen tror på en och bara tycker att man är "nojjig".. Jag känner som att jag bara hittar på allting, även om jag vet att det inte är påhitt.

Så svårt att få folk att lyssna utan att liksom döma. Hur ska man kunna förklara hur mycket ångest man känner? När man inte kan jämföra med personen ifråga eftersom alla känner på olika sätt?
Ibland önskar jag att jag kunde låta lite av min ångest sätta sig på mina föräldrar så att de kanske förstod. 

Uscha.. jag svarar aldrig i telefon om det inte är min pojkvän, mamma, bror eller pappa som ringer. Och jag ringer inte till några andra heller. Ska jag ringa till dem så ringer jag på mobilen så att jag vet att det är dem som svarar.. suck. Vågar inte ens ringa hem till min pojkvän, trots att vi har varit tillsammans i 1½ år.. :P

Ibland önskar man att det skulle synas på en att man inte mår bra. Som ett gips visar att man brytit ett ben, eller en röd näsa och tårfyllda ögon visar att man är förkyld..

Lättare att visa att man inte mår bra än att tala om det. Jag hade jättesvårt i början, när jag mådde som värst och sökte hjälp, med att förklara hur jag mådde för läkare och psykologer. Blev bara stum eller väldigt förvirrad av deras frågor.. Har fortfarande svårt att förstå mina reaktioner ibland men har numera lärt mig pejla känslorna på ett sådant sätt att de går att förklara.

Brukar skriva dagbok just när det känns värst och läsa dem efteråt för att s.a.s "diagnosticera" mig själv, just för att kunna förklara mig..

Jobbigt! Det hade varit lättare med ett gips.. *L*

Det är jättesvårt att få folk att förstå. :( När man försöker berätta hur det känns så går det inte. Jag fick frågan: "Kan du inte försöka lite mer?" när jag pratade med mina släktingar här om dan. Det gör liksom ont i mig att känna mig så utanför och konstig hela tiden. Jag känner ingen annan som är som jag! Ingen annan är lika rädd…

Det är skönt att veta att fler är rädda precis som jag, men i mina mörkaste stunder glömmer jag det. :) Jag tror inte jag rört en telefon eller msn på en månad nu. Jag har massa ångest för det minsann.

Tack för att ni delar med er av era historier!

Samma här, för tillfället är jag inne i en "bra" eller ska jag säga bättre period.

Men annars kan det vara jättetufft att möta folk och att svara i telefon, även när det gäller de man känner och det är inte alltid man får förståelse för sitt beteende!

Det är jobbigt och ger en ännu mera ångest så det blir lätt som ett ekorrhjul..

vet vad ni menar man kan bara inte gå ut eller stå i den där kön eller det bara blir för mycket folk runt en och man vill bara skrika och springa där ifrån.. ibland blir man nästan handlings förlamad och kan inte andas och det svartnar för en.. och folk förstår inte varför det kan vara jobbit om man inte förklarar ordentligt och de faktis ser det.

men även då känns det ibland som om de inte tror en som om man skulle vara hypocondriker.. men jag kan faktis inte hjälpa att jag blir svim färdig i köer eller vill slänga undan folk som kommer för nära på stan eller gömma mig hemma för att jag inte vill träffa någon… vad gör man?

det blir en evig kamp mot sig själv och man blir så trött…

#3 känner igen mig jag med, vissa dagar kan jag inte svara även om det är vänner eller familjen som ringer. länge leve sms!

Hur man ska få folk att förstå… jadu. Haha, har funderat på det så mycket. Jag har slutat försöka. Har insett att många ändå aldrig kommer förstå.
(hjälp, vilket negativt inlägg)

Det är jättejobbigt, och ibland omöjligt, att få "vanliga" människor att förstå hur extremt jobbigt och obehagligt vissa situationer är.

För den som har "lindrig" social fobi brukar läkarna skriva ut en form av hjärtmedicin, Inderal. Men den har absolut ingen effekt alls när man inte kommer över tröskeln.

Jag själv har haft extrem social fobi, har blivit lite bättre, men istället har jag skaffat mig en "glad-mask". Så jag kan handla och sådana där allmänna saker som måste göras. Och så en väldigt kär vän som vet precis hur det är, och det är supersuperskönt!

"Umgås" rätt mycket med folk i de olika engagemang jag har, men oftast så är det inte privat-David som kommer fram, utan en form av "arbets-David", jag har en uppgift, och vet exakt vad det är för uppgift. Jag är inte där privat med uppgift att småprata med allsköns människor.

Någon som hängde med där?!

Telefonfobi, oja! Men även där så tror jag många vet, och de som inte vet, de behöver jag inte prata med heller . Telefonfobin yttrar sig värre än den sociala fobin för mig. Kan inte ens svara när det ringer ifrån sjukvården. Men det respektar de och skickar sms istället.

Finns några få (läs 3-4 personer) jag skulle kunna klara av att prata med utan att det skulle bli väldigt knystat ifrån min sida.

Hej!

Jag känner igen allt ni skriver om och man har sämre och bättre perioder!

Men många av er har berättat för släkt och vänner om era besvär och det tycker jag är jättemodigt!

Jag tror att man mår bättre av detta på sikt och ni kommer snart att möta andra personer som vet precis vad ni pratar om.

Förr kallade man detta beteende för blygt med det är absolut inget gulligt att ha utan det är ett värsta funktionshinder.

Jag har knapprat sertralin nu i 7 veckor men har gått ned till 25 mg och hoppas att min sömnkvalité ska bli bättre!??

Annars måste jag säga att jag känner mig lugnare och hoppfullare liksom.

Jag vet inte hur man gör för att få folk att förstå hur svårt det är. Ibland känns det som om det är omöjligt för dem att förstå. Jag tycker det också är svårt att gå ut och gå, det känns som alla tittar på en och tycker att jag är ful. När jag är med någon annan, typ mina kompisar bryr jag mig knappt alls.

Jag vet att det bara är en tanke som jag tänker om mig själv och att andra kanske inte alls tycker att jag är ful. Men när de där känslorna kommer, är det svårt att bortse från dem.

Det enda som jag kommit på är bra för att komma ut och motionera själv, är att cykla. När jag cyklar är jag så inne i mina tankar på hur jag ska cykla, för att inte cykla in i nån eller krocka med en bil. Jag det blir som när en förare kör bil ungefär, så då tänker jag inte tankarna om vad andra ska tycka eller tänka om mig när jag är ute.

Vet inte om det hjälpte mycket, men det var lite utifrån min synvinkel.

Med Vänlig Hälsning / Ambrosia

"Det är väl bara till att skärpa sig, det kan man om man verkligen vill" Så säger en del som inte vet vad det rör sig om. Jag tror att de enda som förstår är de som varit med om det själva.

#15 det tror jag också.

#12 Det där känner jag igen. Det där med att jag har en uppgift jag ska göra, då går allt så mycket lättare. Jag kan vara hur nere som helst men inför en visning/utställning så skärper jag till mig. Under dom timmar visningen/utställningen varar så finns det ingen som tror att jag har panikångest eller lättare social fobi. Fast jag rasar oftast ihop på hemvägen . Men då är det oftast ingen som ser mig förutom chauffören. Det är många resor han har hjälpt mig med.

jag tror inte att det gåratt förklara för någon som inte har varit med om samma känslor.. man måste ha upplevt det föratt fatta… många kan säkert sätta sig in i situationen o tror att dom förstår.. men dom kan nog inte helt fullt ut riktigt fatta hur det är.. så är det nog med alla ångestsjukdomar.. det är vad jag tror iallafall..

Jag håller med om att ingen kan förstå hur det känns i en situation dom inte varit med om.
Det där med telefon skräck har jag också, svarar knappt när min pappa ringer.

Usch blir ledsen när jag läser och vi är så många. Men lite tröst är ändå att vi förstår varndra här tycker jag. :) Känner mig mindre ensam i min bubbla. Men jag pratar öppet om min ångest och förklarar att jag inte är ett psyko men att jag har dåliga dasgar och iblan tom bra dagar, men mina närmsta vet SMS, älskar det…mindre ångest i det och man behöver inte svara heller. Ljudlös på telefonen är helt fantastiskt med.. sen kollar jag lite då och då och bara svarar med ett sms att jag är upptagen.  Det är egentligen sjukt, men varje gång min lur ringer så kommer jag på en ursäkt för varför jag inte svarat om någon frågat. Bästa är att lägga ut på facebook att man tappat luren och tar lite tid innan man får en ny! :)) Lugn och ro ett litet tag i alla fall.

Men som en föregående skrivare skrev.. tror inte det går att förklara för någon och få dem att förstå om de själva inte varit där. Tyvärr… :((

Det är egentligen inte viktigt vad andra vet och inte vet.. det jag kommit på att det stressar mig att må bättre och då bir det bara sämre. Bara säg du behöver lite egentid..för det förtjänar alla!

Kram!

Kämpa på :)

Det är så sorgligt att se att det är fler än jag som mår så här dåligt jag skulle inte ens önska att min värsta fiende mådde så här. Men samtidigt känns det lite trevligt att man inte är ensam. 

Tycker att alla är jätte starka som fortsätter att kämpa på, det är inte många som förstår hur det känns att tycka att det jobbigt att bara göra en simpel sak som att andas

jag har haft ångest sen jag va liten. men jag har haft en oerhört svårt uppväxt med med en pappa som slog mej o tryckte ner mej psykiskt…nu i vuxen ålder har jag kvar min ångest o jag har gått hos pskologer o så men bara 1 psykolog jag gått hos var bra.  jag känner varje dag att jag önskar att folk kunde förstå mej  o mina svårigheter…  min pojkvän ställer upp mycket för mej men jag känner många ggr att han heller inte förstår mej fullt ut… när jag går utanför dörren så känns det som folk ser på mej att jag mår dåligt, känns som alla stirrar på mej.  man känner sej ensam….. skulle kunna skriva så mycket mer men känner att jag  inte orkar just nu…  skönt att se att så många har som mej - ångest.  tror det hjälper lite elr kanske t o m mycket att få skriva av sej lite här . kram till er alla!