Etikettövrigt
Läst 3412 ggr
Sofie-Marie
2012-08-01, 11:04

Borderline i ett nötskal

Ja, jag är då sedan två år tillbaka diagnostiserad med emotionellt instabil personlighetsstörning (aka borderline). Jag uppfyller samtliga kriterier, som är:

"1)Du har svårt att hantera separationer och kan göra stora ansträngningar för att undvika sådana. I nära personliga förhållanden kan du bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd för att bli övergiven.

2) Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra kan svänga kraftigt fram och tillbaka. Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor, framför allt i nära relationer. Andra kan uppleva dig som ombytlig och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.

3) Din känsla för vem du är och vilka värderingar, mål och planer du har kan svänga kraftigt.

4) Du är impulsiv. Det kommer till uttryck exempelvis genom missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken eller slösaktighet med pengar.

5) Du kan ha gjort självmordsförsök eller skadar dig själv som ett sätt att hantera obehagliga känslor.

6) Dina känslor kan svänga kraftigt och snabbt. Du kan reagera med väldigt starka känslor på det som händer dig. Känslorna kan gå mot leda och tomhet, nedstämdhet och ångest eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet. Du har en tendens att agera utifrån dina känslor.

7) Du känner kronisk tomhetskänsla.

8) Du kan ha svårt att tygla känslor av ilska och kan ha problem med att du uttrycker dig aggressivt.

9) Du kan ha overklighetskänslor, utanför kroppen-upplevelser och/eller minnesluckor som inte är alkoholrelaterade. Om du upplever psykotiska episoder är de oftast korta och präglas av förföljelsetankar."

Just nu är det numer tre i listan som plågar mig mest. Det är nämligen så att jag för två månader sedan skaffade en iller (han är nummer fem av de jag haft och har verkligen saknat dessa galna djur). Men jag bestämde mig för cirka en månad sedan att han måste omplaceras då jag också har en stor schäfer och jag var rädd att det skulle hända en olycka dem emellan. En iller skulle knappast klara av ett felplacerat schäferbett. När jag dessutom märkte att min hunds tålamod började tryta tog jag tag i saken och lade upp annonser på iller.ifokus, omplaceringar.ifokus, blocket och kontaktade Svenska Illervänner.

Men så plötsligt bara vänder det och jag kan inte tänka mig att vara utan den lilla skitungen. Jag har bara haft honom i två månader men fick honom när han var åtta veckor och har fått se honom växa upp till en otrolig individ.

Så vänder det, fram och tillbaka. Idag kommer det ringa en spekulant där vi skall bestämma dag där de skall titta på honom och se ifall de vill ta hand om honom och jag gråter av blotta tanken.

Är jag egoistsik om jag behåller honom?

Sofie-Marie
2012-08-01, 22:18
#1

Min älskade illerpojke flyttade idag från mig till en familj 20min härifrån. Han kommer få det bra där. Det var det rätta beslutet. Iallafall försöker jag intala mig det.

Svion
2012-08-02, 07:06
#2

Hur känns det nu?

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

Starta en egen diskussionssajt!

För föreningen, klubben, klassen, skolan, bloggen, hobbyn, intresset, spelklanen, familjen, kompisgänget, bostadsrättsföreningen, samfälligheten...

Kom igång på några minuter. Gratis förstås!

Sofie-Marie
2012-08-02, 15:07
#3

Fördjävligt. Jag saknar honom så himla mycket. Det är så tomt här hemma nu, trots att jag ju har min hund. Och det nya hemmet tycker han biter för mycket och bajsar överallt (han är bara fyra månader). Så jag är rädd att han kommer få flytta igen. Ändå har jag sagt att jag vill ha tillbaka honom om det inte fungerar. Hoppas de håller vad de lovat.

Tröstar mig  med en vinare och en pizza ikväll.

Svion
2012-08-02, 23:13
#4

Om de lovat att ge honom tillbaka om det inte fungerar så bör de göra det.

"One day we’ll look back at this
And laugh and laugh and we’ll die laughing
One day we’ll look back at this and laugh"

[WickedAlly]
2012-08-05, 22:12
#5

Dessa punkter beskriver mig nästan till punkt och pricka, någon av dem stämde inte helt. Inte alltid åtminstone. Jag fladdrar fram och tillbaka.

Jag har aldrig funderat på om jag har något sådant här, eller jo, en kort period för ett tag sedan då det var som värst funderade jag lite på det men sen trängde jag undan det och sen glömdes det bort.

Och jag som trillade in här av en slump..

Sofie-Marie
2012-08-05, 22:17
#6

Borderline är en väldigt vanlig diagnos numera, men tyvärr kan man inte få den hjälp som behövs om man inte har självskadebeteende. Helt knäppt enligt min ringa mening!!!

Anledningen till att den är vanlig är att psykiatrikerna inte kan placera in just denne patientens symptom i någon annan sjukdom och alltså blir det Borderline. Man måste uppfylla minst fyra (eller var det kanske fem?) kriterium för att få diagnosen.

Det förklarar en hel del varför man beter sig som man gör, men ursäktar dem inte.

[WickedAlly]
2012-08-05, 22:24
#7

Jag har skadat mig själv, har lyckats komma ur det även om det tränger på ibland. Är fem år sedan jag skadade mig själv sist så jag ligger nog utanför gruppen med de som kan få hjälp. Fast det kanske inte finns så mycket hjälp att få ändå?

Oh, då kan jag ge mig själv diagnosen direkt eftersom alla utom en stämde helt och den sista i perioder.. Är det någon idé att genomgå en utredning?

Det har du rätt i, men det kan ju ändå vara skönt att få ett namn och få veta att man inte är ensam åtminstone. Känns som att ångestsjukdomar i allmänhet är lite enklare att jobba med när man kan kalla det något, så är det i alla fall för mig.

Sofie-Marie
2012-08-05, 22:34
#8

Oj, fem år? Det är en lång tid och bra kämpat! Jag började med självskador när jag var fjorton och vid femton års ålder kom jag ur det. Sedan kom det tillbaka vid sjutton års ålder och jag kom ur det. Så återkom det IGEN när jag var tjugo och då kom jag med i DBT i Lund. Äntligen fick jag hjälp. Jag har lycktas vara självskadefri i ett halvår men sedan fallit tillbaka igen och nu känns det som att jag är tillbaka på ruta ett. Men jag har DBT-teamet bakom mig iallafall och jag får det stödet jag behöver. Så jo, det är mycket mycket mycket hjälp man kan få! Borderline är ingen kronisk sjukdom utan arbetas bort tillsammas med DBT. Man lär sig hantera ångesten.

Kontakta akutpsykiatrin så de kan remittera dig till en psykatriker. Där uppger du dina symptom och de säger då vad de tror att du har. Det är svårt att få en ordentlig utredning (Jag har inte fått någon sådan). Utan de utgår från de kriterium de har.

Och jag håller fullkomligt med om att det är skönt att få ett namn på vad som felar. Men det är lätt att identifiera sig med sjukdomen också. Det skall man passa sig för.

lilli-l
2012-08-14, 07:38
#9

Känner sååå igen mig!! Jag har ADHD och OCD och psykläkaren har länge funderat på om jag är bipolär..men nästan alla punkter stämmer in på mig ovan!

Känner även igen det du gått igenom med din iller! Har en shettis nu som en kompis ska ta över, som kom till oss i vintras. Vi har även ett engelskt fullblod, hund o katt. Jag känner att jag pendlar kraftigt i att jag inte orkar med alla djur och att jag inte vill göra mig av med dom.

Så nu har jag världens ångest över denna lilla shettisRynkar på näsan

Jag vet att han kommer att få det bra, men samtidigt så känns det som om jag sviker honom! Men dottern ska börja skola på annan ort, så då blir jag att ta hand om allt själv och det blir alldeles för betungande..

Men om nu dottern inte klarar av skolan där? Hon har Add/autism och har väldiga problem med det sociala och att vara borta hemifrån..

Hästarna är ju liksom hennes allt..Min hjärna går för högtryck och jag månar så om dessa djur!

Men som tur är, så var jag iaf klok som sa att kompisen får ta shettisen på foder först..så det finns en utväg om jag ångrar mig!

Men man är så snabb/impulsiv och ordnar och fixar åt andra, så man blir alldeles galen på sig själv och sätter sig själv i alla möjliga jobbiga situationer!

Hoppas att det ordnar sig för din lilla iller och att dom håller ord ifall det skulle gå galet för dom nya ägarna!!

Carpe Diem….Fånga dagen

[RoxannaH]
2012-08-19, 16:08
#10

Kan du inte kolla om du kan hitta en fodervärd åt illergrabben? Någon som kan ha honom tills du är mer stabil?

[Geekinblack]
2012-08-22, 01:08
#11

Oj… jag har aldrig tänkt på vad Borderline är egentligen, trots att vi läste om det på skolan… men alla de symtom du skrev stämmer in på mig precis :S min familj är "trötta" på mitt beteende och gav mig nyligen en tid som dom fixat hos en doktor för en remiss. Nu väntar jag på att bli inkallad till psyk för utredning… känns som att det kmr bli intressant :/

Tråkigt att din iller fick flytta dock :/ kan inte tänka mig hur det måste ha känts. Har ingen iller men en katt, och varje gång han går ut så är jag rädd att han inte ska komma tillbaka…

[RoxannaH]
2012-08-22, 01:25
#12

#11 Men skulle alla som mår dåligt, söka hjälp i ung ålder, skulle nog nästan alla platsa som Borderline patientier. Jag har hört många gånger att de inte sätter en sådan diagnos på en ung person då de ofta är något som försvinner med tiden

[Geekinblack]
2012-08-22, 01:50
#13

#12 tjaa… kanske det, men i och med att jag stämmer in på många olika saker så är det värt att kolla upp. Hellre kolla nu vid 21 års ålder och kanske få någon form av hjälp än att vänta tills jag är 40 och må skit på vägen :/ kan lika gärna vara autism, adhd lr aspbergers lixom. Svårt att veta förns man har kollat.

Upp till toppen