Jag känner som du..hur ska dom förstå?

Jag har barn, dock vuxna, och en sambo..men jag orkar inte med mig själv och min ångest och depression, min fibro och att hela tiden slåss mot allt, så hur ska man orka med andra?

Jag har knappt någon ork/lust att göra någonting..ibland känns det som om jag bara skulle vilja avsluta mitt liv!

Men jag vill ju samtidigt inte lämna mina barn 

Men jag har kommit underfund med att jag orkar inte leva med min gubbe..alldeles för jobbigt att ta hänsyn och så det att han inte FÖRSTÅR!

Men jag vet inte hur jag ska ta mig ur allt..hur jag ska orka få energi att förändra mitt liv!

Ja du, du är i alla fall inte ensam om att känna så. Jag har haft panikångest i nästan 30 år. Är sedan 10 år sambo och har en dotter på 8 år. Jag talade om för min sambo innan vi flyttade ihop och skaffade barn att jag har panikångest, men jag tror inte att han då ( eller nu heller ) förstårvad det innebär, hur jag känne/ mår och hur jag får kämpa varje dag för att orka. Jag har rotfyllt tänder utan bedöving, den smärtan kan jag hantera, men jag kan inte hantera min panikångest och den smärtan som det innebär. Det är mycket värre att ha något som sitter i själen än att ha något kroppsligt, tycker jag.

Precis som lilli-l säger så känner jag att jag inte har lust/ork att göra någonting, och det känns som jag inte orkar mer, men jag har ju också barn, så måste orka fortsätta kämpa. Vet inte heller hur jag ska få energi att förändra mitt liv.

STYRKERKRAM

Kram på oss alla som kämpar tappert!

Usch så drygt det kan vara, men så skönt att veta att man inte är ensam!!

Jag har märkt efter lång tid att mycket av allt handlar om tonfallet och förhållning till vad man säger. Det låter säkerligen idiotiskt för vissa, men vad som händer efter att man provar sig fram är att omgivningen får stora glänsande frågetecken i pannan och vad inte vad de själva ska tro.

Jag tror det handlar om att göra mottagaren tillgänglig för att sänka sitt stämningsläge till en närmare nivå. Inte så att de själva börjar lida, men definitivt inte utifrån att ingen ska lyckas förstå dig.

Ja lilli-l, visst är det skönt att känna att man inte är ensam. I alla fall känner jag det så, man tycker att alla andra kan lösa sina problem utom en själv. Skönt att bara få skriva av sej till någon som förstår tycker jag, jag har ingen som jag kan prata med som förstår, sedan vill man ju inte lämna ut sej till alla människor heller. Kram

Visst är det så, kristina! Jag är så tacksam att jag hittade hit till iFokus! Jag har fått ovärdelig hjälp här under åren man varit med!

Så skönt att få "prata" med folk som förstår en fullt ut!

Kram

Fina ni.. jag kan inget annat än att hålla med, skönt att inte vara ensam utan att någon förstår.

Kristina, du är en kämpe som är sambo så länge, stor eloge! Det ger mig hopp om en nästan normal framtid. :) Lämnade min förre pojkvän för att han ville jag skulle må bra.. klarade inte av den pressen av att jag kände mig "tvungen" att må bra. Illi som du säger, jag måste visa hänsyn med något jag inte kan kontrollera…

Har nyligen träffat en ny man.. har berättat jag är bipolär och är inne i en fas med kraftig ångest och massor med mediciner (man kan ju inte gömma sig på toa varje gång) Han säger ofta att han inte märker på mig att jag är dålig… men han förstår inte vilken kraft det ligger bakom att hålla uppe den fasaden. Där är jag tacksam för mitt eget hem.. att jag på någon plats på jorden bara kan falla isär och få göra det i fred.

Stor kram till er och tack för era ord!!

Tanja

TanjaK, det där sista som du skriver om att din nye man inte märker att du mår dåligt… DET SKULLE LIKA GÄRNA KUNNA VARIT JAG SOM SKRIVIT DET! Min sambo förstår inte heller vilken kraft det ligger bakom för att hålla fasaden så gott man kan. Många gånger i veckan har jag panikångestanfall, jag pressar mej till max för att sambon och framförallt inte dottern ska märka hur illa det är, medan man sitter där och pratar om något (som man inte minns efteråt ) utkämpar man världens krig inombords, nu dör jag, nu svimmar jag eller blir tokig, jag orkar inte mer osv. Sedan när jag berättar för honom att just då mådde jag rikitgt dåligt, så säger han;-Jag märkte ingenting konstigt med dej. Visst har manblivit en mästare på att bygga upp fasader??? Ibland måste jag säga till att jag går undan en stund, för då orkar jag som du skriver inte heller hålla ihop mej själv. Jag lämnade min förra sambo efter att han i många år kallat mej psykfall… när någon säger det tillräckligt många gånger till en tror man att det är sant. Till slut fick mina arbetskamrater mej att inse att så kunde jag inte ha det, och det är jag evigt tacksam för. Vi har ju inte själva valt att må dåligt!!!!  Kram

Lever lite lika, enda gångerna omgivnignen verkar fatta något för min del är om jag hamnar i anorektiska perioder.

Men då riktias all mot att få mig fet igen, sen är det bra, får då syns ju inget.

Nej det är nog svårt att hänga med på som ni säger, hur mycket kraft och energi som går åt för att hålla ihop och hålla sig lite uppe.

Jag har gått på lite överturbi på slutet, bitit ihop hållit andan och sprungit ungefär.

Men jag är så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen och hösten är oviss och mycket förändringar som kommer innebär stora kraftansträngningar för hela familjen.

Åh, kära kristina.. det är fan inte lätt.. med tycker vi är kämpar som tar varje dag som den är och vi vet att vi inte är ensamma… sade det till både min psykolog och läkare… att de aldrig riktigt kommer att förstå vad jag säger..  Jag kan säg det gör ont att bränna sig på plattan i köket.. men du förstår inte smärtan förrän du bränt dig själv.Att bara inte orka alltid.. du är en kämpe Kristina som med både barn och sambo håller ihop dig!! Var stolt, du är en stark kvinna! :)

Sudnif.. var tacksam din familj är med dig.. så många är ensamma..

Kram på er!

/Tanja

Och ja Kristina.. det förbannade jävla minnet..  :((

Kram

eh jag är en bortskämd jävla idiot som ska vara tacksam och sluta gnälla , förlåt. Trodde folk här kunde förstå mer.

För dom förstår ju verkligen och är med mig, vart fan du nu fick det ifrån

Sunif.. var snäll mot dig själv.. livet är hårt nog som det är! Stanna upp när det är jobbigt och ge dig själv en kram för att du har bra dagar och minns varför du älskar dig när det är som tyngst. Inte lätt.. men det går! Lovar!

Man ska aldrig jämföra sin smärta med andra.. finns alltid någon som  har det värre en en själv.. men det hjälper ju inte mycket att veta det när man sitter där själv. Hoppas solen skiner på dig i höst och tänk att det kommr gå bra!

Kram

Kristina och lilli… jag lämnade honom.. han fick mig att må sämre av att jag redan mådde dåligt… historien repeterar sig :-(  Han kunde inte förstå.. utan allt misstolkades.. av den anledningen att jag höll masken… vad är bäst egentligen… tyckte jag hade varit ärlig men trivdes bäst att bryta ihop ensam… han kunde aldrig förstå det.. och det visste jag..

nu är det jag igen, utan press.. bara jag! På gott och ont!

Kram

TanjaK, du gjorde helt rätt som lämnade honom. Du har ju varit ärlig och berättat ( det gjorde jag för min nuvarande sambo också ). Det är ju inte meningen att du ska må sämre i en relation, då är det faktiskt bättre att vara ensam! Jag skrev tidigare att jag lämnade min förra sambo eftersom han kallade mej psykfall m.m., jag kan inte efteråt fatta att jag stod ut att vara sambo med den mannen i 9 år !!!!!!!!!!  Efter uppbrottet från min förra sambo var jag helt övertygad om att jag skulle leva ensam, och jag levde ensam i 6,5 år innan jag träffade min nuvarande sambo. Jag var väldigt tveksam i början, med tanke på min panikångest/ångest och alla problem det medför. Jag berättade litet då och då efter att vi träffats under ett halvårs tid, men det tog nästan 2 år innan vi blev sambo. Han kan ju fortfarande inte förstå vad ångest/panikångest är eftersom han aldrig upplevt det. Jag håller masken så mycket jag kan, för att jag skäms, trots att han säger att jag inte behöver det. Men man vill/orkar inte visa att det nästan ständigt är kaos inom en trots att det borde vara bra. Vad jag egentligen vill säga är att jag är alldeles säker på att du kommer att träffa en man som i alla fall respekterar att du är den du är ( med din ångest ), även om han inte har det själv så bör han respektera och få dej att känna dej så pass trygg att du vågar satsa på ett förhållande. Min nuvarande sambo fick jobba ganska hårt på det;)), och visst, jag kämpar på och håller masken ( vilket jag kankse inte hade behövt ), men vill ju inte visa riktigt hur illa det är ibland. Men, han respekterar mej, och det är det viktigaste, han har aldrig sagt någpot elakt eller visat att han tycker jag är konstig på något sätt. Och, jag är alldeles säker på att du en dag kommer att finna en sån man också ( jag var 37 när jag träffade min ). Tills dess tycker jag att det är bäst att vara själv, man ska definivt inte vara tillsammans med någon som tar mer energi från en!!!!MÅNGA KRAMAR, TÄNKER PÅ DEJ!!! Vill du får du gärna skicka ett PM till mej om det känns extra tungt och du bara vill prata av dej.

Tack finaste Kristina!! ;)

Stor kram