Nej, det är nog inte en svacka. Varför de väljer att kalla det så är förmodligen för att de är rädda att provocera fram fel reaktionsmönster, vilket är helt fel sätt att hantera situationen. Vilka är "de" förresten?

Familjen och lärarna som vet Lite om hur jag mår på skolan.

Min familj är en bunt idioter egentligen.. Så mycket problem med allt och alla bara låtsas som inget är fel med något. Känns som en lång historia som jag kanske inte ska tråka ut dig med. Men men..

Jag kände mig så felplacerad redan vid åtta års ålder. Jag skrev en lapp och satte på dörren, minns fortfarande vad det stod

"Jag tillhör inte denna familj."

Vet ingen åttaåring som tänker så.. Men jag gick till kiosken (långt o gå för lilla mig då) och satte mig på bänken. Det gick några timmar och jag satt där trött och ledsen. Jag köpte en glass,  åt den sen bestämde jag mig för att gå tillbaka hem för alla skulle bli så arga på mig om jag gjorde så. Jag kom tillbaka och lappen satt inte kvar, mamma stod i köket och diskade, min bror satt och kollade på tv… Ingen brydde sig ett dugg.. Jag tänkte

"Jag är säkert adopterad så det gör inget för dom om jag försvinner."

Sen minns jag inte mer från den dagen. När jag var nio blev jag sexuellt utnyttjad av pappas kompis, jag har sedan dess träffat psykologer och kuratorer, ingen av dom har hjälpt mig, jag har försökt ta mitt liv, jag försöker sluta med att skära mig, har inte gjort något på åtta månader snart. ¨´

Jag vet inte mer vad jag ska säga om mitt mående, har lämnat en del ute men jag vet inte vart jag ska ta vägen. Skolan börjar om två veckor och paniken har aldrig varit större, nu när min hund är död nu så han kan inte ge någon tröst när jag kommer hem om helgerna…

Tack för att du svarade.

//Rebecka <3

Jag känner igen ignoransen.

Vad säger psykologerna? Oavsett om det har hjälpt eller inte, har de nämnt något om syndrom eller liknande?

Den stora ironin ligger i att psykologer är tvungna att förhålla sig passiva med flertalet diagnoser fram tills individen är över 18, i vissa fall 25 år då personlighet och hormoner/whatever utvecklas under tiden. Vissa människor tar den utvecklingen som långt mer självklar än vad som anses sunt.

Din omgivning kanske fått höra att det är viktigt att låta barn/ungdomar hitta sig själva/blabla och inte minst att tonårstiden är tuff för alla (/blabla). När ett sådant fundament dras så långt att inbillningen att något bara är lite svårt och inte fruktansvärt tenderar det att bli svårt att se vad som är humant berättigat som normalt eller inte/svårt eller inte.

Det betyder inte att saker blir bättre med tiden. Fel. Allt kan rättas till och allt kan gå fel.

Hur är omgivningen/ vardagen i skolan? Behöver inte vara någon märkvärdig situation, mest hur det brukar vara.

(Om du vill yttra mer utan att måla ut alltför mycket offentligt så går det bra med pm. )

Psykologerna har pratat med mig om de mest orelevanta sakerna hela tiden. Det är som att dom undvikit att ta tag i det. Det har gjort att jag känt som jag bara är ett jobbigt problem som ingen orkar ta tag i. Jag minns när jag ville Prata Ut om händelsen när jag var Nio år (pappas kompis…) och började prata försiktigt. Fick "hmm.. Jaha…okej.." som svar hela tiden. Inget svar på tankarna jag haft eller något. Så då slutade det alltid med att min övervikt drogs upp, hur ska du klara av att gå ner i vikt? vad vill du testa för metoder? Vad har du testat? Blir du mobbad för att du är tjock? Min vikt är en väldigt jobbig sak för mig men dom tog upp det när jag inte ville snacka om det.

Det var liksom som att det var det enda dom tänkte på, hur stor jag var, att jag måste gå ner i vikt. Det var redan tillräckligt med sånt hemma och i skolan så jag hade velat slippa det där och prata om annat, glömma min vikt en liten stund. Men det fick jag inte.. Jag har bara haft en bra psykolog, har bara haft henne i ett år, sen började jag gymnasiet och då fick vi avsluta kontakten, hon lovade att ringa mig varannan måndag så vi kunna prata ändå. Hon gjorde det en gång och vi pratade max 10-15 minuter. Sen har hon bara försvunnit            :( Känns så hemskt att inte ha henne längre, hon har räddat mitt liv så många gånger, jag litade på henne och så försvann hon. Precis som alla andra gör tillslut.

Min familj är sån att allt dåligt mående, alla tårar, funderingar osv ska man knöla ihop till en svart boll och stoppa in den långt inom en och glömma bort det tills man får psykbryt. Som min syster fick (varit sjukskriven i tre år nu), och inte ens då accepteras det att må dåligt, då är man svag för att man behöver ta mediciner, prata med någon osv.

Min pappa mobbar mig för att jag snackade med psykologer. Han är hemsk annars men det sårade mig så djupt, att han hånskrattade åt den människan som är anledningen till att jag ännu lever. Jag sa det, om inte Mari (psykologen) hade funnits där för mig hade vi inte haft detta samtal nu. Jag hade varit Död pappa, för länge sen. Det viftade han bara bort och skämtade om… Han är en sån hemsk människa min pappa, tack och lov bor han i ett annat land och behöver bara träffa han en gång om året, men det vill jag inte ens.

Jag har inte fått höra om något syndrom eller något. Jag har bara blivit ignorerad. Dom tänker väl bara att jag är en vanlig ledsen tjock tonåring. Så då har jag tagit till saker för att försöka må bättre, som skada mig själv, äta, och nu på senaste tid röka. Rökningen var som himlen för mig. Jag blev så lugn, kunde hantera saker bättre. Sen så tvingades jag sluta för min familj var så elak och tjatade om rökningen, orkade inte med deras tjat så jag slutade. Men jag vill verkligen inte det! :(  Jag bryr mig inte om cancer just nu (kalla mig idiot visst), jag vill bara kunna klara av normala saker. Jag får ångest över minsta lilla, åka bil, träffa folk, plugga och ja bara göra något som en normal person gör.

Får panikångest när jag sitter här nu och skriver, för jag öppnar upp mig, jag är rädd för att bli dömd, vad kommer du tänka om mig osv..

//Rebecka <3

Invaliderande omständigheter utan tvekan. Psykologer har oftast som primärt syfte att identifiera och förstå måendet. Bortom det är deras yrke ofta begränsande i pedagogiskt bemötande. Det är inget fel med att känna behov av rökning. Det är utan tvekan något som är skönt att ha som beroende i jobbiga situationer och är ett långt bättre alternativ än så mycket annat. Det är inte ens ovanligt. Om du har kontakt med någon psykolog nu, be dem att få prata med en psykiater. Kuratorer i all ära, det finns alternativ.

Har inte kontakt med någon psykolog, pratar inte med någon. Men ska försöka hitta någon som finns nära min skola så inte det krockar.

Vad skulle dom kunna göra då? Kommer dom vilja trycka i mig en massa piller för att jag ska bli stabil? Vet inte hur familjen skulle reagera om jag började med piller jag med.

//Rebecka <3

Psykiatri handlar om att, i motsats till den svarta bollen, luckra upp och bearbeta vad som bidrar till ångest och annat. Vad som avgör vilken typ av bearbetning som behövs är hur pass identifierade problemen är. Det kommer inte vara en paradisresa eller ett snabbt svar. Det är de snabba svaren som ger upphov till mer ångest, eftersom man då bryter vad människor i allmänhet har inneboende, typ kritiskt tänkande. Ett snabbt svar är vad som lika invaliderande som din omgivnings ignorans gör dig själv lika ignorant till problemen. Piller är inte ett kriterium för vad som utgör ett bättre mående, eller behandling inom psykiatri.