är ny här & mår inte speciellt bra just nu så jag tänkte bara skriva av mig lite. Jag är en tjej på 17 år som lider av social fobi. Om jag ska till ett ställe där det är mycket folk så får jag en sån panik att jag börjar spy..
Jag har haft det så länge jag kan minnas.. Men vissa perioder går det ganska bra att vara runt folk andra inte.
Jag bor i en liten "by", så mina första skolår( lekis till sexan) gick jag i en liten skola (typ 60 elever)
Även fast det inte var så många elever var det ändå jobbigt att gå dit men jag var där så ofta jag kunde.
Men när jag började sjuan så blev jag tvungen att byta till en annan skola som det gick flera hundra elever i. Det första läsåret gick det oväntat bra. Även fast jag inte hade jätte många vänner så hade jag några som jag hade väldigt kul med. Men på andra läsåret av sjuan så började jag få tillbaka paniken när jag skulle till skolan så till slut blev det för jobbigt att jag struntade helt i skolan och var bara hemma.
Jag började att gå hos ungdoms mottagningen men eftersom jag var under 18 så blev min mamma tvungen att följa med när jag gick dit för att prata. Men dom på ungdoms mottagningen brydde sig inte alls om att hjälpa mig utan istället så ställde dom bara frågor till min mamma om hennes barndom så vi slutade att gå dit efter ca 1,5 år.
I åttan så försökte jag att gå till skolan igen, så jag gick dit första dagen min det blev för jobbigt med paniken så jag gick aldrig dit igen. Så då började jag isolera mig och låg i nprincip hela året i mitt rum.
När jag började i nian så hade min mentor förstått att det var för jobbigt för mig att gå till skolan  så hon fixadeså att jag fick gå till en till grupp och plugga dom ämnena jag inte hade betyg i. Även fast det var jobbigt med panik ångesten så lyckades jag vara där hela året.
När gymnasiet började så började jag på IV för att läsa upp dom betygen jag inte hade fått & för att komma igång att vara runt folk. Även fast jag var i en stor grupp så lyckades jag klara av att gå där hela året eftersom mina lärare som jag hade där var jätte bra och förstod mina problem så dom anpassade sig efter mig. 
I höst så har jag kommit in på en riktig gymnasie linje som ligger i en större stad och skolan är ganska stor. Så jag vet inte ens om jag kommer klara av att börja där. Så hela sommaren har jag haft ångest för det och vet inte hur jag ska göra. 
Jag & mina föräldrar är ganska nära men jag kan inte prata med dom alls om hur jag känner. Eftersom jag har varit hemma så mycket, så har jag tappat kontakten med nästan alla, så jag har ingen jag känner att jag kan prata med. 

ursäkta om historien blev rörig eller om det blev något stavfel.