Om man har väldig utåtbuktande ärr så kan man få kortisoninjektioner som gör att dom sjunker, en bekant gjorde det när hon skurit upp sina lår och ärren blev 10 ggr värre än dom hon hade på armarna. Annars är det bara att låta dom blekna med tiden, om man solar så man blir brun så bleks ärren lite fortare, men risken för hudcancer ökar också.

Jag är 13 år och har också ärr på mina armar. Jag döljer dem inte och skäms inte för det heller. Våga bära ärr utan skam. Lycka till! <3

#2 Vissa vill glömma den delen av sitt liv där dom mådde så dåligt att dom skar sig. Det kanske du också kommer känna när du blir vuxen. Visst ska man inte skämmas över att man mått dåligt, men jag tycker inte att man ska vara stolt och visa upp det med mening heller för det tolkar jag och nästan alla andra som ett desperat rop på hjälp eller bara någon som vill ha uppmärksamhet.

Men som tur är så bleknar ju ärren med tiden.

TS & #2
Jag tror faktiskt man kan ha rätt till att få är borttagna med hjälp av laser om de ökar till ett sämre mående.
Kravet är att du ska ha varit skadefri under en viss periood (tror det rörde sig om något års tid).
Åh, om jag bara kom ihåg var jag har hört det

Att däremot göra som #2 säger tycker jag känns otroligt respektlöst gentemot andra människor, eller också ett tecken på att du inte är helt frisk ännu. Självklart ska man inte skämmas för sin sjukdom, men däremot ska man visa respekt för sin omvärld. Det är en sak om det är uppenbart gamla ärr, men jag antar att du menar sådana som är precis nyläkta också. Du har inte funderat på hur det kan påverka andra människo, jag tar mig själv som exempel. Jag vill verkligen komma ur mitt självskadebeteende och det finns så många triggers för att utlösa det. En enorm trigger för mig är bland annat ärr om de är uppenbart nya. Man ska inte skämmas för att man mått dåligt, men det är inte heller något man ska vara stolt över och skylta med överallt. Gör man det är man uppenbart inte helt frisk än, eller så vill man bara ha uppmärksamhet som #3 sagt.

Varför antas det att någon har nyläkta ärr bara för att dom visas upp? Ser ingenstans i inlägg #2 att det står huruvida ärren är nya eller gamla. Jag har mycket ärr, verkligen mycket och samtliga på mina armar är numera vitblekta utom något enstaka som fortfarande är lite rosaaktigt. Är jag respektlös när jag bär kortärmad tröja?

Jag tycker inte det. Jag tycker att jag lider och har lidit nog av dom där förbaskade såren och ärren för att tvingas till att svettas sommaren igenom. Jag tycker att det är rätt att även vi med ärr och psykisk ohälsa ska få vara vanliga människor och slippa skämmas konstant för hur vi är, ser ut eller mår.

Naturligtvis finns det människor som triggas både av gamla och nya ärr men andra människor kan inte ta ansvar för det överallt jämt. För mig är det naturligt att dölja mina ärr i situationer där jag vet att det finns känsliga människor. Jag bär alltid täckande kläder när jag besöker min psykmottagning eller umgås med barn/yngre ungdomar som jag ska vara en förebild för. Men jag kan inte leva hela mitt liv instängd i långärmat för att det eventuellt kan finnas människor som triggas. Jag vill också bada på sommaren, eller bära shorts när det är varmt.

En del saker man triggas av får man helt enkelt "lära sig leva med" för dom finns och går inte att undvika i ett normalt liv. Jag har själv en ätstörning som för närvarande är tillräckligt mycket under kontroll för att jag ska kunna leva ett realtivt normalt liv. Tankarna finns där konstant och jag blir väldigt påverkad av att  människor som är mycket smala eller beter sig uppenbart ätstört. Sådana människor finns, mest överallt faktiskt, och jag kan ju inte be alla med ett bmi under 19 att låsa in sig eller klä sig i sopsäckar bara för att jag inte ska triggas och vilja sluta äta överhuvudtaget? Det är en del i processen mot tillfrisknanden att lära sig stå ut och hantera när det kommer triggers. För dom kommer alltid finnas där i livet, det går inte att undvika ärrade människor eller svultna benrangel. Jag säger inte att det är lätt eller behagligt att lära sig hantera det men det är lite så livet är.

Som sista ord kan jag väl säga att nej, jag tycker inte man ska gå runt och trycka upp nysydda sår i ansiktet på folk men vi med ärr är också människor som behöver få leva som andra. Jag tycker att det är rätt att gå i shorts och t-shirt även om man har ärr utan att skämmas. För vad har vi att skämmas för egentligen? Att vi är/varit sjuka? Nej det är inget skamligt i det alls. Att visa sina ärr är inte alltid att skylta med dom. Det kan vara att leva och försöka återgå till någon sorts normalitet. Jag visar inte mina är med syfte att visa upp dom eller skylta med dom. Jag visar dom för att dom råkar sitta på en kroppsdel jag vill ha bar då och då. Och nej, jag skäms inte.

Jag har själv ärr och är fortfarande självskadare, så det är klart som tusan att jag inte tycker att man ska gå klädd i tjocka långärmade tröjor sommaren runt. Däremot anser jag det vara en enormt stor skillnad med att skylta med ärren för att man är så stolt över dem, och i mina öron låter det helt befängt. Jag kan självklart inte ta ansvar för människor omkring mig, men jag kan ta ansvar för mig själv. Därför väljer jag att innan ärren bleknat så är det långärmat och långa byxor/kjolar som gäller. Däremot så minskas ju uppmärksamheten även i trekvartsärmat och i piratbyxor, även där slipper man svetten. Jag kan därför välja att enbart gå i kortärmat för att jag anser det vara min rätt (vilket det självklart är), eller också välja diskretare kläder av respekt för människor runtomkring mig. Jag vet själv vad jag skulle vilja möta av dessa alternativ. Sen är det klart att man väljer sina stunder, jag kanske bara är en sådan där jobbig moralpredikare nu, men jag ha fått på tok för mycket sönderskurna kroppsdelar i ansikte för att tycka att det är ett acceptabelt beteende. Det mesta av frustrationen bygger inte heller på huruvida man har rätten att visa sina ärr eller inte, utan vad jag reagerade på var mer tonen i #2:s inlägg, som jag uppfattade som, gör det när och hur du vill utan att tänka på hur din omvärld upplever det, när TS uttryckligen bett om råd om hur man kan få bort dem. Om jag missuppfattat så ber jag så hemskt mycket om ursäkt. (Nu är det mesta luddigt och hastigt skrivet, jag ville bara få det sagt innan jag måste rusa)

Jag har inte noterat någon som skrivit att dom är stolta över sina ärr.  Mer en acceptans över att odm är där och att man inte ska behöva skämmas över psykisk ohälsa och dess "biverkningar".

Håller fullt med #5, jag själv har ärr på ibland synliga kroppsdelar och inte tusan ska jag tvingas att bära långärmat för det.
Jag är väldigt känslig för värme och går i princip alltid i linne/kortärmad, det är stor skillnad på att skylta och att bara gå med kortärmat.
Att anta att alla de som bär kort bara gör det för att skylta, det tycker jag är respektlöst då det är i princip samma som att säga att dessa inte får gå i kort tack vare detta.

Visst hade man kunnat uträttat detta på andra ställen där det inte syns men jag som vet hur det är kan ju direkt säga att man tänker ju inte direkt efter vart som är bäst att göra det på utan det sker där det sker. Man tänker inte direkt att här syns det inte så mycket eftersom jag alltid bär det och det plagget, liksom att man (förhoppningsvis) inte tänker att här syns det jätte mycket - då ser alla vad jag gjort.

Jag förstår att en del inte alls uppskattar att se sådant här, men det är otroligt många som mår dåligt att se dessa pinnsmala kroppar också och jag tror ärligt att det är ännu mer ouppskattat att se sådant än att se ärr då just kroppideal är något så otroligt känsligt idag.
Och då är det såklart inte bara åt ett håll utan det är ju också de som är pinnsmala som vill gå upp i vikt men inte kan, de mår säkerligen också dåligt av att se normalviktiga gå omkring på stan.

Men visst kan man börja fundera på hur de tänker när de har som syfte att skylta med det…

Håller med #5 jag med.