Hej!

Var medlem på iFokus för några år sen men slutade vara här, har nu bestämt mig för att återvända främst för denna sajt. Anledningen är nog mest att det skulle kännas skönt att kunna få skriva av sig och kanske disskutera med andra som brottas eller har brottats med samma problem.

Har tidigare inte skrivit eller pratat om hela det senaste året som har gått som för mig har varit mitt svåraste år att ta mig igenom hittills, jag har nog inte riktigt vetat vart jag ska vända mig även om jag känner att detta är något jag behöver få ur mig. Så nu för första gången så ska hela min berg-och-dal bana få komma ut i ord här och förhoppningsvis så känns det lite lättare sen!

Fick i höstas diagnoserna socialfobi samt agorafobi. Det är frustrerande att se tillbaka på hur jag fick dessa diagnoser för jag vet exakt var de kommer ifrån. Har tidigare i mitt liv haft lättare problem med dessa fobier men har lyckats jobba bort dem i ett ganska tidigt skede. Men det som hände nu är att jag efter studenten flyttade med min mamma och styvpappa från Stockholm där jag har växt upp och bott i hela mitt liv till en helt främmande liten stad i Värmland. Jag är inte en sådan person som har gillat att gå ut på typ barer, klubbar eller liknande så därför är det svårt för mig som 19'åring att träffa nya vänner.

Så när jag flyttade hit så höll jag mig för mig själv här hemma, gick aldrig ut men framför allt så hade jag problem med ett återkommande illamående och ville undvika att kräkas bland folk så detta gjorde att jag höll mig hemma ännu mer. Tanken var att jag skulle studera vidare på högskolan (mest i brist på annat då jag inte visste vad jag ville göra med mitt liv), men när jag faktiskt kom in till högskolan så hade min ångestproblematik blivit så svår att jag inte klarade av skolan. Så jag slutade där, hamnade här i värmland igen och fastnade helt.

Jag gick in i väggen, jag kände mig så otroligt värdelös. I detta boende rådde det dessutom total brist på förståelse över dessa fobier, mina problem "nedvärderades" vilket ledde till att jag mådde ännu sämre över min situation. Det blev så illa att jag flera gånger funderade över vad jag skulle vinna på att ta mitt liv och lämna detta helvete, vilket min slutsats blev: "Jag har inte så särskilt mycket att leva för just nu, men det kan komma en bättre tid i mitt liv där jag får något att leva för och hoppet om bättre tider kanske trots allt är något att leva för". Och det levde jag på.

Fick äntligen börja KBT till slut iallafall! Jag gjorde det väldigt tydligt att jag INTE ville få en massa tabletter utan ta itu med mina problem med endast KBT. Jag hade världens bästa kurator som både förstod och höll med mig.

Jag älskade att gå till min kurator, när jag hade mått dåligt eller "misslyckats" med något så lyckades han alltid övertala mig om att det inte var ett misslyckande och att må dåligt är en del utav livet som jag verkligen inte borde sträva efter att undvika. Men även när jag hade gjort framsteg som för mig var stora, som t.ex. den gången jag var på en föreläsning som pågick i 90 minuter för att senare den dagen stå framför de konstverk jag hade ställt ut i hela två timmar (detta var alltså en liten ungdomsfestival för att hylla unga kreativa), så fick jag beröm. Jag fick höra hur modig jag var som trots att jag mådde riktigt dåligt i dessa situationer faktiskt stod ut och mot slutändan njöt. Medan jag här hemma fick mer en "jaha"-reaktion, kändes lite "men shit, varför är hon glad över att ha gjort något som alla andra kan göra?".

Idag så kan jag säga att socialfobin är näst intill bortblåst! Jag trivs att prata med människor, jag trivs med att vara social och blir allt mer utåtriktad. Agorafobin jobbar jag fortfarande på, jag har svåra problem med buss och tåg, men kan däremot gå ut på torget här oavsett hur mycket folk det är. Tror att det mest handlar om att jag i tåg och bussar känner mig låst, jag kan inte gå därifrån när jag vill och är fast med en massa människor som jag inte känner.

Men jag planerar att bli fri från det också! Eller ja, lära mig leva med det. Att inte rymma ifrån det som känns jobbigt, att istället lära mig leva med alla känslor, positiva som negativa!

Är även väldigt tacksam över att min kurator tipsade mig om att börja med mindfullness. Har märkt klara förbättringar i mitt mående sen jag började med det! En annan sak jag har gjort i samband med detta är att mer eller mindre slänga iväg min iPod. Tidigare så har jag alltid avskärmat mig från verkligheten med att jämt och ständigt ha i hörlurarna, men nu håller sig min iPod hemma! Ibland lyssnar jag på den när jag städar, men har som regel att aldrig ta med den när jag går ut och det känns väldigt bra. Jag är mentalt närvarande i allt som händer runt mig och det är en väldigt trevlig känsla!

Har även under denna period kommit fram till vad jag vill göra med mitt liv (eller iallafall vad som är aktuellt nu). I mars så registrerade jag mig som enskild firma och har börjat frilansa som en illustratör. Jag har alltid älskat att tecknat, ända sen jag var tillräckligt gammal att leka med färgpennor fram tills nu när jag sitter med min ritplatta och jobbar med SAI (ett program liknande photoshop). Jag vet att detta är något som är väldigt svårt att livnära sig på, jag har en tom portfölj och har därför svårt att hitta någon som vill anlita mig för ett uppdrag, men jag ger inte upp! Jag har äntligen hittat något jag vill spendera mitt liv på, något jag älskar och något som jag faktiskt vet att jag kan!

Var jag planerar att göra härnäst är att försöka få ett deltidsjobb så att jag även om det går dåligt med frilansandet faktiskt har en inkomst. Det enda jag har lyckats få tag på dock är reklamutdelare som egentligen är till för personer som fortfarande studerar, men det är trots allt bättre än ingenting! Funderar på att ge mig på telefonförsäljning som jag kan göra hemifrån för att sedan när jag kommer igång med allt kunna flytta härifrån men samtidigt behålla jobbet. Trots att min ångestproblematik har blivit bra mycket mindre så vantrivs jag här, jag försöker att göra det bästa utav situationen men jag längtar verkligen efter ett ställe som jag äntligen kan kalla hem. Även om detta "hem" skulle innebära en liten sunkig lägenhet. Jag har inget emot att hälsa på min mamma och styvpappa då och då, men detta är DERAS hem, inte mitt. Men jag vet att jag tids nog kommer att få ett hem igen!

Ja jag och min katt Nils! Adopterade honom från katthemmet strax efter att jag flyttade hit. Vi har växt så otroligt mycket tillsammans! Han kom nämligen från ett hem där han blev sparkad på och troligen skadad på andra sätt med, därför var han väldigt skygg och bet ofta folk i fötterna. Men han är idag en katt som gärna är med, älskar att gå ut i sele och biter i stort sett aldrig i fötterna längre. Han har varit en stor tröst i min jobbiga period, det betydde otroligt mycket för mig att se att en katt som var så otroligt rädd för människor faktiskt började lita på mig väldigt snabbt och är idag en väldigt tillgiven katt som hänger runt mig nästan hela tiden, hoppar upp i knät så fort han får chansen och älskar att gå ut i sele!

Det var nog allt jag har att skriva just nu! Det blev så mycket mera än vad jag hade tänkt att skriva, jag har visst en tendens till att göra så ibland! Men det var väldigt skönt att få ur mig och en hel del tårar har fällts under skrivandet!

Om du mot förmodan har läst allt så vill jag bara säga, tack!

Eftersom jag har näst intill ett obefintligt stöd för min ångestproblematik här hemma så är förhoppningen att jag ändå ska kunna finna något stöd här. Har bara en person kvar ifrån Stockholm som jag fortfarande känner att jag kan prata om allt med, det känns ändå tryggt att ha henne, men det vore väldigt skönt att få prata (skriva) med folk som har varit med om liknande. Att få den där förståelsen. Så nu ska jag sluta med att utöka min bibel!

Avslutar med ett tack för att denna sidan finns och för att det ger mig en möjlighet att få ut något jag har velat få ur mig länge! Vill även tillägga att jag lär stanna här nu och jag finns som ett stöd om någon behöver skriva av sig eller liknande och jag delar gärna med mig utav "taktiker" som har hjälpt mig att må bättre och att stå ut under denna resa!

//Billie