Jag vill dö, jag vill leva
Jag har under många, många, många år gått i självmordstankar, men jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag aldrig skulle göra det. Jag fruktar döden.
Idag tänkte jag göra det. Jag ville trycka in kanylen rakt i pulsådern och bara dö, men jag kunde inte. För första gången sedan jag var 14 år har jag istället skurit mig i armen, och för första gången på flera veckor har ångestklumpen släppt en aning i magen.
Jag är rädd över att jag faktiskt en vacker dag ska lyckas. Att jag ska lyckas med att ta livet ifrån mig.
Att jag skurit mig i armen bryr jag mig inte om, hellre det än att jag ska skada andra. Men jag vill ju bara dö under riktigt dåliga perioder, egentligen älskar jag livet.
Jag har alltid undvikit att gå till doktor, psykolog etc. Jag vet inte varför, kanske beror det på min socialfobi. Jag känner dock nu att mitt förhållande börjar trasa i biter och när som helst kommer det gå sönder, min hund får inte den uppmärksamhet och tid som hon behöver ifrån den enda människan i sitt liv och jag går ständigt, 24 timmar om dygnet, runt med en sådan hemsk ångestkänsla att jag nästan spyr hela tiden.
Hur ska jag göra för att faktiskt ta tag i hela saken och våga be om hjälp? Mediciner, terapi, vad som helst bara jag slipper må såhär. Jag vill inte förstöra hela mitt liv, jag har för mycket i det nu som faktiskt är värt att kämpa för för att bara släppa allt.
Min ångest har funnits där väldigt länge. Det började väl runt 12-årsåldern, rätt varsamt. Vid 13-14 blev det starkare och mer "på riktigt" och jag började kräva uppmärksamhet av alla i min omgivning, det var därför jag började "skära" mig.
I högstadiet, 15-16, så blev det värre. Jag skolkade ifrån skolan rätt mycket och kärlekar började komma och gå. Jag började inse hur mycket dessa saker faktiskt påverkar mig.
När jag sedan började i gymnasiet hösten 2010 så sprack det totalt. Det var en hemsk tid. Jag gick där i 2½ månad men kom aldrig iväg till skolan, jag skolkade varje dag, jag tror att jag var där 2 gånger under hela tiden. Folk i klassen visste inte ens vem jag var för jag var aldrig där. Då slutade jag där och insåg att jag måste göra något annat, så jag började på en friskola där jag insåg att jag kunde bli lycklig. Tiden i början där var fantastisk, och jag hade ju sedan några månader tillbaka min pojkvän som också förhöjde tillvaron.
Sedan i våras har jag dock mått så extremt dåligt, det är helt ofattbart. Jag har bott hos min mor i hela mitt liv och flyttade till pappa i augusti för att jag inte längre orkade med tillvaron. Kort därefter så utvecklade jag kleptomani och var helt notorisk under några månader. Som tur är så åkte min vän fast för ett simpelt snatteri och jag insåg att jag inte vill riskera det, så jag försökte sluta, och efter några veckor gick det bra. Jag har dock tankarna om att ta saker kvar i huvudet, men jag har lyckats lära mig att knuffa undan dem.
Sedan började min mani att köpa lycka. Djur. Gnagare. För varenda hamster och mus jag köpte så lyckades jag förtränga dåliga känslor och bli lycklig. Djuren gjorde mig självfallet lycklig hela tiden, men det där kärleks- och lyckoruset försvann efter bara några dagar, och då skaffade jag fler.
I år bestämde jag mig för att jag varken har ekonomi, plats, ork eller hälsa för alla djur. Jag är nämligen pälsdjursallergiker. Därför valde jag att sälja dem, och inte långt därefter skaffade jag min hund. I början gjorde hon mig vansinnig med sina påhitt, men samtidigt så lycklig genom att bara finnas till.
Tyvärr så kan jag inte längre känna en sådan stark lycka att det övervinner allt, och jag är nere på absolut botten nu. Jag har aldrig i hela mitt liv mått såhär dåligt, och jag vill härifrån. Jag kan inte äta, jag kan inte dricka, jag kan inte resa mig upp ur sängen. Jag har varit hemma ifrån skolan hela veckan för att jag inte orkar. Gaia, min hund, får ingen uppmärksamhet och det är ett under att jag orkar resa mig upp för att ge henne mat och kisspauser. Det är det absolut enda jag går upp för, jag går inte ens på toaletten själv.
Därför funderar jag nu på att sälja henne, men då får jag samtidigt ångest av detta då jag inte vill ge upp henne. Och jag vet ju inte heller när eller om jag kommer hitta tillbaka till livet igen, kan jag verkligen tvinga henne till en sådan deprimerad tillvaro?
Jag sitter nu upp i sängen för första gången sedan igårmorse. Jag orkar inte, men svedan på min arm gör allt lättare. Jag kan fokusera på den istället för klumpen i magen, även om den finns där. Jag kan andas utan problem trots att jag tidigare haft en tryckande svullnad i halsen av ångest.
Jag behöver hjälp, och jag behöver det snabbt. Jag orkar inte leva såhär längre, att bara stå ut med tillvaron går inte. Jag är 18 år och har ett år kvar till studenten, jag anser detta vara ett utav mina viktigaste år i hela livet eftersom att mina slutbetyg hänger på detta. Jag är ung, men jag vet att jag älskar min pojkvän något oerhört, och jag vill inte driva bort honom. Om 21 dagar firar vi 2 år tillsammans, och vårat förhållande har aldrig förr varit ostadigt, aldrig. Det är den senaste månaden som allt har brakat. Lämnar han mig så kommer jag inte längre se någon motivation till att försöka längre. Då kommer jag ge upp. Och att få kommentarer om att jag är för ung för att inse hur mycket jag orkar och att han en vacker dag inte kommer vara tillsammans med mig längre hjälper inte, kan jag ju bara såhär förebyggande konstatera, så slipper ni säga något om det.
Allt jag behöver är hjälp. Tips. Råd. Stöd. Vad som helst. Har ni varit i samma situation? Hur tar ni er ur dåliga perioder? Hur lyckades ni be om hjälp? Vad i hela friden kan jag göra? Just nu känns det så hopplöst, det känns inte som att jag har någon möjlighet att må bra, att det redan är slut med det.
Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?
![[silkesnosen]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Pkej nu är det dags att agera, Du tar telefonluren precis nu och ringer din vårdcentral och ber om akuttid. Du säger att du funderar på att ta livet av dig och att du behövet hjälp nu!!!!!! Inga ursäkter, det är nu du ska agera, för dig själv, för dina nära och kära. Jag tycker att du ska behålla hunden om hon gör att du tar dig upp ur sängen varje dag, för du kommer att uppleva resan framåt som tuff mpnga ggr innan det känns bättre, så nu är det dags att sluta hindra dig själv, nu är det dags att öppna dörren til resten av ditt liv! Ring nu, så finns jag här sedan, men du ringer nu!!!
Ringde ingenstans i fredags, tanken på det gav mig bara mer ångest.
Jag lyckades dock räta upp mig under helgen och har idag varit till skolsköterskan och berättat om hela min historia + fredagen, jag fick ett direktnummer till henne som jag alltid är välkommen att ringa när det känns jobbigt. Vi har även ringt bup och ska se till att få mig remitterad till psykolog så jag kan få hjälp.
Det har dock känts väldigt bra i hjärtat att kunna skriva av mig här utan en massa nedvärderande ord, så det tackar jag för.
Och #1 tackar för dina ord också, det gjorde mig lättare om hjärtat att folk kan bry sig.
Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?
Vet du vad, så modig du var som bad om hjälp! Det kommer att vara upp och ner, men det kommer att gå framåt, så håll ut!! M
Hej…jag är själv mellan liv och död och tankarna vandrar iväg då och då och jag är dum elak och hemsk mot mig själv i mellan åt..
Lixom du har jag en pojkvän som jag älskar och satsar helhjärtat på,
Hoppas han kan ge dig stöd nu när du vågat be om hjälp, kanska han kan avlasta dig med hunden?Så du slipper känna dåligt samveta, det är det sista du behöver just nu.
Hoppas du får hjälp från sköterskan och bup!Berätta hur det går för dig, fortsätt i samma stil och håll huvet högt (se till att du får rätt hjälp)
Kämpa på!
Jag känner så väl igen mig i mycket av vad du skriver. För mig började de psykiska problemen någonstans i 8-9 års åldern, eskalerade under högstadiet/gymnasiet då ingen insåg hur jag mådde och i 18-19 års åldern blev det i det närmaste ohållbart.
Mycket tack vare min pojkvän orkade jag kämpa för livet, men jag insåg att jag inte bara kunde leva för honom. Ett tag var jag så jävla arg, arg på alla som älskade mig för att de gav mig ett ansvar att vara kvar i livet! (Även om jag nog egentligen inte ville dö).
En dag fick jag nog och sökte hjälp, egentligen inte ens för psykologiska problem, men bröt ihop hos läkaren. Fick träffa två psykologer som verkligen inte kunde göra mycket för mig innan jag träffade en kurator som vände allt!
Visst jag mår fortfarande inte så bra som en "vanlig" person kanske gör, men jag är lycklig i mig själv.
Det var jättestarkt av dig att söka hjälp, förhoppningsvis kan det här vara första steget.
Angående hunden, kan din pojkvän hjälpa till med henne? Annars kanske du kan sätta ut lappar, det finns hur mycket folk som helst som vill ha egen hund men inte har möjlighet. Du kanske hittar någon som har lust att hitta på lite saker med henne då och då?
#5 Jag tror ibland att man lurar sig själv, då de flesta människor mår sämre ibland, det är ju fullt mänskligt, men det man inte kan se tror man inte finns, de flesta går ju runt med "sociala masker". För mig hjälper det att uppskatta nuet, fåglarna som kvittrar och påminna mig om hur långt jag kommit i livet, då man lätt glömmer av de framsteg man gjort. Jag har aldrig velat avsluta livet, men har haft andra utmaningar, alla har svårigheter, det hör till och man blir klokare på kuppen :))
#6 För mig hjälper också de små sakerna mest. Vissa dagar mår jag toppen, andra så dippar jag tillbaka lite. Det som märks skillnad på är hur dåligt jag mår, när jag mår dåligt :) Vad jag menar med "vanlig" person är att jag fortfarande inte klarar av en del saker som är självklara för andra, eller att det tar mycket mer energi av mig. Men jag har inte läkt klart än, så det är ingenting jag hänger upp mig på.
Orkar inte svara på allt just precis nu, men tackar för svar i alla fall.
Är påväg till bup nu, glhf.
Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?
Lycka till och hoppas allt går bra och att du får en bra hjälp. kramis
Jag hoppas verkligen att ditt stora mod att söka hjälp och ta tag i eländet blir bra. Det förtjänar alla som orkar och vågar kontakta vården och erkänna både för sig själva och för andra att det inte riktigt går att hålla ihop längre.
#8 Det låter toppen, första steget av många o innan du förstått, så går du alldeles själv! Dags att göra det här för din skull! M
Tack alla! Det gick bra. Vi pratade en del och jag (eller snarare de) pratade med pappa också. Fick sertralin utskrivet och kommer få gå till bup en gång i veckan och prata mm tills dess att jag får komma till vuxenpsyk. Fyllde ju 18 för 2 månader sedan så egentligen ska jag inte gå till bup, haha.
Känns bra hittills. Ska börja med medicinen imorgon och gå på uppföljning om en månad för att se om vi ska byta, öka dos, lägga till något mm.
Hoppas det funkar.
Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?
Det viktigaste är att du får prata o finna strategier, för att hantera din vardag. Ta hand om dig! (kom ihåg att spöken blir större i mörkret…så ut m dem i ljuset! )
#12 Man kan må lite sämre till en början av sertralin. (Jag äter också det) Men det är övergående och sen hjälper den bra. Det tar cirka 3 månader innan man ser full effekt.
Jag tror det var typ på 4:e dagen som man kan må sämre. Lycka till!
#13 Tack!
#14 Ja, jag hoppas på att slippa den där "dåliga perioden" så mycket det går haha. Vi får se helt enkelt. Tack!
Det verkliga livet existerar i fantasin. Did I mention demons?
Man går igenom en storm av känslor på både gott och ont från 13 år och uppåt. Det blir bättre med åren 
Jawg struntade helt i att läsa bipacksedeln. Till min första medicin va den i storlek av en sverigekarta. Ville inte inbilla mig själv att nåt var fel.. utan gick in med känslan att det kommer att funka! Och bli inte ledsen om de inte gör det.. finns massor med andra. Det vilktiga här är satt det finns hjälp att få! Lycka till! :)
Starta ny diskussion