Jag har samma problem ungefär. Jag kan inte göra någonting utan att få ångest. Det har gått så långt att jag inte ens kan ta hand om min egna häst längre vilket gör allt ännu värre och gör så jag får ännu mer skuldkänslor och ångest.

Jag har precis tagit steget och tagit hjälp. Jag har blev skickad till psyk efter ett samtal med kuratorn och jag hoppas att det får ett slut nu. Jag kan inte fatta hur jag orkat ta det så långt och allt har verkligen gått över styr.

Får du någon hjälp? Det är nog bäst att ta tag i det så fort som möjligt. Eftersom du haft ångest tidigare så kanske uppbrottet med din kille kan köra ner dig totalt i skiten. Det lönar sig verkligen inte i längden att vara stark för tillslut fugerar det inte längre.

Nej jag har inte fått någon hjäp. Sist en kille gjorde slut med mig så körde jag ner i skiten och fick medicin osv osv. Problemet är att jag inte vågar ta hjälp heller. Jag är trött på att berätta min historia för den 20 psykologen jag haft, och det är jobbigt att dra upp det. Sen vet jag inte om jag tycker det hjälper. Egentligen hade jag velat åka iväg till något ställe där jag bara kan pyssla med hästar och skita i allt annat. Men jag vet inte om man ens kan det.

Ja, det är tjatigt och jäkligt jobbigt att dra allt igen, för hundraåttioelfte gången. Om du slapp det, skulle du vilja söka hjälp då? För det går ju att tillexempel skriva ner en sammanfattning och lämna över första gången man ses så får den man träffar en översikt men man behöver inte dra upp allt och sittao ch berätta.

Att må som du gör nu är ju i alla fall inte ett hållbart alternativ. Vad hjälpte dig upp sist? Vad fick dig att må lite bättre?

Just nu är du kanske bara väldigt sårbar eftersom ni lämnat varandra och det är ju inte mer än naturligt. Tiden läker vissa sår.

Du verkar ju inte ha något större förtroende för psykologer efter egna erfarenheter och jag har ingen aning om vart man kan vända sig om man inte vill gå till en. Jat antar att det handlar mycket om att man måste hitta "rätt" psykolog också. Jag känner iallafall just nu att jag står med öppna armar för psykiatrin, de är dom ända som kan hjälpa mig nu

Visst går det att åka iväg och göra det man älskar. Det är många stora tränare inom både trav och galopp som behöver "personal". Det är skitdåligtdåligt betalt och man måste besitta en stor kunskap om hästens anatomi, skador, skötsel, träning m.m för att platsa. Många tränare ställer stora krav på sina hästskötare då hästarna är deras inkomstkälla och allt ska vara rätt. Bara de höga kraven skulle få mig att bryta ihop. Jag tror inte heller att det går att gömma sig bakom sin passion, för förr eller senare kommer problemen man har att bubbla upp ändå.

Jag gömde mig länge bakom mitt intresse för mina hästar men som sagt så går det inte längre för mig. Efter att jag var tvungen att sälja mitt sto efter 16 år ihop så dalade allt. Jag var tvungen att kastrera min hingst bara för att jag inte fixade att stimulera honom, nu klarar jag inte ens av att ta mig till stallet. Jag älskar min häst över allt annat men det går bara inte.

#3 Ärligt kommer jag inte ihåg vad det var som fick mig att må bättre. Det året därefter är som en stor luddig lucka, eftersom jag oftast var hög,full eller sov.. Jag är bara rädd att dom inte tar mig på allvar då det är så snart efter ett break up..

#4 Så sant så.

Jag vet inte. Jag har haft alla olika psykologer och det finns en som jag verkligen fick hjälp av men hon var på bup och jag är ju 21 så jag kan ju inte gå till henne. Vet inte ens om hon finns kvar faktiskt. Sen är jag nog rädd för att öppna mig igen. När jag väl har öppnat mig så har folk använt det imot mig, vilket gör att jag stängt igen luckan helt numera. Vilket antagligen gör det svårare för mig att öppna mig för någon..

Jag får också ångest av allt, har bättre och sämre dagar dock.

Nåt som har hjälpt mig med min konstanta ångest är Lyrica, den medicinen tog bort den allra värsta ångestnivån.

#6 Ja får väl ta en funderare över hur jag ska göra.

Jag vill bara sova och inte gå upp igen. Bara somna in eller vad som helst.