Finns det fler här som har svårt att hitta något som hjälper er mot depression?

Jag har testat hur många olika slags antidepressiva läkemedel som helst sen jag var 15 år känns det som och inget fungerar mer än ytterst tillfälligt (någon vecka). Nu den senaste svackan som började för ca 6 mån sen, har inget hjälpt alls mer än några dagar och hoppet för ett framtida normalt är i stort sätt obefintligt. De senaste 2 åren har jag haft fem olika antidep-mediciner, två sömnmediciner och fyra olika vidbehovsmediciner för min ångest. Doserna har ändrats hit och dit och olika kombinationer också.

Har diagnosticerats med recidiverande depression (2003), instabil emotionell personlighetsstörning och bipolär 2 (nyligen).

Jag blev inlagd på slutenvården för två månader sen pga suicidrisk och det var där jag fick min IPS-diagnos. Dom höjde då min Venlafaxin från 225 mg till 300 mg, och jag började ta Zolpidem 10 mg till natten varje dag (testade också Zopiklon men jag blev en zombie dagen efter). Efter utskrivningen blev jag även ordinerad Sobril 10 mg två gånger dagligen plus en tilläggsmedicin till Venlafaxinen (glömt bort namnet) för bättre sömn och aptit.
Blev något bättre de första två efterföljande veckorna men sen gick det fort neråt igen. Blodprov konstaterade att jag hade 3 gånger högre dos (!!) av Venlafaxin i kroppen än förväntat vilket ledde till att jag fick trappa ner till halva dosen, 150 mg, och sätta ut tilläggsmedicinen. Egentligen hade dom tänkt att höja dosen efter blodprovet då dom trodde att jag metaboliserade medicinen för snabbt då effekten inte var så effektiv som dom hoppats på.
På en anhörigs initiativ blev jag snabbt utredd för bipolär 2 inom öppenvården och det visade sig att mina farhågor stämde.

Och här är jag nu! Två nya diagnoser och medicinering som inte fungerar. Skulle inte förvåna mig om doktorn kommer att vilja ändra på medicinen igen vid besöket nästa vecka pga bipoläriteten.
Men jag är så trött. Så fruktansvärt TRÖTT på att hela tiden lägga till, ta bort, byta ut, höja och sänka doser osv. när det ändå inte ger någon tydlig och långvarande effekt. Jag blir ju bara mer instabil med alla ändringar och lagom tills man börjar känna sig mer stabil (om än stabilt dålig) så är det dags för nya ändringar.
Jag vill bara få något som fungerar, gör att jag kan komma upp till en nivå där jag får en liten gnutta energi och initiativförmåga så att jag kan ta tag i mitt liv och åstakomma förändringar som gör att jag på sikt kan bli bättre. Men som det är nu ligger jag i sängen på morgonen i flera timmar för att ens orka gå upp och kissa! Jag orkar bara ge mina barn bleka leenden utan engagemang. Jag vill inte ha det så här mer. Mitt hjärta går sönder! Jag vill kunna vara den där mamman jag var innan jag sist kraschade. Glad, engagerad, busig, lekfull, påhittig och med ett enormt tålamod. Inget av det där är jag längre.

Vad gör man när inget hjälper? KBT och mediciner verkar ju inte alls hjälpa mer än att nätt och jämt få mig att överleva. Och DBT får jag inte för att jag var dum nog att säga att jag ville ha en mer underbyggd dianos för IPS:en (vilket tolkades som att jag motsatte mig min diagnos och nu måste jag vänta på en ny utredning och kötiden för det är ca 2 år!). Allt känns så hopplöst!

Finns det fler som har liknande problem? Som känner att ni har tesat allt men att inget funkar? Hur gör ni för att överleva och försöka hitta hopp och ork till att fortsätta? Jag känner att jag lever för att jag helt enkelt är för trött för att orka avsluta allt.