![[LucyInTheSky]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Blir galen..
Ångest, kallsvettas, fryser, mår illa och elaka läskiga tankar går på repeat i huvudet. Jag vet inte vad jag ska ta vägen riktigt..
Jag har mått ganska dåligt ett tag nu. Oroar mig alltid för allting även fåniga små saker kan bli stora som berg i mitt huvud.. För ett par veckor sen drömde jag att Rasmus, min man lämnade mig.. Denna tanke fastnade, växte och jag mår illa bara jag tänker på det nu. Ångest hela tiden. Jag har varit galen. Kollat hans mail, mobil och kontrollerat det han gör.
I förrgår natt sa han till mig att han orkar inte ha det så här, han ser ingen framtid i förhållandet om inget händer. Jag får en enorm panik-attack.. Allt jag drömt och tänkt på händer. Han tänker lämna mig. Jag kan inte andas.. Jag lyssnar inte på att han säger att han älskar mig. Jag hör det jag vill höra.. Nu är det slut.
Dagen efter hamnar jag på psykakuten. Helt nollställd i huvudet. Men jag kom dit i allafall.
Fick prata med läkare, fick medicin.. De ville lägga in mig men jag vägrade.
När Rasmus fick reda på att jag var på akuten (han jobbade) ringer han och säger att han kan komma med en gång.. Jag förstår inte, varför vill han komma in och ta hand om mig när han ska lämna mig? Allt blir förvirrat, jag förstår inget alls.. Vad är det som händer.
Han säger saker som att jag aldrig är lycklig över det jag har.. Att jag aldrig blir nöjd. Jag har huset, jag har honom, jag har katterna.. Jag borde vara glad. Men ändå är ångesten så stark och jag oroar mig för allt.
Han satt och tittade på mopeder en kväll. För att kunna ta sig till jobbet lättare, slippa gå och cykla. I mitt huvud planerar han för att lämna mig och bli oberoende då jag bara jag har körkort i vårt förhållande.
Han har aldrig antydigt att han varit trött på detta innan jag fick den där idiotiska iden i huvudet om att han inte orkade mer och ville lämna mig..
Har jag satt mig här själv. Jag är så rädd. Jag är livrädd. Jag vet inte vad jag ska ta vägen.
Och att äta medicin igen skrämmer mig.. Allt är så ostadigt just nu. Jag vill bara lägga mig ner och försvinna en stund.
Han vill gissningsvis inte lämna DIG, han orkar bara inte leva ett liv där du kontrollerar allt han gör och går igenom hans mobil och så. Det är din sjukdom han vill lämna skulle jag tro.
Har ni pratat om någon annan lösning? Terapi tillexempel, för både dig själv och kanske för er som par. Är det "bara" din sjukdom som står ivägen känns det ju som det ska kunna gå att lösa om ni båda är med på det.
Jag vet bara inte hur jag ska göra nu.. Hur jag ska bete mig. Allt är så läskigt, konstigt och fel..
Ska jag fortsätta vara som vanligt mot honom? Får jag gråta, får jag kramas.. Vad ska jag säga och göra..
Jag äter min medicin, jag äter attarax för att inte gå helt sönder.
Jag kommer få terapi.. Om parterapi har vi inte pratat..
Jag är näst intill rädd för att prata med honom jag vill inte höra med saker som gör ont.
Ja, risken att få höra saker som gör ont finns men om man tänker på det, gör det inte ont redan nu? Att prata brukar vara det som är bäst ändå i slutändan. Att gå runt och undra vad den andra tänker och försöka analysera både sig själv och sin partner brukar inte ge några positiva effekter i längden direkt. Även om det kanske kan göra mer ont just i stunden att höra något sägas så är jag övertygad om att det är bra mycket lättare att lösa problemet och acceptera situationen om man faktiskt vet vad som försigår i huvudet på den andra.
Hur du ska vara mot honom? Ja, jag säger väl att du ska vara som du är. Vill han inte vara med dig som du är så blir det ju svårt i längden. Fråga vad han tycker och vill. Kan det vara så att han tycker det är jobbigt att hantera när du mår dåligt för att han inte vet vad han ska göra? I så fall kanske du kan försöka fundera ut hur han är bäst stöd för dig i dom situationerna?
Det gör väldigt ont redan nu och alla dessa tänk om som går i repeat i huvudet gör saken värre och värre.
Jag har mått dåligt förut.. Vi har varit tillsammans i 5 år nu i maj. Den här gången säger han att det är värre än det han sett innan. Jag kan inte se detta. Han har alltid stöttat mig innan och varit där.. Därför är jag så rädd denna gången när allt blev så här..
Ska försöka skriva ner det som rör sig i huvudet mest och försöka prata om det med honom.
Gör det. Jag tror på kommunikation. Det är ett bra sätt att lösa problem och trassla ut knutar. Om inte annat får man i alla fall saker och ting svart på vitt och slipper allt "tänk om" som maler.
Han gjorde precis slut med mig..
Usch så tråkigt.
Starta ny diskussion