"Varför ångest när du har allt?"
Frågan min pojkvän ställde mig. Eller rättare sagt ett påpekande: "Du har allt i livet. Du har din familj vid din sida, dina vänner och mig. Jag tycker att du har ett bra liv. Var inte ledsen".
Vad ska man säga om detta? Att han inte orkar tänka ett steg längre eller att han bara inte kan sätta sig in i min situation?
Har mått dåligt sedan jag var elva år gammal (fyller 23 i år) och förra året fick jag diagnosen GAD. Gick i gruppterapi och började sedan gå på Cymbalta. Allt var bra till en början men sakta men säkert kommer ångesten och oron tillbaka. Kan väl säga att jag inte tog gruppterapin på största allvar, dels för att jag inte riktigt kan acceptera att jag har GAD (skäms enormt för min diagnos, jag vet, dumt, men sant) dels för att jag inte orkade ta tag i det.
De senaste dagarna har jag varit ledig och börjar inte skola/jobb förrän om några veckor. Och visst är det så att jag blir mer deppig så fort jag får chansen att tänka och grubbla. Nu är jag även deprimerad, är trött jämt och ständigt och orkar inte ta tag i viktiga uppgifter. Är dessutom sjukt rädd att jag ska förstöra mitt förhållande på grund av mina humörsvängningar. Någon som känner igen sig?
Hatar att hela tiden behöva oroa mig för minsta lilla…
Hej!
Min sambo resonerar som din kille! Jag har också GAD. Jag kollar upp mycket på nätet och har fått kämpa för att få min diagnos. Min familj tycker att jag är löjlig och kanske lite "besatt" av vad det är jag lider av.
Men jag vill ha hjälp! Jag har även social fobi och fibromyalgi. Är livrädd för psykologer och sjukhus!
Det är nog svårt för "friska" att förstå GAD och ångest över huvudtaget! De har ju normala reaktioner! Men varför kan de inte acceptera att vi är sjuka? VI reagerar på saker som inte finns, så är det bara! Finns det något som man KAN oroa sig för så gör vi det!
Trisst men ändå skönt att det finns andra där ute! ;)
Bara att skriva om du vill prata!
kram Jenny
"I believe in karma! What you give is what you´ll get returned."
Hej. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Har genom hela mitt liv haft problem med ångest och oro och för några år sedan tog jag tag i problemet ordentligt och sökte hjälp. Fick då diagnosen GAD.
Gick i terapi och pratade men det är svårt att bryta oros mönstret. Precis som du beskriver att din kille sa till dig kan jag känna om mig själv. Egentligen har jag det ju väldigt bra, men i det här samanhanget spelar det ingen roll, jag mår som jag mår ändå tyvärr. Är också väldigt rädd att min kille ska tröttna på mig. Jag kan liksom aldrig styra mig själv, oron kan komma bara han säger att han ska till en kompis, då tror jag att han ska lämna mig och att han umgås med kompisen för att han tröttnat, får depresionsperioder (särskilt på våren) som också gör att jag blir totalt handlingsförlamad och hur rolig är man att umgås med då…då tänker jag alltid att det finns ju så mycket bättre tjejer som inte är som mig och har dom här besvären…
![[stjej]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Min sambo har aldrig sagt det, däremot fick jag ett wakeup call när jag sjjälv insåg vad sjutton jag höll på med, jag har ju allt: En underbar fästman, 2 jättefina katter som jag älskar (älskar fästmannen med såklart) o en underbar familj, en fin lägenhet o jag är någonlunda frisk.
Starta ny diskussion