Du har redan tagit det första steget. Du har skrivit om det här inne så nu gäller det bara att ta steg två. Gå till någon annan (skolsköterskan eller skolpsykologen) och berätta om du inte vågar berätta för dina föräldrar så kan dom lotsa dig vidare till ungdomspsykiatrin.

Jag skär mig också men inte av ångest utav av tvång så jag vet hur du känner dig. Vågar inte heller visa mig ute. Dessvärre är jag 30+ så för mig blir det knepigare.

Styrkekram till dig.

Tack för ditt svar Emilia.
Problemet är att jag inte vågar, jag är väldigt feg,
och det vet kompisen jag är med i skolan. Hon vet inte om att jag skär mig och om jag berättade skulle antagligen hela skolan + alla jag känner veta några dagar senare..

Jag ska se om jag vågar gå till skolsköterskan någon dag.
Men när vet jag inte…

Tack så mycket! ♥♥

Var impulsiv när det gäller att träfa sköterskan eller psykologen. Bestäm inte en tid för då får du bara mera ångest. Utan när det kommer upp och om du är i skolan gå direkt dit utan att vända om. Det blir bäst så för annars börjar du ångra dig och kanske inte går dit.

Som sagt tänk inte: att på onsdag skall jag till sköterskan.

Det är bra att du själv känner att du vill ha hjälp. Jag förstår precis den dubbla känslan. Känslan av att det faktiskt hjälper just när det händer men att man ändå inser hur korkat det är och det hjälper ju inte ett dugg i längden. Efteråt kan det ju kännas värre.

Det går att ta sig ur det själv men det är förbaskat svårt och det blir svårare ju längre det får hålla på. Jag tror att jag inte hade varit där jag är idag om jag sökt hjälp tidigare. Jag började skära mig när jag var nitton. Jag fyller snart tjugosex och dom senaste sju åren har jag skadat mig själv regelbundet. Med andra ord ser jag rätt hemsk ut. Om jag hade vågat ta steget och be om hjälp redan när det började hade jag kanske sluppit se ut som jag gör nu. Kanske hade jag sluppit vara fortsatt sjuk. Sluppit inläggningar på psyk, anorexi och framförallt sluppit förlora så många år.

Vad jag vill med att visa mig om skrämmande förebild är att förmedla hur det kan gå om eländet får härja fritt.

För att hjälpa dig själv kan du börja fundera över när du skär dig. Är det i speciella situationer, vad har hänt innan? Är det något särskilt du reagerar på? Har du ofta sovit eller ätit dåligt innan så du är extra känslig (väldigt vanligt). Försök reda ut om det finns något samband eller mönster i händelserna. Det kan göra att det blir lättare att förutse när det finns en risk att du självskadar.

Sen kan du sätta dig ner och skriva en lista med fördelar och nackdelar med att skada dig. Att skriva ner på papper kan ibland göra så det blir tydligare att se att nackdelarna är fler än fördelarna.

Det kan tillexempel vara:

Fördelar, jag blir lugn, jag straffar mig själv, ångesten blir mindre.

Nackdelar, jag mår dåligt efteråt, jag måste gömma mina skador, ärren kommer finnas kvar resten av livet, det finns en risk att jag skadar mig allvarligt och dör.

Sen kan det vara en ide att skriva upp saker du kan prova istället. Inget av det kommer vara så effektivt som att skära sig för hur jävla illa det än är att göra det så vet jag hurpass bra effekt det kan ha för stunden men om man lär sig se när det kan hända och går in och bryter med något annat innan det blivit så illa att självskada är enda alternativet så kan det hjälpa.

Det finns massvis med olika metoder och tips på annat man kan göra. Dels tips som också gör ont eller påverkar en rent fysiskt, kanske inget man ska hålla på med resten av livet men till skillnad från skärande så ger det inga bestående men. Det kan vara tex att snärta sig med en gummisnodd där man tänkt skära sig, hålla i isbitar, duscha omväxlande varmt och kallt.

Så finns det ju allt som är mindre destruktivt också. Där är det första, se till att inte vara ensam. Du kommer allra troligast inte att dra fram ett rakblad i ett sällskap och börja karva loss i benet=) Det kan också gå att ta en promenad, gärna tillsammans med någon eller samtidigt som du pratar i telefon. Ta ett bad eller en vanlig dusch, rita, pyssla med något, sortera saker, träna lite eller vad du nu kan tänkas trivas med och må bra av. På min lista med saker finns bland annat bygga lego för det kräver lite av min tankeförmåga min inte så mycket att det blir omöjligt. Typ räkna svåra mattetal hade aldrig gått och att bara slötitta på film fungerar inte för mig för det kräver egentlgien ingenting av min uppmärksamhet utan jag kan fortsätta fundera över hur det känns och hur jag mår.

Sen gäller det ju då att ha hittat någon form av mönster för alla dom här mindre destruktiva sakerna kräver att man börjar med dom innan man ligger på botten och inte tar sig därifrån.

Jag vet en del som kör på metoden att dom säger till sig själva att ok, nu mår jag skit. Jag väntar en kvart (halvtimme eller vadsom) och känns det precis lika illa då så får jag fundera på om jag ska skada mig eller inte men just nu ska jag inte göra det. Ibland blir det dåliga måendet lite bättre och det blir inget skärande. I värsta fall så blir det det men man hade ju ändå tänkt göra det från början så om man kan vänta en halvtimme eller kvart och kanske låta bli att skära sig en gång av fem så är det ju ändå något vunnet. Åtminstone i början när man försöker sluta.

Som slutkläm vill jag bara säga att människor sällan är så läskiga som man först tror. Som du säger så misstänker redan din mamma att du skadar dig och hon har inte hotat dig med att bli utslängd eller slutat ge dig mat. Hon är förmodligen också rädd för att ta upp det eftersom hon inte riktigt vet vad hon ska göra när hennes älskade barn mår såpass dåligt. Om du skulle vända dig till vården så är dom fullt medvetna om att du tycker att det är skitjobbigt. Dom är vana vid det. Jag tror knappast det finns någon som söker hjälp som tycker att det känns lätt eller skitbra. Som du känner nu är som dom allra flesta känner. För mig har det alltid varit lättare att skriva ner vad problemet är istället för att säga det rakt ut. Kanske kan det vara lättare?

Försök att skriva ett brev till dina föräldrar o försök sätta ord på hur du känner och gör likadant med någon psykolog/skolsköterska. Är kanske lättare?

Jag har skurit mig sen jag var 8 (är nu 25) och på senaste tiden har det blivit tvång, men fick en medicin för det och har inte skadat mig sen December..