Orkeslös och apatisk
Jag skulle behöva lite tips och hjälp, då jag känner att jag inte kan fortsätta som jag gör, jag är fast i en nedåtgående spiral… Så jag skulle vela se om någon här har något tips på hur jag ska gå till väga för att bryta mitt självdestruktiva mönster.
Till att börja med så har jag ingen som helst ork med någonting, och dagarna bara blurras ihop och blir som en dimma. Det känns som att mitt liv bara rinner förbi utan att jag har någon som helst kontroll, ingenting är som det ska och jag klarar inte av att ta tag i någonting, jag vet liksom inte vart jag ska börja eller hur jag ska gå till väga. Detta är egentligen helt tvärt emot hur jag egentligen är som person, jag brukar ha koll på precis allt och organisera upp och planera och veta precis hur allt ska styras upp. Men nu är allt helt enkelt kaos.
Sen så vet jag helt ärligt inte riktigt vem jag är längre, för jag har inte varit mig själv på flera månader och jag har tappat bort mig själv någonstans på vägen. Det jag vet är att jag i grund och botten är en väldigt kärleksfull och social person som mer än gärna kramas och umgås med folk, men just nu känner jag som att jag är omsluten av en dimma någonstans innuti mig själv. Jag blir näst intill äcklad av kroppskontakt, är allmänt känslokall och helt enkelt apatisk. Det enda känslan som ibland kommer upp är en överväldigande sorgsenhet, och när jag "stänger till" den så känns det som att jag täpper till alla andra känslor på samma gång.
Jag är enorm lättirriterad, och är sur mest för jämnan. Och det gör mig så himla frustrerad! Det är inte jag, och jag blir så besviken och frustrerad på mig själv och på hur jag beter mig och känner mig, men jag vet verkligen inte hur jag ska ändra på det.
Som sagt så är jag enormt orkeslös, och känner liksom att ingenting har en mening. Det är många dagar som jag inte ens tar mig upp ur sängen, för jag inser helt enkelt inte meningen med det. Enkla saker som att äta och duscha måste jag bli pushad till, och näst intill serverad på sängen och knuffad in i duschen, det är verkligen inte normalt, och jag känner mig så himla värdelös som inte ens kan förmå mig att göra så simpla j-la saker.
Jag har vid enstaka kraftansträngningar verkligen försökt att få hjälp, jag har försökt att ordna upp mitt liv, men känslorna kommer tillbaka likförbannad och nu orkar jag inte kämpa mer. För varje steg framåt så går jag två steg tillbaka, och det har bara blivit värre hur mycket jag än har försökt att ordna upp det. Och ju sämre jag mår desto mer frustrerad och besviken blir jag, så vad tusan ska jag ta mig till?
Tar du antidepressiv medicin? Så som du beskriver blev jag när jag tog sertralin (zoloft).
Hur länge har du mått så här? Går du till ngn psykolog eller ngn annan samtalskontakt?
Vet du när och varför du började må så här dåligt?
När man mår så dåligt så är det viktigt att man f¨r hjälp, men ofta måste man kämpa för att få rätt hjälp och det orkar man inte, har du ngn som skulle kunna hjälpa dig att försöka ordna med tid hos psykolog och läkare/psykiatriker?
Jag är ganska emot antidepressiv medicin då det hade väldigt negativ effekt på mig, men ibland tror jag det kan vara bra under en kortare tid så man kommer upp till ytan och får luft igen och kan orka arbeta med depressionen.
Nej, jag går inte på antidepressiva, den enda medicinen jag går på är min epelepsimedicin. Och deprission är ingen av biverkningarna den ger, snarare motverkar den dessa. Men jag har gått på samma medicin i många år, så den bör inte ha med saken att göra. Att jag har slarvat väldigt med den på sistone kan dock ha förvärrat det hela ännu lite till.
Jag har mått ungefär såhär i snart 2½ år pga stress, men i Oktober 2010 fick jag enorma stressproblem, som jag sedan ordnade upp och mådde bra igen. Men sen för ca. 3-4 månader sedan så började det smyga på igen och blev värre än någonsin, men det är ändå inte riktigt samma känsla som jag hade med mina stressrelaterade problem.
I nuläget så har jag ingen samtalskontakt, eller läkarkontakt heller för den delen. Under åren som jag hade extrema stressproblem så slogs jag med näbbar och klor för att få hjälp, men det slutade till slut med att jag fick samla mina sista krafter och ordna upp allting på egen hand ändå. Så jag känner att jag har ganska låga tankar om sjukvården, och verkligen ingen ork att kämpa längre.
Under hela min skolgång så har jag fått kämpat mot läkarvården och skolan för att få den hjälp jag bör få, så jag känner att jag helt enkelt inte orkar. Min energi är helt enkelt helt uttömd, och jag orkar inte prata med läkare som verkar jättebra när man är där och lovar saker hit och dit och sedan inte ens ringer upp, trots påtryckningar i flera månader. Det enda det leder till är ännu mer frustration och besvikelse när jag inte blir tagen på allvar.
Mycket tyder på att du har en depression. Tror inte du fixar det själv. Ring din vårdcentral och berätta hur du mår. Det finns BRA antidepressiva mediciner. Dessa mediciner påverkar serotoninhalten i hjärnan, som ofta är sänkt vid depression.
Jag har fått ett bra bemötande på min vårdcentral och en medicin, Anafranil, som hjälpt mig väldigt mycket.
Det är många som inte känner att de får den hjälp de behöver, att läkaren inte bryr sig etc. Men du ska veta att depression är ganska så vanligt och de flesta läkare är bra på detta. Så kräv en tid hos din läkare, ta gärna en anhörig med dig dit och berätta precis som du har gjort här på forumet, om hur du mår.
Lycka till!
#3: Fast, problemet är ju just att jag har gjort precis detta… Många gånger, under många år. Och inte blivit tagen på allvar. Det skulle till att min mor ringde och sa att jag var suicid innan det ens gjordes någon utredning på mig när jag var yngre, och först då upptäcktes min epilepsi.
Och min erfarenhet är att jag helt enkelt bara mår sämre av detta. Jag har extrema problem med att tillåta mig själv att "må såhär dåligt", och försöker i regel alltid maskera det - och det blir knappast bättre av att läkarna inte tar en på allvar. Då återkommer tankarna till att jag bara tycker synd om mig själv, att jag bara inbilliar mig och helt enkelt "vad är det för fel på mig?".
äter också anafranil sedan 2005 utan den vet jag ej hur det skulle ha gått.fick prova flera sorter innan det vart rätt.Jobbar nu 75% och mår bra.det finns hjälp och man ska ej vara rädd att söka hjälp.ingen människa ska behöva må så,har själv gjort det,men det finns bra läkare och snälla människor som kan sånt här.Tveka aldrig utan ta emot all hjälp som är möjlig.
#4 Ingenting blir i alla fall bättre av att du INTE söker hjälp! Så gör ett försök till. Ta med dig dina nedskrivna rader ovan om hur du mår så ska du se att det nog ordnar sig. I alla fall så till vida att du får prova antidepressiv medicin. Samtalskontakt med psykolog är kanske inte så lätt att få men att få ett recept på medicin kan inte vara omöjligt.
Starta ny diskussion