Det kan man inte.

Synd.

Antideppresiv medicin kan man inte köpa receptfritt varesig man är över 18 år eller yngre.

Är det ingen som vet hur du mår?

Inte en enda människa.

Jo jag. Fast jag vet ju inte vem du är.

Har du någon vuxen du har förtroende för, något äldre syskon, moster, grannen, en lärare som du skulle kunna berätta för att du inte mår bra, att du känner att du inte klarar det här själv längre utan vill må bättre?

Skolsyster kan du ju annars prata med, du behöver inte prata om att du mår dåligt första gången du går dit, utan du kan prata om andra saker tills du känner att du har förtroende för henne.

Kan du skriva ett brev till någon i din närhet om du inte kan prata och berätta.

Men skolan ska ha en skolpsykolog som sjuksyster kan slussa dig vidare till sedan. Jag gick och pratade där när jag gick i gymnasiet.

Då du är under 18 år är det ju BUP eller PBU som det också kan heta som man tillhör om man ska kontakta utifrån och boka tid. Men jag tror du behöver ha en vuxen med dig dit.

Ungdomsmottagningen kan du ju också gå till. Dit behöver du ju inte ha någon vuxen med dig för att gå till: http://www.umo.se/Att-ma-daligt/

Den enda jag skulle kunna prata med är en kompis, men jag är rädd. Om hon vet hur det är kanske hon ser mig annorlunda.

Hur länge har du och din kompis känt varandra?

Har hon berättat någonting för dig någon gång som kan ha varit jobbigt för henne att berätta?

I 8 år, dem jag har känt längre har jag ingen kontakt med längre. Hon har aldrig ljugit, sagt något dumt, berätta något jag sagt till någon.

Nja, jag vet inte riktigt. Tror inte riktigt det.

Kanske är dags för dig att bryta denna muren. 8 år är rätt lång tid… Hon kanske till och med skulle bli ledsen om du inte berättade hur du mådde för henne? Det låter som om du har en mycket lojal och snäll kompis och har hon aldrig sagt något dumt, ljugit eller skvallrat, så kan du med stor sannolikhet våga ta det där steget. Jag slår vad om att hon kommer att ta det bra.

Skriv ett mail eller ett brev till henne om det är jobbigt att säga det rätt ut.

Men sedan, behövs ett steg 2, om det är skolsyster eller ungdomsmottagningen ni besöker det spelar ingen roll, men de kan sedan hjälpa dig så du kommer rätt och får medicin.

Kanske kan din kompis vara med om du väljer att berätta för dina föräldrar.

Jag har funderat på att berättat för henne förrut, men kanske gör det snart. Får hoppas att jag mår bättre av att berätta för någon för jag klarar nog inte av något steg 2. Tack för dina svar ♥

Jag tror du kommer att inse att ett steg 2 inte är så stort ändå när du väl kommit över tröskeln till steg 1.

Hade vi bott i närheten av varandra hade jag lätt kunnat följa med dig och pratat. Bara så du vet. Jag har mått dåligt i omgångar från jag var i början på tonåren och det är inte så många veckor/månader sedan jag inte ville leva, men nu är det vår i luften och jag mår bättre. Så jag vet exakt vad du går igenom.

Jag hade heller ingen att prata med när jag var i din ålder. Sedan när jag var 16 så började jag brevväxla med en kille (Micke) på 31 år ifrån Stockholm. Han berättade tidigt att han inte vill något sexuellt, så det kändes tryggt. Jag vet inte hur länge jag brevväxlade med honom och jag vet att vi pratade på ICQ äver nätet en söndagkväll och jag skrev: Hejdå, nu går jag och tar livet av mig. Han svarade utan att tveka, kom till mig, det här måste gå att lösa.
Jag vet inte hur jag kom in till stan. Mamma hade jag inte ens nämnt något till. Jag antar att jag gick den milen in till stan innan jag hoppade på tåget till Stockholm. Han mötte upp mig vid "bög-ringen" på centralen, han bjöd mig på hamburgare på en hamburgebar där, sedan åkte vi till Tyresö där han bodde i källaren på sina föräldrars hus med egen ingång. På måndagen var jag tvungen att ringa mamma och berätta vart jag var. Jag tror han tog över luren när hon fölg i taket… Därefter ringde han till BUP i Eskilstuna och bokade tid till dagen efter och han körde mig tillbaka hem till Eskilstuna och följde med mig till BUP, men han väntade i väntrummet madan jag var in och pratade. Därefter började mamma och jag gå på samtal där…

Du får gärna fortsätta att prata med mig om du vill här, om du vet vad som gör att du mår dåligt psykiskt. Jag kan även svara på frågor om du har några.

Kramar och var rädd om dig, gumman!

Det rör mig att du är så vänlig :) Skickar ett meddelande..

Gör så du, det är välkommet!