Hej!

Jag vill inte låta hård alls men man måste bege sig ut i helvetet för att komma ur det. Tabletter och vila kommer aldrig göra en frisk utan ge dig möjlighet att lära dig hur du ska bemästra din ångest i olika situationer.

När det är dags att gå ut igen i arbetslivet så blir det jävligt tufft. Rutinerna man har skapat sig efter tre års sjukskrivining sitter i.  Jag ser det nästan som en negativ sak att vara sjukskriven så länge och på heltid.

Jag har en liknande historia som dig, panikångest och generaliserad ångest och var sjukskriven på heltid i 3-4 år. Jag åt antidepressiva innan jag blev sjukskriven och gör det än idag.

Att gå ut på praktik eller jobba några procent tyckte jag nästan var värre än att jobba heltid. Dom små pölarna av ansträngning låg som ett hinder då det var mkt ångest innan, enormt mkt ångest under tiden och jävalusiskt ångest etfter åt. Men det är det man kämpar emot.

Jag bestämde mig sen att jag skulle börja plugga. Vilken mardröm det var och jag minns än idag hur jag var tvungen att gå av tunnelbanan för att kräkas för att ångesten var så otroligt mäktig. Jag satt på föreläsningar med ögonen i kors för att jag hade sån jävla ångest som slet i mig. Ibland låste jag in mig på toaletten och grät.

När jag skrev nationelltprov i Matte ca 1½ år efter jag började plugga så var jag så dålig att jag nästan låg ner på golvet och skrev mitt prov. Shit vad folk tittade och jag var så redo att ge upp så många gånger. Men jag insåg att det här var en kamp för att fortsätta och komma in i ett normalt liv. Normalt liv på så sätt att jag bestämde över ångesten och kunde bemästra den när den kom.

Nu ca 5 år senare så är jag så otroligt stolt över mig själv. Att jag tog mig igenom det här. Jag har haft panikångest och generaliserad ångest sedan jag var 15 år och är idag 27 år gammal.

Man måste bestämma sig innan man ger sig in på att försöka komma tillbaka.

Usch, kanske låter hårt. Men det är inte så menat. Det här är bara min historia och mina tankar. Alla är vi olika.

Lycka till!

Tack för att du delade med dig och det värmer att höra att det tillslut hjälpte.

Jag gjorde samma sak, men blev totalt utbränd i psyket och därav sjukskrivningen. Dock isolerade jag mig inte så pass mycket att jag aldrig kunde gå utanför dörren, visst fanns det dagar då jag mådde som sämst och inte kunde det, men jag kämpade hela tiden under sjukskrivningen med min ångest, gick i KBT behandling, gruppterapier och hos psykolog och läkare.

Vad jobbar du/gör du idag, efter alla års kämpande och utveckling av dig själv?

Har haft mkt panik, tror på att utsätta sig i lagom doser och försöka träna på att vara kvar i situationen. Jag har inte mkt kvar nu alls och hanterar det bra! Jag har arbetat mkt i skolor och utbildar mig till lärare. Den konstanta sysselsättningen hindrar mig från att fokusera på mig själv och jag älskar jobbet :)

#3 Jag resonerar precis som dig, i lagom takt och i lagom doser med att utsätta sig för mer jobbiga situationer är det allra bästa. Så kom jag själv framåt med mina problem och har nu lättare för att hantera dem :)

Dock står jag i valet och kvalet om att öka min dosering igen för att slippa all panikångest och oro jag får numera för att komma igång med nya saker.

Vad skönt att du äntligen hittat det rätta yrket för just dig! :)

#2 Jag blev också totalt utbränd både psykiskt och fysiskt.
När jag menade isolering tänkte mer på att man blir hemmakär och lite bekväm och att det inte alltid är ångesten som gör att man isolerar sig.

Jag pluggar på universitetet och jag kämpar mot min ångest dagligen. Jag tycker att ångesten är duktig på att byta skepnad och just nu är den verkligen inne på prestationsångest.

Jag vet att jag är en människa som egentligen inte ska jobba eller plugga heltid. Jag är för mentalt trött för det eftersom jag kämpar mot ångesten och ibland är det svårt att orka med saker runtomkring, såsom matlagning, tvättning och städning.

Prestationsångesten försöker jag att slå ifrån mig genom att tänka och försöka prestera "tillräckligt" och inte haka upp mig på att försöka få alla rätt osv. Jag tillåter mig att vara mediåker.

Den övriga ångesten försöker jag bemästra genom att hela tiden skriva små, små positiva listor när jag tex sitter på föreläsningar. Skriver då ner saker som jag mår bra över just då. det kan vara:

1. Att det bara är 20 min kvar på föreläsningen.
2. Att jag har ett wienerbröd i väskan osv ;) 
3. Att jag kan ta bilen hem.

Det här med utveckling av mig själv känns riktigt svårt att svara på. Jag strävade hela tiden efter att bli som "förr". Att när jag var frisk så blev jag "jag" igen. Utveckligen har väl fått mig att inse att jag är en ny version av mig själv med erfarenheter som har lärt mig mkt om livet.

Jag pluggar till Audionom och vill inrikta mig på ABR (Hjärnstamsaudiometri) :)

Jag tycker att du är duktig :)

Altltså införskaffandet av min katt tog bort det sista, kan inte riktigt förklara det, mer än att det är svårt att "panika" loss med en undrande katt i närheten. Jag trivs också allt mer med mig själv och få hela tiden påminna mig om var jag varit och var jag är…vara stolt! Varje ny utmaning är till för att övervinnas och det är ok att vara mänsklig och ha en sämre dag, betyder inte att allt är borta!

 Jag har aldrig velat äta medecin..har valt andra vägar…tror på rörelse, kost, närhet, sunt fönuft!

Jag har varit sjukskriven i princip hela tiden sedan gymnasiet (snart sex år sedan..), gick nån termin på universitet och försökt jobba ett par gånger, men bara slutat med att jag gått ned mig helt.

Har försökt med praktik, men även det gjorde att jag mådde mycket sämre och fick panikattacker bara jag tänkte på att försöka ta mig dit. Inte klarat av att ta mig dit.

Jag har GAD, panikångest och har mycket social ångest bland annat.

Sedan ett år tillbaka går jag på daglig verksamhet för människor med psykisk ohälsa, det har fungerat riktigt bra. Handledarna har förståelse för att man inte är på topp varenda det, jag har bara krav på mig som jag klarar av att nå upp till och blir inte stressad till att prestera.

Det tillsammans med att jag har min häst som jag tvingas gå iväg till och träffa människor nästan varje dag har gjort att jag sakta med säkert mår bättre.

Är sjukskriven i 1,5 år till, men planerar att börja på folkhögskola till hösten då jag börjarf känna mig redo att ta klivet ut till verkligheten igen.

Hade absolut inte klarat av att arbeta eller studera just nu, jag vet att det skulle göra att jag blev sjukare igen. Har accepterat att jag måste låta det ta tid, jag behöver det för att kunna bli frisk och hålla mig frisk även i framtiden.

Äter mängdvis med medicin känns det som och jag hade inte klarat av livet utan den hjälpen som det ger. Utan medicin skulle jag inte finna energin att kliva upp på morgonen eller fortsätta min rehabilitering för att klara av att ha ett normalt liv igen.

Så mitt råd är att ta det stegvis, pressa inte dig själv till att prestera för mycket innan du är redo för det, för det kommer bara göra att du faller tillbaka igen.

Låter ju toppen att du är påväg, lita på dig själv. Det är ju du som skapat dina framgångar, tror att det är en rik att man tror att det är medecinerna…kan passa en del, men kom ihåg atat det är du som skapar din framtid :) Ett steg i taget, med lagom utmaning och ge sig tusan på det, är vad jag tror på!

Första praktikdagen och börjat med 3 tim, sedan öka succesivt efter förmågan och måendet.

Men.. "bara" efter dessa 3 tim idag på praktiken, fick jag så fort jag kom hem lägga mig på soffan och sova 2 tim. Helt slutkörd i huvudet efter så få tim… hur ska detta sluta :'(

Jag är bara 23 år gammal nu snart.. och huvudet orkar inte med att "arbeta" mer än max 5 tim har jag märkt. Vill ändå försöka ta mig uppåt till 100% när det nu går, i sin takt.

Känner mig totalt värdelös som inte kan ev komma upp till 100% arbete i såhär pass ung ålder… även om jag har en hel del i bagaget, som antagligen bidragit till hela tröttheten.

# 9 Ta det lugnt, det kommer att bli bättre. Din kropp och själ behöver träna på att hantera all stimuli och du var säkert nervös och det kostar extra energi. Håll ut!!!! Du behöver inte vara uppe på 100% på ett bra tag..sikta på at hantera 3h under en längre period, träna!!. Sedan smyger du upp i timantal. Det är bättre att det tar lite tid och så får du vila när du kommer hem..kämpa på det går!!

Jag brände ut mig som 23 åring och det tog lååång tid innan jag kunde hantera 100% Så ta ett steg i taget…och fortsätt gå :)

#10 Tack för peppningen och stödet! :)

Jag ska försöka hålla mig på dessa 3 tim och INTE öka bara för jag ska försöka känna mig duktigare.

Precis hemkommen och sitter och väntar in om tröttheten ska hälsa på mig även idag eftermiddag :P sov iaf 7 tim inatt, vilket man tycker kroppen borde vara nöjd med.

#11 Låter bra, vi är många som ständigt måste passa oss för att hamna i "duktighetsfällan". Låter som en bra sömn, passa på att vara ute o strosa lite i solskenet, med…ska jag göra snart, ger energi :))

#12 Jo det har man märkt.. samhället har ju dock blivit mer stressat och det är då värre för oss med panikångesten redan sedan barnsben :(

Tyvärr är det regn/blask och ingen sol här i Blekinge :\ men ut ska jag ta mig iaf och leta efter en ny tröja :P

# 13 Shopping kan ju vara sjukt skoj, inom rimliga gränser :P Hmm tja jag har sol JIPPI!!!! (hrm o ibland soldis:S)

Jag har panikångest med GAD. Jobbar 100% inom byggbranschen. Har dock en hel del sjukskrivning då ångesten blir för stark.

Kommer att praktisera dessa två dagar kommande vecka, men sedan sluta där och leta ny praktikplats.

Jag har aldrig varit med om en människa som är så nedstämd och kan inte ens lyfta på mungiporna när man försöker få en positiv och social… och jag trodde först att personen hade en "dålig dag" som alla andra har. Jag klarar inte av att arbeta med endast en sådan människa inpå mig, för tillslut förra veckan tog jag åt mig så himla mycket utav den nedstämda energin, att jag kom hem och kände mig helt värdelös och dålig.

Så nu funderar jag på nytt praktikställe.. och jag TROR förskola skulle kunna passa mig. Vad tror ni?

Jag har förut praktiserat 2 veckor på dagis där mina småsyskon gick för många år sedan. Sedan några veckor på en annan förskola/dagis med helt underbara människor och barn omkring mig, så jag orkade med dagen + att min panikångest höll sig hyffsat stabil under hela praktikperioden.

Något jag alltid haft svårt för i mitt liv är att göra ett bestående val.. att hålla fast vid något jag riktat in mig på och hålla det och då menar jag inom yrkes/utbildningsvärlden.

Ångesten finns alltid extremt hög med mig hela tiden när jag tänker på vad jag egentligen vill jobba med eller utbilda mig till.. det allra viktigaste för mig är att det är positiva, glada och sociala människor som finns omkring mig.

Äh vetu vad jag tycker att det låter toppen att du fattar beslut, bestämmer att det är dags att gå vidare :) Ta ett steg i taget, så finner du vägen tillslut :)) Förskola kan ju vara toppen, då får du fokusera på andra, fungerar för mig..läser idag till högstadielärare. Sedan är det en träninssak att inte ta åt sig av andras mående Det kan vara en prövning… Lycka till!

Tack för omtanken! :)

Och vet ni vad.. idag kom inte just den personen, pga sjukdom!

Så nu är jag där tillsammans med den andre som är anställd och är supersnäll + en ny praktikant som också är trevlig, så idag flöt dagen igenom utan problem och det känns så rätt!

Så jag har bestämt mig för att stanna så länge det känns okej iaf och jag inte börjar må för dåligt :)

Jovisst är det en träningssak, men viktigast är att jag tränar på min sjukdom att kunna hantera den :\

Idag fick jag världens poanikångest i kassan när en kund skulle ha mer än en sak.. så jag började skaka som fasiken i händerna, svettas och glömde bort hälften + mindes inget :'(

Det kommer att gå upp och ner, fortsätt fightas :))