Det är inte så konstigt att man fått diagnosen panikångest och socialfobi när livet har gått ut på att ta hand om sin förälder, jag har levt ihop med min mamma och styvfar men har alltid haft min biologiska pappa i närheten. Via telesamtal, brev, sms osv. Alkohol och droger har varit ett stort problem i min familj, iaf på pappas sida, alkoholen har alltid funnits i min bostad.

Nu, efter närmare 7 år, är jag äntligen fri från min social fobi och har börjat studera. Och är inne på min första 4 veckors period med praktik. Detta är något helt nytt, då jag aldrig varit ute i arbetslivet utan den mest välkända miljön jag känner är skolbänken. Jag började i måndags. Och är i hemtjänsten och praktiserar, man träffar nya människor varje dag och man måste hålla ett leende på läpparna och vara pedagogisk och ha tålamod. FYY!

Det började redan förra veckan, ganska exakt 8 dagar sen, då min syster har varit försvunnen i 4 veckors tid. Så vi har efterlyst henne via kompisar osv, och hon hörde av sig. När jag satt i skolan och vi gick igenom kapitel vi ska ha prov på. Bara det var en pärs då hon hörde av sig endast för pengars skull och det var det ena och det andra problemet. Hon har stuckit uppåt i Sverige, med sina 3 barn (7,6 år och 3 månader) från sin lägenhet, inte betalat hyra - ingenting! Utan stuckit upp till pappan till barnen. Nu ska hon inte komma hem, hon har inget att komma hem till tycker hon (borderline diagnostiserad).
På kvällen sen ringer min pappa, och berättar att han har fått besked från läkaren (han har fått diagnosen skelettcancer för några månader sen, vilket ingen tror på då han ljugit om saker förr) och att läkaren säger att han troligtvis inte kommer överleva sommaren. Jag börjar ju böla och vill helst slå sönder allt i närheten utav mig (diagnostiserad med add) men behåller lugnet och får ut mina aggressioner och sorg via att slå på ett träd här utanför. Finner till slut ro, och somnar.
Vaknar dagen efter och mår fortfarande lika piss, ska iväg till skolan för att fokusera på det och nästa kapitel som vi ska ha prov på. SUUUCK!
Det gick ju inte något vidare.

Enda sedan onsdags kväll har tankarna grubblat över pappa och jag har inte förstått vad som händer, mer än att jag vill hämta hit honom. Jag bor utanför Kumla och han i Grums (det är några mil, när man inte har varken pengar eller körkort).

Igår kväll pratade jag en stund med han i telefonen, första gången sedan senaste samtalet förra veckan, och han säger att han är orkeslös och att han känner sig maktlös - han blir allt sämre. Jag faller i gråt och vill i panik dit för att träffa honom, annars kommer jag ångra mig. Men har fortfarande inte råd och ingen har lust att hjälpa mig ekonomiskt, så jag får snällt vänta. Utan jag bestämde mig för att boka bussbiljett till Karlstad över en dag sen i slutet av månaden.

Idag, på praktiken, ringer min syster och säger att soc tar hennes ungar om hon inte har mat hemma. HON HAR ALLTID MAT HEMMA!? Så vad är det som händer? Hon bad mig och hela familjen att samla ihop pengar så hon kunde storhandla. Jag menar, hon har fått pengar för inte så länge sen? Vad gör hon? Jag står inne i dagscenter för pensionärer och finner ingen utväg (trots att jag vet vägen ut) och får panikångest och vill bara springa iväg - bort från allt..

Och jag går inte på några mediciner utan vill klara min diagnos själv, och har väl lyckats. Men den senaste veckan.. Njae, jag har väl ätit en Atarax som jag fick av syrran i julas. Och den funkade skitbra. Och jag måste iväg till Lindesberg (bor fortfarande en bit utanför Kumla, och jag har mina psyk kontakter i Linde för jag gillar dem och trivs med det) för att ta prover och sånt för att kanske börja äta bla concerta. Nu funderar jag på om jag inte skulle ta upp något ångestdämpande också. Det här kommer inte gå, om jag vet att pappa är dålig osv.

JAG SOM VAR PÅ RÄTT VÄG!!

Jag vill bara sjunka under jorden för tillfället. Jag orkar seriöst inte länge till!