Jag vet inte ens om detta tillhör hit och det är första gången jag är här men jag tror jag får ångest ibland… Ja det händer nog ofta att folk får lite ångest si sådär men min är nog lite annorlunda.

Det är såhär att jag har tänk att ge bort lite hundsaker till ett jourhundhem men jag är en liten samlare tror jag.. Jag har tänkt och tänkt och sakerna gör mer nytta där än i min låda. Jag får panik känns det som, jag får tårar i ögonen och ångrar mig men jag ska göra det här! Jag vill göra en god gärning.

Det känns som om det tillhör mig, bara mig, alla bra/dåliga minnen finns i t.ex den där selen. Något jag aldrig kommer få tillbaka. Aldrig.

Jag kan t.ex inte ens slänga en trasig sele, det gör ont inom mig eftersom den påminner mig om min hunds "barndom". Kan inte heller slänga en trasig klicker då den påminner mig om trixen jag lärt in hunden, tack vare den så kan min hund det hon kan. Jag kan inte heller slänga hennes första halsband då det skulle krossa mig, som sagt - alla bra minnen som jag saknar finns i halsbandet, har hennes första koppel också. Mina hundtidningar som är fläckiga och äckliga ligger på mitt skrivbord och dammar, kan verkligen inte slänga. Det går bara inte.

Ni tycker säkert jag är ruskigt löjlig men sånt här får mig att må skit. Jag VILL och SKA ge bort dom men jag kommer ha panik, ja - ångest helt enkelt. Varför är det såhär egentligen? Varför ska det vara så himla svårt att kunna slänga saker? Det är just hundsaker som jag får ångest över.

Jag ville bara skriva av mig…