Du är ung & har hela livet framför dig. Jag tror eller jag vet. att det är vanligt att man känner sig lite vilsen & deppig. I din ålder… Alla är ju olika. Några blir mer "drabbade" Bror ju på hur man hanterar känslorna.

Men det finns alltid ett ljus i mörkret. Alla dagar kan inte vara bra. Men något bra kan man alltid hitta. Försök tänka positvit. Fast det är svårt. Jag tror inte alls du gör alla besvikna. Kanske blir du besviken på dig själv mer?

Har du känt såhär länge? Livet kan inte vara ur, kul hela tiden. Måste gå lite upp & ner. Är lixom en del av livet. Om man inte går ner sig totalt förstås. Då behöver man hjälp att komma upp! Har du någon att prata med? (=

Jag har mått riktigt dåligt sedan jag var elva år. Det är alltså 7-8 år av syner, röster, demoner, suicidtankar, suicidförsök, självdestruktivitet.

Jag har också haft kontakt med ett x antal olika kuratorer, psykologer, läkare och psykiatriker sedan dess. Jag lider av kronisk depression, manodepressivitet och en massa annat strunt.

Jag har inte bara blivit deprimerad pga sociala omständigheter eller för att jag är "tonåring", min depression är dessutom kronisk, biologisk och ärftlig. Jag äter psykofarmaka men tycker inte att det hjälper alla gånger.

#2 Okej… Låter jobbigt. Har det inte blivit något bättre? Någon av dom som du haft kontakt med, som hjälp dig? Med tanke på att du haft så många? Oavsett hur många kroniska sjukdomar, man lider av,osv… Vet jag att det inte är hopplöst. Jag tror du kommer må bättre!  Går du & pratar med någon just nu,eller?

Ja jag har kontakt med en terapeut och en psykiatriker. Och nej, jag har inte blivit bättre under alla dessa år. De flesta av mina kontakter har varit inkompetenta.

#3 Moa-16: Jag måste säga att jag blev lagom förvånad när jag såg att du själv endast är 17? Född 93? Och så kommer du och tror att du på något sätt skulle ha mer insikt om livet än vad jag själv har. Jag är ju två år äldre än dig.

Jag som trodde att de som själva mått jävligt dåligt under sin uppväxt skulle ha samma förståelse som jag att när det kommer till ålder och psykiskt mående så betyder inte åldern något. Man kan vara 15 år och vara deprimerad utan att det för den sakens skull innebär att det bara är lite "tonårsproblematik".

Jag har fått det kastat i ansiktet på mig under alla år jag sökt hjälp, att det är "puberteten", well, jag skulle tro att när man är snart fyllda 19 så är man rätt färdig min sin pubertet. Framför allt jag själv som hamnade där så väldigt tidigt, redan som 12-åring.

Jag fick lite seriös hjälp först när jag försökte ta livet av mig. Och vet du vad min kontaktperson sa om det? "Oj då, jag trodde inte det var så allvarligt". Och då hade jag ändå träffat henne 1 gång i veckan under mer än ett år. Så jävla inkompetenta människor har jag råkat ut för inom psykvården.

Nej, ta det inte så. Det var absolut inte meningen att låta sån! Skrev kanske lite "Been there, done that" Men du skrev så lite. Svårt att veta hur allvarligt det är,osv. Och jag vet att det är extremt svårt att få hjälp. Ska räcka med att man "ber om hjälp" Man ska bli tagen på allvar! Inte ska man behöva göra självmords försök!

Vill inte på något sätt "normalisera". Men vissa människor tycker att allt ska vara på topp hela tiden. Klart ingen ska behöva må dåligt. Oavsett ålder! Om man mår dåligt ska man få hjälp! Och som sagt svårt att tolka en så kort text! Sorry, om du tog det så. Var absolut inte meningen!

#5 Jag är bipolär och inledde sjukdomen redan i tonåren… Känner igen det där med att man som tjej och tonåring bara blir bagatelliserad… Typiskt för tonårstjejer att vara labila och svängiga i humöret…

Der var först när jag fick min första mani med dunder och brak i 25 årsåldern som jag togs på allvar… Min sjukdom började ju med enbart depressioner som kom och gick i flera års tid…

Stå på dig om att det inte bara är vanligt tonårstjafs… Ingen vet bättre än du själv hur du mår! Sök hjälp - kräv att få hjälp!

Erkänner att jag blir förbannad här jag läser vad du skriver.. Varför ska alltid tonårstjejers depp bagatelliseras… morr

Bagatelisering ja.. Det är ju fullt normalt att som tjej i tonåren må kasst och uppenbarligen är man bara överkänslig om man tydligt visar att man inte klarar av sin vardag. Det tycker jag är sjukt skrämmande, att man kan se dåligt mående och mena att det är en normalitet!

Jag blev lite nyfiken, du skrev att din depression är kronisk, biologisk och ärftlig.. Kronisk har jag inte hört en depression benämnas som, utan snarare fortskridande. Skillnaden ligger i att något kroniskt inte kan bli bättre, något fortskridande däremot kan ju det.. Sen biologisk, vad menas med det? Ärftlighetsfalktorer tycks ju finnas, men är det säkerställt?

Nörden i mig som alltid törstar efter mer kunskap gör sig påmind som du ser ;) Det är inget illa menat alls, bara jag som är obota nyfiken i vanlig ordning.

#8 Bipolär sjukdom är genetiskt ärftlig. Du är, om det finns en i släkten som har det ca: 10% risk att vara predestinerad till att få sjukdomen redan som foster. Om, som i mitt fall, sjukdomen finns på båda föräldrarnas sidor, ökar risken till nästan 50%.

 Dessa siffror är inte exakta. I Sverige ligger procenten lågt, i USA rejält mycket högre och i Italien mitt emellan de procentsatser Sverige och USA uppger.

Men oavsett om procentsatserna ang. risken att ärva sjukdomen varierar från ett land till ett annat är alla rörande eniga om att bipolär sjukdom - manodepressivitet är i allra högsta grad ärftlig och genetiskt betingad. Sak samma gäller om man är unipolär - alltså enbart har depressiva skov eller enbart maniska/hypomana.

Eftersom en genetiskt ärftligt betingad sjukdom inte kan botas på så sätt att man blir av med den kan man säga att återkommande depressioner och manier/hypomanier är kroniskt återkommande. De är inte orsaksrelaterade - skoven kommer och går oavsett vad du gör eller inte.

Vet att det blev mycket skrivet här… Hoppas mitt svar var till någon hjälp…

Tror dystymi räknas som kronisk? Aningen mildare men pågår.. ja ehm, längre då.

#9 Ah, det är såpass för bipolära alltså. Det visste jag inte. Tack för infon, vetgirig som man är så uppskattas det :)

#10 Där kan du ha rätt, tänkte inte så långt.

#8 Jag har ärvt min depression från pappa. Men det som menas med att den är biologisk betyder att melatoninvärdet i min hjärna är för lågt, vilket jag är född med. Det gör att jag blir känsligare för depressioner och har mindre motståndskraft mot dem. Att den också är kronisk, eller snarare långvarig och svårbotad har min läkare och terapeut konstaterat eftersom de kunnat tyda tydliga tecken på depression hon mig ändå sedan jag var 5-6 år. Och nu är jag snart 19 år och fortfarande deprimerad.

#12 Aha, på så vis. Tack så mycket för förklaringen :) Man lär sig något nytt vardag..

Men eftersom den biologiska faktorn är känd, så borde det rimligtvis vara enklare att angripa problemet, eller tänker jag galet nu? Du skriver att du medicinerar, men utan effekt. Kan det vara så att de avvaktat med vissa preparat med tanke på din (förut) låga ålder? Vissa läkare skriver gärna ut lite vad som till unga, medan andra är väldigt restriktiva med den saken.

Har du fått behålla tidigare samtalskontakt och läkare, för jag antar att du hade kontakt med BUP? Tänkte eftersom du är 19, då flyttar de ju över en till vuxenpsyk..

#12 Ge inte upp! Kämpa vidare… Jag har tyngdpunkten på depressioner och färre manier/hypomanier, så jagf vet hur det är att vara sååå deprimerad….

Det tog många år innan läkare och psykiatrikerna hittade något som hjälper. El Chocksterapi lät horribelt när de först tog upp det. Sedan kom jag på att jag ju ändå bara ville dö, så om jag dog av behandlingen var det ju ändå lika bra… Men det fungerar faktiskt!!!

Dessutom har flera nya typer av antidepressiva kommit. Vissa så nya att inte ens läkarna känner till dem… Men jag surfar och letar jag och då hittar man både det ena och det tredje. Fick min läkare att skriva utt ett av dessa nya - då inga av alla de sorter jag genom åren provat - fungerat.'

Tyvärr fungerade de lite för bra - jag blev tokmanisk - skratt - men du som inte är manodepressiv kanske törs prova… De går tyvärr inte under högkostnadsskyddet men… Det heter Valdoxan.

Förr eller senare kommer något att fungera för dig - hang on!

13# Jag blev aldrig utredd föränn i vintras, så därför har de inte kunnat förhindra mina depressioner tidigare. Jag började med att ha kontakt med skolsyster, skolkuratorn, en privatpsykolog och sedan BUP. Efter det hamnade jag på en privat mottagning för de med Borderline där jag fick pröva på DBT. Nu går jag till öppenpsyk från 18 och upp. Den BUP-enheten jag gick till gav mig en otroligt inkompetent kontaktperson. Nu träffar jag en terapeut och en läkare och de har satt in en antidepp och en stämningsstabiliserande. Men eftersom de inte verkar hjälpa så ska vi pröva att byta.

#12 Men det finns ju medicin som är melatonin. Det borde väl kunna ge effekt eller tänker jag helt fel?

Jo, det är väl det som finns i antidep. Men jag har väl inte hittat rätt medicin än som stämmer överens med min kropp

#17 Är det? Jag vet folk som fått melatonin som just melatonin inte i antidepp, tror det är ett licenspreparat i sverige. Dom som har fått det har fått det främst för sömnproblem.

Sen har jag ännu inte hittat något med melatonin och depression trots en stunds letande nu. Är det serotonin du menar?

Serotonin är för övrigt ruskigt vanligt i antidepp och många läkare är enade i teorin om att en låg serotoninhalt orsakar depressioner.

#18 Melatonin tillverkas av serotonin.

Jo, att melatonin tillverkas av serotonin stämmer, enkelt talat. Men en sänkt melatoninnivå kan ju då bero på en sänkt serotoninnivå? Eller tänker jag galet? Vet du hur det står till med din serotoninnivå? Som Hanna nämnde så är det just serotoninet som anses vara en avgörande pryl vid depression.

Tusen och en fråga, nyfiken själ :P

Ok, jag ger upp.. jag hittar inget om melatonin och depressioner mer än att det kan hjälpa att ta melatonin om man har svårt att sova och att det kan hjälpa vid SAD (seasonal affective disorder). Hur hänger det ihop med melatonin och depression?

Jaa du, jag citerar mest vad min läkare sagt, men jag kan ju fråga henne nästa gång jag är där vad hon egentligen menar! Hon kanske uttryckte sig fel, who knows

#23 Om du vill får du gärna göra det, tycker det är väldigt spännande=)

Min pojkvän äter melatonin, skrivs dessvärre ut endast till människor över 50 år men han bönade och bad..konstigt eftersom det ej är beroendeframkallande. Jag står på kö och hoppas börja med det inom en månad.

Jag känner precis som Du…

Jag är så kluven i allt…

Jag är nog tyvärr för feg att verkställa mitt slut.

Jag har inget liv som det ser ut just idag, jag är inte tacksam för att jag vaknat idag…

Vet inte hur jag ska göra för att  må bättre…kan bara hoppas att det ÄR bättre imorgon.

Hur har Du det idag?

#25 Nej det skrivs inte bara ut till folk över 50. Dom jag vet om som äter det är yngre.

#27

Kan me komma ifrån homeopater, de som får det utskrivet av läkare får oftast den lägsta dosen (sugtabletter etc) det funkar oftast inte iom att dosen inte räcker till.

#28 Dom har en dos som fungerar för dom. Utskrivet av läkare.

Oj funkar inte på någon som jag känner, antar att jag är grymt tålig så mkt melatonin jag fått därifrån. Det som jag ska få inom en månad är av högsta dosen.

R-eviresco Skev: Jag har mått riktigt dåligt sedan jag var elva år. Det är alltså 7-8 år av syner, röster, demoner, suicidtankar, suicidförsök, självdestruktivitet.

Jag har också haft kontakt med ett x antal olika kuratorer, psykologer, läkare och psykiatriker sedan dess. Jag lider av kronisk depression, manodepressivitet och en massa annat strunt.

Jag har inte bara blivit deprimerad pga sociala omständigheter eller för att jag är "tonåring", min depression är dessutom kronisk, biologisk och ärftlig. Jag äter psykofarmaka men tycker inte att det hjälper alla gånger.

Hejsan, R-eviresco känner igen mig i mycket du skriver om:

de röster du hör demoner suicidtankar suicidförsök, vet hur det är lider av desamma men har inte gjort det så länge som du gjort.

Jag har lidit med det över 5 år nu.. + att jag har social fobi också och mycket nedstämdhet, och mitt är nog ärfligt som du skriver min mamma har samma problem psykiska problem. Hon äter en massa medicin, hon bor i skärplinge jag har inte vuxit upp med henne utan med pappa. Men jag vet om hennes problem som hon vet om mina. Jag har också prata med en massa kuratorer psykologer osv inte fungerat spc bra träffat en ny kurator idag, för att jag inte får ha kontakt  med mobila längre, Och nu känner jag mig så nere och slut av detta liv så jag har bara lust att läggas in imorgon efter en föreställning jag och min kille ska på han har redan hämta biljetter så kan ju inte fara in i kväll… Och jag måste till lägga att jag inte vet varför jag mår dåligt prova flera antidep mediciner under de här åren men inget har hjälpt de senaste citalopram har jag nu slutat med för den hjälpte inte :/ Och har inte fått nån nny mobila slutade ju ha kontakt med mig så, vet inte vad jag ska göra känns som jag vill dö, så R-eviresco jag vet hur du känner dig iaf kan jag tänka mig att det är ungefär som jag gör vi har ju trots allt liknande problem men man vet ju aldrig säkert..

Hejsan jag känner igen mig mycket i de du skriver och förstår att de måste kännas fruktansvärt jobbigt för jag vet verkligen hur de känns så jag vet inte hur jag ska kunna vara till hjälp men i alla fall du är inte ensam om detta vill jag lova dig för jag vet precis hur tänker känner jag har haft detta problemet i två års tid nu som sagt.

De kanse är som någon tröst att veta att du inte är ensam och du ta hand om dig

Kram

ja känner igen mig i det ni skriver här, trodde verkligen ingen kände så..

ville från en början inte gå till ngn och prata om det, men föräldrarna övertalade mig och ja gick med på att gå till ngn och berätta..

anledningen till att ja inte ville prata med ngn var för att de inte skulle hjälpa, ja menar, vem som hellst kan säga samma saker som den man pratar med och då spelar det ingen roll om personen har 20 års erfarenhet.. vad gör de för nytta att prata med ngn som säger att man förstår hit och dit och bla bla bla.. det kan va skönt att bara säga alltiung så man slipper bä'ra på det men de hjälper inte i längden i mina ögon.

ja hatar verkligen mitt liv så ernormt mkt!

jag har inte råd att göra saker jag vill trotts att jag jobbar. jag ör 20 år och mina dagar går iaf framåt dom dagar ja jobbar.. men dagarna man är ledig suger stenhårt! man vill bara dö! ja har inte gjort ngt för att förtjäna detta, och vad är meningen med dettA? hur F****************************n ska man se de positiva i detta liv? döden är den bästa vägen för att slippa allt! så enkelt är det, att inte ta sitt liv för att andra blir ledsna och bla bla bla är bara skit, varför ska man leva ett skit liv på andras krav?

Sänder styrkekramar till dig Spikez152. Jag hoppas du kan rädda ditt eget liv - det blir bättre även om du inte tror det just nu när du mår så dåligt.

Kram