Ja. Alltså när man är sjuk så orkar man inte lika mycket som när man är frisk oavsett varför man är sjuk och man blir ju lite utanför när man inte orkar följa med på sånt som vänner och familj gör.

Det är en så knivig situation för man kan ju inte direkt begära att andra ska sluta leva bara för att man själv har det kämpigt samtidigt som man inte ska behöva sitta helt själv när man är sjuk.

Har du pratat med dom om hur det känns när dom pratar kring saker du inte deltagit i mest hela tiden? Pratar ni om annat också? Skulle du vilja delta i något men känner att dom inte vill ha dig med? Det kan ju vara så att när dom vet att du är sjuk så vågar dom inte fråga om du vill och kan åka med eftersom dom är rädda att du ska tolka det fel?

Hur skulle du vilja ha det? Tona ner pratet om festivaler och liknande och prata om annat? Göra saker du orkar med också? Har du i så fall pratat med dom om det? Jag vet att det inte är lätt men det är ju allt som oftast kommunikation som är lösningen på dom flesta typer av relationsproblem.

Förstår att det är jobbigt!

Det är svårt för folk som inte haft samma problem, som aldrig mått psykiskt dåligt, att förstå, de kan också bli rädda och osäkra inte riktigt veta hur de ska bemöta dig även om de vill väl.

Det bästa för dig vore att lära känna någon jämnårig som har samma eller liknande diagnos som du har så kan ni stötta varandra men självklart ska du inte tappa kontakten med dina vänner. Är de dina vänner så vill de säkert att du följer med, så om du själv vill se till att följa med de gånger du orkar - det är annars lätt att isolera sig när man mår dåligt.

Riktiga vänner finns kvar även senare när du mår bättre. Jag har mått så dåligt i perioder att jag inte orkat umgås med någon. Riktiga vänner förstår det och finns där när jag har bättre perioder och orkar mer.

Lycka till! Du är inte ensam!