Låter som mig, jg har telefonfobi. men jag kan knappt svara i telefon längre, och knappt ringa min familj. smsa inga problem. men det är det andra som e åt skogen.

så ja du har telefonfobi

Tack för ditt svar!

 Vad jobbigt det måste vara! Jag kan prata och svara i telefon, och ringa familjen, och jag är glad att över det.

 Jag var på banken häromdagen och fick ringa ett nummer för att aktivera ett konto. Hon berättade inte innan vad jag skulle göra, men jag klarade det och behövde inte prata något. Men efteråt satt jag och skakade och höll på att börja gråta. Gud så nervöst det var. Hade jag vetat innan att jag skulle göra det hade jag nog vägrat, men hon sa bara att jag skulle ringa, så då gjorde jag det. När jag kom hem låg jag och vilade en stund, var helt slut.

har samma "problem", kan prata hur mycket som helst om någon annan ringer men så fort jag ska ringa för något så kan jag inte riktigt formulera mig och allt blir bara fel! Så jag smsar oftast ;) eller ber dom ringa upp beroende på vad det är… av någon konstig anledning känns det lättare… Har aldrig riktigt varit en storpratare i telefon.. tycker det är obehagligt :O Fast då ha ja ju en generell ångest i övrigt men det är värre med telefonen..

#3 Sms är det bästa som finns!

#4 jaaa 

Vad sjukt! Det är aldrig någon som har fattat någonting när jag försökt förklara det här. Jag är likadan, men det börjar bli bättre. Förut kunde jag ringa mina föräldrar, mina syskon och mina få bästa vänner som jag känt nästan hela livet. Men jag kunde bara ringa på deras mobiltelefoner, för på hemnumret kunde vet som helst svara.

När jag gick i skolan var jag sjuk väldigt mycket under en period. Pappa vägrade sjukanmäla mig då han tyckte att jag var vuxen nog att ringa själv. Men jag ringde aldrig. Det gick inte. Jag kunde sitta med hjärtklappning med telefonen i handen. Jag slog numret gång på gång, och det försvann varje gång då jag aldrig kunde förmå mig att trycka på grön lur. Slutade med att jag sparkade på saker och grät av ren frustration.

Fick tyvärr mycket ogiltlig frånvaro pga detta och hade möte med rektorn, men jag kom lindrigt undan.

Idag är allt mycket bättre. Jag har skaffat en hemtelefon, och även om det inte alls är lika jobbigt att svara i telefon som det är att ringa upp, så hjälper alla ofrivilliga samtal med telefonförsäljare mig ur detta på något vis.

Har något av en tvångstanke när jag slår in människors telefonnummer i telefonen innan jag ska ringa. Jag kan titta på numret hur länge som helst så att jag ser att det är rätt. Säga siffrorna högt så att jag kan höra att det är rätt. Sen måste jag knipa ihop ögonen hårt, glömma allt och sedan titta på siffrorna igen, så att jag kan vara säker på att de är rätt.

Det är bra att jag inte har nummerpresentatör på min skruttiga hemtelefon, för känner jag inte igen ett nummer så kan jag inte svara. Tvingar mig att svara då när jag inte kan se vem det är, - utifall att det har hänt min familj något, eller dylikt.

Hade problem med att ringa mormor idag, så det är inte bra. Men det blir bättre, tränar bort det så gott jag kan :)

#7 men gud va jobbigt :( hade samma tankar kring de när ja mår dåligt å tänker stanna hemma å anmäla mig…men så märkte jag att det finns en mejlfunktion där man kan göra det på skolans hemsida! Det borde alla skolor ha!!!

#9 ja jäklar, det hade inte vi :/. Nu har jag som tur är gått ut skolan, så jag behöver åtminste inte bry mig om att sjukanmäla mig längre.

Hur gör ni för att behandla fobin? Gör ni något åt det eller låter ni det bara vara?

jag låter det bara vara och försöker kommunicera på andra sätt, annars går ja på ångestdämpande

#13 Kommer du försöka göra något åt det senare?

 Hur funkar det när man jobbar? Säger ni att man har telefonfobi när ni söker ett jobb?

#14 alltså ja låter det vara på det sättet att om ja inte pallar ringa så smsar jag/mejlar/pratar face2face ;) Ibland tvingar jag mig själv..å de e väl min plan att börja tvinga mig själv.. eller distrahera mig från oron, typ äta tobasco medans xD haha nä ja vet inte

jag har de så med, jag svarar inte i telefon om jag inte vet att det är min mamma eller syster. knappt att jag klarar att svara när min pappa ringer. ringa gör jag aldrig utom till mamma och syster. får panik och vill verkligen inte ringa vilket är jobbigt när man letar häst och folk ber en ringa. är inte oseriös och har förklarat mina problem för dom men dom bryr sig inte :( dock har jag blivit tvingad för måste ibland å familjen börjar vägra ringa åt mig nu, det är skitjobbigt men känns skönt när man klarat det. (vi hade i högstadiet så man fick prata in ett meddelande annars fick mamma anmäla mig sjuk enda upp på gymansiet vi fick tillåtelse av det från hela skolstyrelsen för jag började åka in som skolk för jag inte vågade ringa fast ja var sjuk. )

Jag har telefonfobi, eller jag antar att jag har det, för jag är nämligen livrädd för att prata i telefon..

Min mamma, pappa, mina systrar och min närmsta vän kan jag ringa till utan att jag blir nervös, men resten av släkten och mina kompisar och såklart allt annat folk har jag sjukt svårt att prata i telefon med.
I jobbet jag har så ingår det telefonpratande ibland, valde detta arbete mest för att det inte var så mycket telefon inblandad men när det väl kommer ett samtal man måste svara på så börjar hjärtat slå och jag blir alldeles skakis. Allra värst är det att ringa upp folk, då vet jag inte vart jag ska ta vägen och jag vill bara börja gråta eller dö, så hemskt tycker jag att det är. Jag börjar svettas, hjärtat slår i 190 och jag får knappt fram det jag ska säga när jag väl ringer. Paniken kommer direkt och det kan ta flera timmar innan jag har lugnat ner mig igen..
 Jag har inte alltid haft det här problemet utan det kom för kanske 2-3 år sedan och jag tror att det har och göra med en upplevelse jag hade för några år sedan med en person som var otroligt krävande att prata i telefon med och sen dess har det suttit kvar i huvudet.

Det känns rätt skönt att läsa att det faktiskt finns andra som har samma problem som jag har, det är absolut inte någon kul med det men nu vet jag att jag inte är ensam om det. Frågan är ju då hur man ska kunna bli av med detta problem, för det är så jobbigt för mig så det hindrar mig från att söka andra jobb och jag vill inte att min telefonfobi ska förstöra min framtid.

Mvh Anna

jag känner igen mig i det du skriver,ngt enormt!

Jag hade också telefonfobi för nya människor förut. Och gillade inte alls att prata i telefon med dom. Pga att jag har social fobi. Men i mitt jobb ringer jag varje dag hela tiden, så min rädsla har nästan försvunnit helt nu. Jätte skönt :).

Kram från Ambrosia :)