Läste i en tråd och har även funderat på det tidigare.

Jag har få vänner, men räknar dem som väldigt nära. Skulle utan tvekan lägga mitt liv i deras händer och upplever att det är ömsesidigt.

Men när man är två med psykiska problem.. hur vet man om man hjälper varandra eller ej?

Det ärspeciellt två jag tänker på - en som jag har stadig kontakt med, och en som jag inte umgås med på djupare plan. Vi kallar den första för B och den andra för C ("A" är mammas initial och henne vill jag inte tänka på så vi hoppar den bokstaven.)

C är en person som jag trivs med, men vi umgås inte mer än till en kopp kaffe. Jag har ställt upp för henne förr, kommit ut med frukost när hon mått dåligt, fått med henne ut och rört sig, pratat och stöttat. Det har JAG mått bra av att göra, jag mår ju bättre när jag känner att jag gör något bra. Samtidigt har jag lärt mig att hon inte finns där för mig på samma sätt. Det är helt ok, jag förstår att hon inte riktigt orkar och att hon har annat att tänka på. Jag känner väl även att i det långa loppet har hon gett upp - och jag vill inte själv dras ner  i den biten. Plus att jag tröttnar på att alltid vara den som tar kontakt, ofta utan att få svar (men när jag får svar så är jag alltid välkommen och jag upplever att mitt sällskap är uppskattat) samtidigt som jag vet att hon bara inte kan säga nej ens till personer hon vet är dåliga för henne (finns exempel). Så jag blir själv osäker på hur mycket nytta jag gör där, och hur välkommen jag egentlgen är. Därför sträcker sig vår vänskap till en kopp kaffe ibland. Vi träffades via vår psykoterapeut och kopplades ihop pga hästarna (vi har en häst som behöver motion och hennes häst hade nyligen avlivats pga ålder). Men här känner jag väl en relation med risk att vi drar ner varandra.

B å andra sidan är en nära vän. Jag har skjutsat henne till akuten, hälsar på när hon blivit inlagt på psyk osv och hon kommer till mig när jag behöver det. Senast igår fick jag ett välbehövligt besök. Jag har svårt at ta emot hjälp, vill ju inte vara till besvär utan ska klara allt själv. Duktig flicka - syndromet. Men jag vet också att man kan stöta bort de bästa vännerna genom att göra sig otillgänglig och inte ta emot hjälp. Och igår behövdes det verkligen. Hur som helst.. vi finns där för varandra. Vi kan prata med varanda om allt och dömer inte. Ibland kan i bara säga ''det är en sån dag' och vet precis hur den andre mår, det behövs inte pratas då utan det blir kanske bara att se en film i tystnad eller nåt, men ändå känner jag mig inte ensam (och jag utgår från att det är likadant för B). Ibland är det väldigt positivt, som igår. Halvt sjuk och hemskt ångestfylld (trots xanor kom självskadebeteende fram, och jag har hållt mig undan självskada i  så många år.. visste bara inte vart jag skulle ta vägen, rev och klöste mig själv för att känna något annat än förtvivlan, frustration och ångest) men när B kom så körde vi en runda, köpte lite läsk och hämtade  ut ett paket jag beställt. Åkte hem igen, bara pratade och umgicks lite och det släppte. Kände mig mycket piggare, blev kreativ istället för självdestruktiv och ångesten släppte helt. Hon åkte igen någon timme efter midnatt.

Idag har varit en pissedag igen, hemska drömmar, tror jag håller på att få feber.. har sovit mesta av dagen och känner mig mest orolig och rastlös.

Men till relationen.. hur kan jag veta att vi inte skadar varandra? Eller snarare.. är jag till hjälp för henne? Jag vill ju tro det. Det känns som att vi kan acceptera varandras problem och vet att ''det är ditt och detta är mitt'' men ändå agera bollplank och stöd. Som att vi förstår varandra - om inte exakt hur den andra känner, så iaf förstår vi att det är riktigt och att känslorna finns. Vi motiverar varandra och vi har någon att ringa. Jag vet att jag inte kan ändra å hennes  förhållanden, eller ta på mig av hennes ångest - men jag kan finnas där att vädra tankarna för, försöka hitta positiva sidor när det fungerar (för ibland vill man ju inte höra om allt bra utan bara få må dåligt en timme), bekräfta lite om hon funderar på olika beslut, och jag kan lägga mina problem åt sidan en stund och istället fokusera på hur jag kan finas där för henne. Det ger även mig lite paus -men jag känner inte hennes ångest som min. Även om jag vet att hon mår dåligt så tar jag inte på mig samma känsla själv, utan tar hellre på mig en känsla av att vara ett stabilt stöd att luta sig mot (hur det nu går ihop med mina egna problem). Och jag upplever och tror att det är liknande för henne. Även om vi ibland kan sitta och tjura ihop när det känns sådär halvpissigt, så när det gäller blir vi snarare motsatser - är den ena nere så håller den andra sig uppe och ser situationen klart.

Men vad ska man titta efter för varningstecken när man är två vänner som båda har problem?