Mår man så pass dåligt att man behöver bli inlagd på psyk, då tänker man nog inte på om man har en kompis där eller inte.
Du har ditt eget rum och hon sitt eget.

När jag var inlagd då var jag så dålig att jag inte kunde tänka på 2-3 dagar. Var snippet före en psykos. Sedan när jag började komma tillbaka så började jag undra vart min pojkvän var osv.
Iofs så var jag inlagd på psykosavdelningen.

Om ni har självmordstankar osv så kanske det inte är en så bra ide att ni umgås så mycket när ni mår såhär dåligt, ni kan lägga era problem på varandra och försöka "spela" varandras psykologer och det mår ingen bra av i längden.

Jag sa upp kontakten med min bästa vän. Vi var sjukt tajta, vi vistte allt om varandra och levde för varandra. Vi var så tajta att vi var varandras psykologer. Hon led med mina problem och jag med hennes. Tillslut så hade vi lagt våra problem på varanadra (utan att någon av oss vetat om det) och vi gav varandra bara mer ångest.

Om jag satt och skar mig mitt framför henne så sa hon inte sluta eller att det var dumt. Bad jag om ett rakblad så plockade hon fram ett utan att säga ett ljud. Hon visste vad jag skulle göra, hon visste att det kunna gå så illa att det skulle bli akuten men hon lät mig göra det endå, då ångesten dämpas för båda när vi skär oss.

Detsamma gällde när hon skar sig, iofs så var jag inte lika orolig då hon inte skar sig nå vidare djupt, medans hon alltid var orolig över mina jätte stora sår som aldrig fick läka ihop.

Tillslut efter att vi varit ifrån varandra i några månader så började jag tänka, jag behövde inte tänka på hennes ångest och det hon gjorde, och hon behövde inte tänka på min ångest och demoner som spökar kring mig.

Jag älskar fortfarande min kompis och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi kommer att få en fin kontakt i framtiden när båda mår bra.

Med detta menar jag INTE att du ska säga upp din kontakt med din kompis, men om det jag skrivit till dig påminner dig om någonting ang din kompis så borde du tänka ett steg längre.

Vad är bäst för dig?  och vad är bäst för er.
 

Har du tagit upp detta med din läkare på BUP? De kanske har några råd till dig.

Långt inlägg det blev, är ledsen om allt bara blev en sörja. Är tungt medicinerad (dock klar i huvudet) så jag skyller lite på det. Hehe.

Kram!

Oj jag känner verkligen igen mig i det du skrev!

Ja vi leker nästan varandras psykologer ibland och vi pratar ofta om självmord som om det inte vore nånting. Samma sak, skär jag mig  säger hon inte åt mig att sluta och jag gör inte det för henne heller.

Vi är verkligen så som du just beskrev, och jag inser att det inte är så himla bra..

Tack för att du skrev!

Har bara pratat om att bli inlagd lite grann med min läkare på bup, hon bad mi att lova att inte ta livet av mig och om jag inte kunde lova det så var hon tvungen att skicka mig till psykakuten..

Då drog jag bara en vit lögn och sa att jag lovade.. Mn hon märkte hur tveksam jag var :/

Tror absolut inte att ni får bli inlagda tillsammans.