Lider med dig, man trasslar till det för sig själv då man ljuger.

Jag ljög också väldigt mycket då jag var yngre, och ännu idag kan det ibland ploppa ut historier som är helt falska, och jag vet inte ritkigt varför det blir så. Det är nog ett sätt att försöka passa in, att vara tillräckligt intressant och spännande, att bli accepterad och imponeras av, kanske. Speciellt svårt är det med nya bekantskaper, då "förskönar" jag lätt min egen tillvaro, som annars är ganska trist.

Men då jag var i tonåren var det som sagt värre, och till slut hade jag svårt att leva upp till alla mina lögner och hålla reda på vad jag berättat och åt vem. Jag hade fantiserat ihop en historia om en pojkvän i grannstaden som våldtog mig, om ett missfall och en massa annan skit, som jag ångrar djupt att jag gjorde. Men numera har jag ingen kontakt med någon av de vänner jag då umgicks med, så jag tänker inte så ofta på det. Skulle vara värre att leva med sina lögner i många år utan att våga säga sanningen!

Försök att sätta stopp för dina lögner nu (om du inte redan gjort det), erkänn lögnerna åt vännerna och be om ursäkt om det känns som om du får ett "avslut" då. Kram!

Alla har gjort dumma saker i sin ungdom,det är naturligt och inget att skämmas för,och är det gymnasietiden du tänker på är man ju lite ung och dum lite till mans.men huvudsaken tycker jag är ju att man ej hittar på saker som vuxen,som tex att ljuga ihop saker.Glöm det som varit och sikta framåt.Tänk att det var dumt gjort ja visst,men det var då,och nu är nutid.Och du är ej ensam jag lovar dig,att ångra saker man gjort.

Dra ett streck emellan ''då'' och ''nu''. Inga lögner på denna sidan strecket, och förlåt dig själv för de som slank ut på andra sidan.

Om du fortfarande umgås med de som du ljugit för; prata med dem. Antagligen - om de känt dig länge - har de listat ut att inte allt du sagt varit helt sant, men valt att stanna ändå. Om du inte umgås med några från den tiden så försök att tänka på det som ''då'' och inte dras med igen.