Vad är det för fel på mig
Vet inte riktigt hur jag ska börja skriva. Anledningen till att jag skriver i alla fall är för att jag funderar på om det är något "mer fel" på mig än bara dåligt självförtroende som jag brukar använda som ursäkt eller vad man ska säga. Med mer fel menar jag en specifik personlighetsstörning t.ex Jag har ett par gånger tagit prover hos läkare för att se om det är någon körtel eller nåt som krånglar med hormoner men allt verkar vara bra fysiskt.
När jag var 10 började jag få fruktansvärd ångest, kommer ihåg att jag stortjöt på morgonen innan skolan och bröt ofta ihop i skolan också. Då sprang jag till toaletten och grät.
Jag började träffa skolpsykologen och kommer tyvärr inte ihåg så mycket av våra samtal, mamma har dock berättat i efterhand att de trodde att jag bara kommit in i puberteten lite tidigt så jag var full av hormoner. Efter ett tag ljög jag och sa att jag inte behövde prata med någon mer för jag mådde bra igen. Jag kände inte att det gjorde någon skillnad. Har kvar dagböcker från när jag var 10 där sidorna varvas av "åh jag är sååå kär i de här killarna" med "jag vill ta livet av mig, jag känner mig tom".
Jag var väldigt osäker av mig och började hålla mig till 2 nära vänner som jag var otroligt beroende av. Den ena sade jag upp kontakten med i 5:an då jag hade tröttnat. Den vän jag hade kvar var populäraste tjejen i klassen, alla tjejer ville vara med henne så vi var ett stort gäng. Dock hamnade jag ofta i skymundan, blev ofta avbruten eller ignorerad när jag pratade. Så jag började sitta själv i kapprummet på rasterna. Av principskäl ville jag inte följa runt folk som inte brydde sig om jag var där eller ej.
Ändå fortsatte jag umgås med den här tjejen på fritiden, alltid jag som hörde av mig. Vi hade kul men pga min osäkerhet så tror jag hon tröttnade lite. Vid minsta kritik, även på ett skämtsamt sätt så var min omdelbara reaktion "Jag ska ändra på mig!".
Så började vi sjuan i samma klass, tillsammans med en tjej som min kompis också umgick med. Även jag hade umgåtts med den här tjejen tidigare men pga min rädsla för nya kompisar så var jag för rädd för att ta upp kontakten igen.
En gång skämtade min kompis om att jag luktade illa och resten av högstadiet fick jag ångest så fort jag stod för nära någon annan elev för jag var övertygad om att de skulle känna att jag stank, även om jag duschat.
Till slut fick jag nog av att kompisen aldrig hörde av sig till mig så jag slutade ringa. Vi umgicks fortfarande i skolan, vi två och den tredje tjejen. Nästan varje dag fick jag lyssna på när de två pratade om allt roligt de hade gjort på fritiden. Själv satt jag bara hemma själv.
När sommarlovet kom började jag må riktigt dåligt för då träffade jag aldrig någon utanför familjen längre. Jag började riva upp huden på ovansidan av handleden med en nål. Det eskalerade allt eftersom, jag började hålla nålen över en låga för att bränna mig, sen skära mig med rakblad, sedan bränna mig med saxar.
Ett tag under gymnasiet så var jag fruktansvärt rädd för att vistas utomhus själv. Om jag promenerade själv på dagen så kändes det som att alla kollade på mig och dömde mig, jag kunde bli helt panikslagen. När jag satt på bussen och såg någon jag kände igen så tittade jag fort bort så jag skulle slippa prata. Var och är livrädd för att hamna i situationer där det kan uppstå pinsam tystnad. Ett tag slutade jag svara i hemtelefonen för jag var rädd för att göra bort mig och säga något korkat.
Än idag kan jag må dåligt och känna ångest över dumma saker jag sagt eller gjort, även sånt som inträffade när jag var liten.
Hmm hade skrivit en jävla stor bit text till men kom på att man inte kan ösa ur sig hur mycket som helst haha. Kan väl säga att det varit mycket skit med en manipulerande kompis och senare en väldigt uppmärksamhetskrävande pojkvän.
Idag har jag en bra pojkvän och jag hatar hur jag beter mig.
Jag är ofta ledsen och deppig, gråter ofta och får emellanåt ångestattacker. Bara det är jag arg över för jag vill inte att han ska tröttna på mig och tycka jag är jobbig.
Ibland glömmer jag hur ett förhållande funkar. Jag antar att han bara är med mig för att han måste och ibland låter jag bli att fråga om vi ska ses för att vara snäll mot honom. Så han ska slippa vara med mig.
Ibland blir jag så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen, slår i dörrar och ibland på mig själv. Säger fruktansvärda saker till familj och pojkvän (dock aldrig vänner) som jag sedan ångrar och känner mig helt värdelös för.
Jag är ofta ensam, ibland självvalt ibland inte. Jag har lätt för att gå ner mig och bli fast hemma. Har en svacka nu, går knappt utanför dörren, ingen energi, ingen matlust osv.
Mitt i allt det här kan det dock kännas skitbra. Jag skrattar och flummar och är överlycklig. Sen bara smäller det och jag gråter istället. Det kan vara för att pojkvännen inte kan ses en dag. Ibland känns det ok och jag förstår men andra dagar så går min värld sönder och jag känner mig inte prioriterad. Ofta leder den ångesten till att vi börjar bråka vilket sedan leder till mer ångest för min del eftersom jag förstår att inte ens han orkar hur mycket som helst.
Jag känner mig ofta tom och ensam. Känner mig onödig, känner att livet är onödigt. Känner mig uttråkad och värdelös. Även om allt är bra runt omkring mig så känner jag mig ändå tom. Dålig.
Under min uppväxt så har jag ganska ofta fått höra från min mamma att jag är dum, cpstörd, äcklig, oönskad, att det inte är konstigt att ngen vill umgås med mig etc. Hon är ändå en bra mamma, hon ber om ursäkt och stöttar mig men jag kan inte låta bli att känna att hon har stor skuld till varför jag mår som ajg mår idag.
Även hon skäller och vrålar fast än att man inte gjort något fel, eller bara missförstått något.
Ibland känner jag att jag kan göra vad som helst för mina vänner och ibland känner jag att dem lika gärna kan dö för jag bryr mig inte. Ibland älskar jag mina djur och ibland känns det som att de lika gärna skulle kunna avlivas och jag skulle inte bry mig.
Jag VET att jag inte är sån egentligen, jag är en sådan person som inte ens har ihjäl småkryp för jag tycker alla liv är värdefulla.
Jag förstår inte varför jag skiftar som jag gör. Samma med pojkvännen, ena dagen kan jag älska honom mest i världen och nästa dag så känns det som att jag borde göra slut för han är inge bra ändå.
Jag blir liksom hemsk och nedvärderande och fruktansvärt negativ.
Ibland tycker jag om mig själv, tycker att jag är intelligent, lojal och empatisk. Och ibland skriker varenda fiber i hela min kropp att jag är en hemsk, fruktansvärd människa som inte borde finnas.
Har pratat med 5-6 olika psykologer och kuratorer etc. Den förra jag gick till hade jag verkligen tänkt satsa på för jag ville verkligen börja må bra. Tyvärr slutade han efter ett par månader och jag orkade inte börja om med någon ny utan ville vänta.
Vet inte riktigt vad jag vill nu. Jag tänker ofta på självmord men kan inte med att ta det steget. Det närmsta jag kommit är att äta typ 40 antidepp piller och det är ju knappast något jätte seriöst försök. Var mest för att utmana mig själv och se hur många jag vågade ta.
Ibland känns det som att jag ska gå mitt itu för å ena sidan vågar jag inte ta livet av mig och å andra sidan så blir det för många dumma tankar och känslor ibland.
Just det här mellantinget, det känns för jävligt men inte tillräckligt så man ska kunna ta steget ut.
Deprimerad är jag ju inte i alla fall med tanke på att jag har bra stunder och bra dagar. Tyvärr kan jag nog inte säga att jag har bra veckor.
Jag skäms över att må såhär för jag har aldrig blivit mobbad eller slagen eller något sådant. Känner mig liksom bortskämd som mår dåligt fast än att allt är bra men jag måste göra någonting åt det här för jag vill inte må dåligt.
Jag kan tyvärr på rak arm inte säga vad du har.
Du har inga problem med sociala kontakter eller så? Förstår du ironi och kroppsspråk och underförstådda meningar? Inga problem med koncetrationen i skolan tillexempel?
Funderade också lite på emotionell instabil personlighetsstörning, även kallad borderline…
Men du borde verkligen ta tag i detta för din egen skull. Man kan lära sig att leva med sin diagnos, tro mig. Menn du behöver proffisionell hjälp. Be om en fullständig psykiatrisk /neuropsykiatrisk utredning. Och var ärlig. Berätta att du inte orkar längre. Skriv ut detta som du har skrivit och ta med dig, om det skulle hjälpa dig.
Lycka till med ditt sökande.
Jag har varit i träsket där du är, en gång. Och jag kom ut på andra sidan med en neuropsykiatrisk diagnos som heter Aspergers syndrom, jag har också drag av blan annat Borderline.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#1 Nej jag vet inte, det behöver ju inte ha ett namn heller men om det skulle passa in under en viss kategori kanske det blir lättare att behandla.
Nej inga problem med sånt. Enda problemet jag har med sociala kontakter är att jag har svårt att ta första steget och att jag lätt tar illa upp. Dock har jag nog aldrig visat för en vän att jag är arg, även om jag har anledning att vara det. Jag tror det är för att det känns lättare att jaga iväg en vän än en familjemedlem eller pojkvän. Eller för att jag är mer bekväm med familj + pojkvän.
Tack så jätte mycket för ditt svar. Ska försöka ringa, är det vårdcentralen man ringer eller? Jag är 21 och har inte en enda gång ringt själv till tandläkare eller läkare för att boka tid.. Inte psykolog heller för den delen. Blir supernervös. Men ska försöka på en bra dag.
Du har ingen psykolog som du går hos nu? Eller var det på BUP/PBU du gick sist? Eller fanns den psykologen på vårdcentralen.
Har du en psykmottagning som har dina jornaler, så ring dit, annars är det vårdcentralen man ringer till som första steg. Man kanske får träffa kurator där, men det måste vara en läkare som skriver en remiss. Oftast nöjer de sig inte med en vanlig läkare, utan de brukar koppla in en psykiater, en läkare som är specialicerad på psykiska sjukdomar.
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
#3 Nej ingen nu, sist gång var i våras tror jag, en psykolog på min vårdcentral. Han trodde att jag hade svårt för att bearbeta upplevelser och minnen så de var liksom kvar och rörde upp känslor. Men jag berättade aldrig allt för honom, har aldrig berättat för någon att jag blir så känslokall ibland att det känns som att vissa människor i min omgivning lika gärna kan dö. Skämms fruktansvärt mycket över dem känslorna, jag förstår mig inte på dem.
Har aldrig varit på en psykmottagning så jag får ringa vårdcentralen. Usch jobbigt ><
Läste på flera olika sidor om Borderline och alla punkter stämmer in på mig, förutom den om impulsivitet. Dock hade jag sex med typ 8 killar på 4 månader innan jag träffade min pojkvän. Flera av de 8 kände jag inte. Men jag tror att jag gick hem med dem pga alkohol + få en känsla av bekräftelse.
Känns även som alkohol är för lockande för mig. Jag har i flera år kännt att risken är stor för att jag kommer dricka för mycket, för ofta när jag kunde börja köpa själv. Jag blir lugn av en lagom mängd och kan slappna av. Har druckit på vardagar när jag är helt ensam, bara för att inte känna mig så stressad. Jag känner väldigt ofta ett sug efter alkohol även fast jag inte dricker så ofta eftersom jag försöker hålla drickande under kontroll. I skrivande stund känner jag världens sug efter alkohol, har bara varit vaken en timme. Jag kan omöjligen vara beroende för ibland dricker jag inte på flera veckor. Men suget finns ofta och det krävs mycket självdiciplin för att inte gå och köpa en flaska vodka som jag kan ta till ensamma kvällar.
Förstår så klart att det här inte behöver tyda på Borderline, eller någon annan personlighetsstörning för den delen. Men nånting känns bara fel, mer än dåligt självförtroende och "dåliga perioder".
Mår ju inte bättre om det nu skulle vara något sådant men som sagt, kanske blir lättare att få hjälp för det då.
Pojkvännen pratar inte med mig nu vilket är förståeligt.
Jag messade honom i söndags kväll och frågade om vi skulle ses idag. Han svarade helt enkelt "Visst visst. Kollar film nu, ska sova sen. God natt".
Varpå jag raaaasar och tar det som att han inte behagar prata med mig och vill avsluta vårat samtal direkt så inte jag stör honom.
Han ville ju bara glo film och inte sitta och messa, jag vet inte varför jag blev så otroligt arg. Till slut efter lite diskussion skrev jag "Dra åt helvete ditt jävla äckel". Jag brukar kunna hålla såna ord tillbaka, speciellt via sms men jag ville verkligen krossa honom, skulle kunnat ösa mig hur mycket skit som helst.
Så nu mår jag så klart skit för att han inte vill prata med mig. Jag förstår det, han vill vara arg i fred. Men jag har så svårt för att låta honmom vara, skriver saker som "Gör slut nu om du ska göra det, dra inte ut på det". Beter mig bara för jävligt. Nu har jag dock slutat, skrev igår att jag skulle försöka få hjälp sen inget mer efter det.
Förstår inte hur han står ut med mig när jag själv knappt gör det.
Ju mer jag läser desto mer passar du in under den diagnosen…
Impulsiviteten kan handla om att man inte tänker efter innan man gör saker utan kastar sig in i dem, sådant som ma ångrar efteråt. Jag citerar ur din text och markerar en del av det:
"Pojkvännen pratar inte med mig nu vilket är förståeligt.
Jag messade honom i söndags kväll och frågade om vi skulle ses idag. Han svarade helt enkelt "Visst visst. Kollar film nu, ska sova sen. God natt".
Varpå jag raaaasar och tar det som att han inte behagar prata med mig och vill avsluta vårat samtal direkt så inte jag stör honom."
Det är impulsivitetsgreja… Du kanske borde tänkt efter om det var så att han var upptagen och därför ville avsluta snabbt. Jag har gjort samma misstag jag själv många gånger, tro mig, och fått sota för det efter.
Och denna bergochdal-bana av känslor du har, att vara helt likgiltig inför känslor till folk och djur plötsligt. Det är så mycket Borderline (Emotionell Instabil Personligetsstörning) det kan bli. Det här svart vita sättet att känna och se på omgivningen. Att tycka om eller vara likgiltig. Att älska och så plötligt hata.
Jag tror det är dags att du verkligen P R A T A R med din pojkvän om detta, för han förstår säkert ingenting och känner sig jätteförvirrad. Jag tror du kanske ska säga: "Förlåt, men jag gjorde inte sådär med flit. Men jag tror jag vet varför jag ibland gör knäppa grejor…" Sedan om du vill berätta att du tror att du kanske har en diagnos eller inte, det är upp till dig, men jag tror, nej, jag vet med egen erfarenhet att det är bra att han får reda på och kan få läsa på själv, och förstå att det inte är honom det är fel på. Och det är inget fel på dig heller, inget större fel, för det går att reda ut och leva med med respekt och förståelse och strategier och mediciner.
Nä det gäller att lägga band på sig. Jag vet vilka sår i själen man har och vilken smärta man känner inom sig av denna diagnosen. Men försök att tänk att det är dina hjärnspöken som får dig att vilja göra och att känna såhär. För när jag läser dina texter så ser jag en jättefin, men ack så förtvivlad och vilsen tjej vars hjärnspöken inte tillåter henne att känna sig älskad och omtyckt på vanligt sätt.
Att du har ett sug redan nu av alkohol betyder att du är beroende. Så illa är det. Sedan att du har en stark kraft att bemästra det, det är bra, men hur är det när du är ledsen och nere, kalar du av att bemästra den då också?
Jag tror du behöver någon medicin som ger dig det lugnet och ron som du känner att alkoholen ger dig. Och detta är ingenting som du ska skämmas över. Det är vanligt att man självmedicinerar med alkohol, mycket vanligt än vad folk pratar om. Men det är klart bättre för kroppen att äta några mediciner än att dricka alkohol. Jag vet, min far gick bort i våras av sin alkoholism. Han började dricka när han var 18 pch dog nu 66 år gammal. Han drack bara vin, ska tilläggas. När levern som är kroppens reningsverk inte klarar att rena mer då den har fått tagit tillräckligt stryk genom åren, då är det tack adjö och därefter lägger resten av organen av. Det tog 4 månader från att han blev "dålig" tills att han slöt ögonen. Och då drack han inte under den tiden.
Kämpa!
Suicide doesn't take away the pain, it gives it to someone else
Ah tänkte inte på det sättet, trodde att det bara gällde impulsivitet när det kom till alkohol, sex etc.
Ja fy vad jag ångrar att jag inte bara lade ner mobilen. Ibland kan jag känna att "fyfan vad jag är arg men jag borde inte vara det, han har inte gjort något fel" och försöker att låta bli. Men det kliar verkligen i fingrarna då och jag känner hur behovet av att starta ett bråk växer. Det känns som att om jag INTE börjar och får ur mig all ilska så kommer jag bli tokig.
Frustrationen behöver ju komma ut men tyvärr väljer jag gång på gång fel väg, hur idiotiskt det än låter.
Jag har pratat förut med pojkvännen om det här. Vi har varit ihop i snart 2 år. Han är otroligt rationell, blir väldigt sällan arg eller irriterad. Han är lite som min motvikt och på vissa sätt inspiration. Han säger att bara jag ber om ursäkt efter mina utbrott så förlåter han mig. Även om det stämmer och han inte skulle tröttna så vill jag ju inte bete mig så mot honom.
Ibland skulle jag vilja att han visade sig att han brydde sig mer, kanske överdrivet mycket. Jag vill att han ska ringa eller messa och bara fråga hur jag mår, om jag känner mig ensam eller vill prata. Jag vill att han ska ta hand om mig. Samtidigt önskar jag att jag inte hade behovet av att blir omhändertagen på det sättet.
I skrivande stund förstår jag verkligen inte hur jag kan bete mig som jag gör ibland. En gång vart jag irriterad och så började vi tjaffsa (well, jag började så klart). Till slut sade jag något i stil med "tror du verkligen vi kommer funka" varpå han reste sig för att gå. Jag gick då från jävligt irriterad till helt förstörd och börjde lipa och bad honom att stanna för jag ville inte vara själv. Hm.. Har aldrig berättat om den händelsen för någon, känns så mycket hemskare nu när jag ser det i skrift än när jag tänker på det.
Än så länge funkar det med alkoholen eftersom jag bor hemma, mest hos min mamma som är nykterist. Har aldrig gjort det till en vana att ha sprit hemma men är rädd för hur det blir när jag flyttar. Är fruktansvärt sugen just nu. Det är inga överdrivna mängder alls. Bara tillräckligt för att känna av det. Jag känner ofta en oro eller ångest, även när allt annat är bra. Har de senaste dagarna fått svårt med att sova för jag är så nervös och kan inte slappna av. Jag tror jag kan klara att inte börja smygsupa men jag suget finns ofta där, ibland varje dag.
Jag har fått milda antideppressiva, Citalopram. Även testat Zoloft och Sertralin eller vad det heter. Får Atarax utskrivet. Så inga tunga grejer direkt. Antidepp pillerna har jag slutat med. Ätit av och till i 3 år men det hjälper liksom inte riktigt. Det dämpar graden av ledsamhet men känner det fortfarande lika ofta om du förstår. Sen så försvann sexlusten för några månader sedan och då slutade jag. Ångesten över att inte känna lust för pojkvännen blev lite för mycket och pillerna hjälpte inte tillräckligt mycket för att det skulle vara värt det. Ataraxen blir jag i stort sett bara trött av.
Usch, beklagar det som hände din far :(
Ibland är jag lite orolig för min lever. När jag var 10-11 började jag äta överdrivna mängder smärtstillande (typ alvedon), även när jag inte behövde. En del av mig tänkte att jag som inte vågade ta livet av mig kanske kunde göra det lite åt gången liksom, så att levern skulle svika när jag blev äldre. (Wow vad sjukt det låter nu)
Jag fortsatte även i tonåren men då med mina antideppressiva. Dock mer som en form av självskadebeteende tror jag.
Tack för att du tar dig tid att svara här, började gråta när jag läste ditt inlägg. Svårt att öppna sig får någon man känner, speciellt de "elaka" eller kalla känslorna.
Ja har lite koncentrationsproblem så ja skugga igenom din text lite fort, men ja kände igen mig mycke o ja tror inte du e ensam. Nåt ja snappa upp är att man ska undvika manipulerande personer som har förmågan o rasera allt man kanske byggt upp under en tid,dom människorna har ingen rätt till o göra så, Ja vet att ja har problem me vissa saker men ja vill eller försöker alldrig skada andra me flit så de e kanske dom som behöver hjälp istället. Men du verkar ha mycke känslor iaf vilket e bra, tänk om de vore tvärtom. Ibland när ja undrar va de e för fel på mig så tänker ja på betydande personer från förr o nu, då känner ja mig genast lite bättre hehe. kram nicklas
Starta ny diskussion