Jag vet inte riktigt om det är är rätt ifokussajt. Men jag provar här endå.

Jag har extremt svårt att sova, har jättesvårt för människor - speciellt stora grupper, fester eller liknande - och jag är inte den som "pratar" om känslor och så vidare…

Oftast får jag "attacker" på nätterna, och oroar mig för i princip allt. T.ex att om jag stänger ögonen så kommer något trilla ner på mig eller att någon annan kommer göra sig illa, speciellt mina djur.

"Spöken" ser jag också, speciellt på nätterna, inbillar mig ständigt saker - ibland för att jag vill det, ibland inte dock aldrig medvetet (svårt o förklara) - och det skrämmer mig. Mycket. Vilket oftast är ett problem på sömnen.

Som sagt så brukar jag inte prata om mina problem, utan håller de gärna inne för de skadar ingen annan. Jag har svårt för när folk kränker, klankar ner på eller är allmänt taskiga mot oskyldia människor. (Spec. i skolan där mina vänner gärna är dem som kommenterar allt och alla. "Fy vad ful hon är", "usch vilken tröja han bär" eller liknande.) Vilket gör mig illa till mods.

Jag skriver på en bok, har inte kommit så långt, men jag får lugn av det så länge fantasin håller. Annars så är det kört. Då kan jag lika gärna låta bli. Men när jag skriver är jag fri och slipper allt sådant som händer i verkligheten och runt omkring mig.

Om någon jag inte känner rör mig, eller om det blir för många människor i ett rum - t.ex i Aulan i skolan - så kan jag få panik. Då måste jag ut och andas. Vilket inte mina lärar uppskattar att jag går från mitt i lektionerna.

Jag kan berätta för mamma, men hon är sån som tycker att "det är inget farligt, du inbillar dig bara." Och visst, det är kanske inte farligt… Och jag kanske inbillar mig? Jag vet ju inte…

Finns det något man kan göra? Är ny inom allt det här. Har aldrig tänkt på såna här saker tidigare i livet, men om jag tänker tillbaka så har jag aldrig gillat stora folkgrupper eller höga ljud eller liknande.

Känner mig hjälplös just nu…