Är jag helt ensam om detta? (ångest m. ätstörning)
I flera år har jag haft problem med kräkningar och illamående. Vilket har resulterat i en ganska svår spyfobi. Mådde alltid bra när jag väntade barn (har tre) men därefter vart de lika svårt igen. Värst var det alltid under vinterhalvåret. Det var jobbigt, att varje dag må illa osv, men jag lärde mig att leva med det.
Nu i våras så fick jag för mig att börja äta lite nyttigare, då vi innan kunde käka hämtmat flera gånger i veckan (vägde då ca 74kg till mina 169cm) så jag var ju inte överviktigt på något sätt, men kände mig trött och hängig jämt. I och med detta så fick jag helt plötsligt svårt att äta, eller snarare, fortsätta äta när jag väl kände mig mätt. Även fast man inte var proppmätt, så kunde jag inte förmå mig att svälja en tugga till då jag fick spykänslor. Detta övergick tillslut att jag inte kunde äta alls, någonting. Jag har alltså nu inte ätit ett varmt mål mat sedan typ maj detta år.
Jag har levt på flytade föda, såsom drickyogurt, varma koppen och enstaka soppor. Ett tag var det så illa så då vart det bara mariekex och vuxenvälling. Jag kan inte äta! Jag ÄR hungrig, jag ÄR sugen, men så fort jag ska tugga och svälja så tar det stopp. Jag får i mig ca 5-10dl flytande föda/dag, och det är knappt att jag orkar stå på benen vissa dagar, även om man måste.
Jag har nu börjat äta Mirtazapin och har gjort det i snart 9 veckor, men läget blir bara värre. Innan kunde jag iallafall förmå mig att äta godis, men inte ens det går, hur sugen jag än är. Jag orkar helt ärligt inte mer. Jag vill äta mat! Läkaren säger att jag INTE har en ätstörning, men tanke på att jag fortfarande vill äta, men att min ångest yttrar sig som en ätstörning, eftersom det inte är ett medvetet/villigt val att utesluta föda.
Kommer jag någonsin att få ett "normalt" liv? Så jag kan njuta av mina barn och min sambo? Njuta av mat?
Jag kanske ska skriva att jag förlorade så mycket i vikt nu under sommaren, så jag nu väger 52kg…
Nej, du är inte helt ensam, jag själv är inte drabbad men jag har någonstans läst om samma problem. Undrar om det var här inne på iFokus på ätstörningssidan kanske?
Även om jag inte lider av din problematik så har jag haft liknande men mycket lindrigare problem. Jag hade under tonåren periodvis väldigt väldigt svårt att äta, inte för att jag inte vill utan för att jag blev mätt och illamående fort och ja, hade kräkfobi vilket gjorde att jag absolut inte tvingade mig i dom lägena. Jag hade väl tur för det blev bättre av sig själv.
Du säger att du har kontakt med en läkare som säger att det inte är en ätstörning och på sätt och vis har han väl rätt men det är ju samtidigt en störd relation till mat på sätt och vis även om det inte är på samma sätt som anorexi tillexempel. Har den läkaren några förslag på vad du kan göra eller vart du kan vända dig?
Hej,
Jag tror det beror på stress. Nej du är inte ensam jag fick något psykbryt i april förra året och fick för mig att jag va allergisk mot allt.. Så nu kan jag inte äta någonting nästan har inte kunnat de på flera månader får panikångest varje gång jag äter, jag får svårt att andas och pulsen går i 280.
Fick besök av ambulansen för bara ett par veckor sedan för jag nästan vart medvetslös av panikångesten och då hade jag ätit ett hallon. Jag är inte allergisk men min kropp tror de. Jag älskar mat och godis annars men nu kan jag knappt äta längre. Jag är 17 detta börja när jag var 16, känns som livet är bortblåst.
Har gått från 47 till 42kg nu är 159cm lång. Mår ej bra av att se mig själv i spegeln.
Kan bara äta vissa grejer, men absolut inte nyttiga saker då skriker min kropp och får panik. Kan äta formfranska bröd, bacon, kött, pasta, ris och potatis. Endast dricka vatten. Det är de jag lever på. Inget annat.
Kan ej kalla de ätstörning eftersom jag älskar mat och vill bli normal men det kan kännas som en eftersom jag ej kan äta utan paniken.
Så du är inte ensam
Starta ny diskussion