Hej!

Jag är ny här :-)

Jag har precis blivit gravid, är idag i vecka 8 eller 9. Men smolket i bägaren är att jag när jag blir gravid drabbas av graviditetsdepression med massor av ångestattacker. Jag gick till vårdcentralen och tänkte att jag skulle behandla den med antidepressiv medicin. Citalopram fick jag utskrivet utan större konstigheter. Jag frågade hur jag skulle trappa upp, men hon sa tag 20mg/dag, det är en låg dos. Läkaren sa inte att jag kunde må rätt dåligt under insättningen.

Hon frågade mig om tidigare gånger jag hade provat antideppressiv medicin. Jag tänkte efter utan att minnas exakt hur det var. Jag svarade henne diffust, för minnet var diffust.

Men tack och vare Citalopram så minns jag nu, i fler dimensioner än jag hade önskat mig. För de nästan konstanta ångestattacker jag har upplevt i två veckor har öppnat minnet till de tidigare händelserna och jag minns detaljer som känslan av mitt nyinköpta naturvita påslakan, de fula blommorna på tapeterna som jag stirrade in i under så många dagar. När jag provade Fontex efter en längre depressiv period blev det också värre. Jag bodde själv och öppnade under flera veckors tid inte dörren eller svarade i telefon. Jag sov uppemot 19 timmar om dygnet, åt en konservburk gröna bönor eller vad som fanns när yrseln och mattheten blev för påtaglig. Min enda ångestdämpare var sömnen, den ryckiga mardrömsfyllda sömnen. När jag var vaken kunde jag ta udden av den värsta ångestattackerna genom att tänka på självskador. Att skära upp mina underarmar eller mage. Om jag koncentrerade mig hårt på färgen av blodet, på hudens textur och känslan av att skära en kniv genom min kropp så dämpade jag för en liten stund ångesten.

Jag kom så småningom till stadiet där det inte längre räckte med fantasierna och jag började rispa mina handleder och min mage. Till slut tog jag beslutet att ta tabletter, för det var för svårt att faktiskt skära i kroppen. Jag tog de återstående 40 tabletterna Fontex. Hittade en liten flaska sprit och intog dem. Jag låg i sängen och väntade på att få upphöra att existera. Utan tårar och full av längtan att äntligen få ro. "It takes away the pain like a bullet in your brain" som låttexten så fint uttrycker det. Men utan framgång. Det enda som återstod var tomhet.

Några dagar senare kom jag på återbesök till min läkare som på stående fot lade in mig på en psykiatrisk klinik. Jag fick inte ens gå hem och hämta kläder. Under tiden på sjukhuset hade jag permission på nyårsafton och passade på att dricka sprit och ta mod till mig att börja skära med rakblad i min handled. Så småningom blev jag utskriven från sjukhuset och vägen tillbaka till livet gick långsamt. Jag fick bo hos min mamma en tid. En sak om dagen bestämde min mamma att vi skulle göra tillsammans. Ett samtal till skolan, att handla klädesplagg. Det var stora och väldigt svåra saker. Tiden efter började jag på komvux eftersom jag vantrivdes i gymnasiet. Jag gick sporadiskt men klarade slutbetygen trots allt. Långt under min verkliga förmåga dock. Många perioder av förlamande ångest.

Min nuvarande läkare på vårdcentralen frågade mig också om mina tidigare gravditeter. Den första kom tillbaka till mig iom Citalopram. Jag kan beskriva badrummet jag satt i när jag var gravid i 19:e veckan. Jag hade låst dörren och min ofödda sons pappa bankade på dörren. Jag visste att jag denna dag var tvungen att ta ett beslut om mitt liv. För de tidigaste barnen man kan rädda är i vecka 19. Jag accepterade inte att mitt barn skulle växa upp utan mig. Det hade varit allt för egoistiskt. Skulle jag ta livet av mig skulle det ske denna dag. I detta badrum med blå sliten plastmatta och en gul Bic-rakhyvel som jag plockat isär. Jag satt och tog ett beslut, om jag inte gör det nu så ska jag aldrig ta mitt liv. För mitt ofödda barn älskade jag redan mer än mig själv och för honom att förlora sin mamma och behöva bo hos den person som hans pappa är, hade varit oförlåtligt av mig.

Nu är jag här igen, självmordstankarna är där varje dag. De tar ibland udden av ångesten. När jag i detalj tänker att jag skär upp mina armar eller kropp med en vass kökskniv så hjälper det för stunden. Men precis som förut så börjar effekten trubbas av och jag har ingen metod som hjälper. Min sociala fobi är likadan som förgående depressioner. Skilladen är att jag en gång om dagen tvingar mig själv ut för att hämta eller lämna min dotter på dagis. Det tar åtskilliga timmar för att klä mig, för att orka gå ut genom dörren. När jag måste delta i ett socialt evanemang så är jag helt slut i timmar efteråt. Jag sover 12-16 timmar om dagen. Allt är meningslöst, smaklöst och jag kämpar varje dag för att härda ut. Jag ligger typiskt sett orörlig i sängen och bara försöker få timmarna att gå. Jag försöker styra tankarna från att tänka på något som kan öka ångesten. Får inte tänka på något som innefattar stress. Får inte tänka på det förgångna, på jobbet, på framtiden. Det är få saker jag får tänka på.

Jag märker att min sambo tycker att det är jobbigt. Men han visste vad han gav sig in på och han vet att det finns ett slut. Min dotter är 4 år och för hennes skull så försöker jag att le och leka lite. Hon är det mest fantastiska som finns i världen. Min son som är 12 har jag förklarat lite för. Jag sitter med honom och tittar på film ibland och förklarar att jag älskar honom så mycket och att jag önskar att jag snart är mig själv igen. Jag kramar alla i familjen så mycket och berättar att jag älskar dem hela tiden. Jag vet att jag är jobbig att stå ut med och det ger mig mer ångest.

Jag har ett vagt minne av att jag tyckte att jag var lycklig för några veckor sedan att jag älskade mitt jobb. Men det minnet börjar suddas ut. Jag är inte längre säker på någonting. Jag börjar tro att det alltid har varit så här. Men jag orkar inte mycket längre. Mitt liv är ovärdigt. Varje dag är en plåga. Jag orkar inte mer, men vet inte ens hur jag ger upp. För självmord är inte ett val när man har barn. Så jag ber om hjälp.