Skickar du ett PM kan vi prata på msn?

Jättekram!

Det ska verkligen inte behöva vara så att du lever ett dygn i taget, så ska ingen någonsin behöva känna. Och att du inte orkar göra något och saknar motivation är ju inte konstigt - ångesten och deppet brukar slå ut de bitarna rätt fort. Samma sak med vänner och andra relationer, de kostar att underhålla dem. Kostnader man som frisk inte tänker på men som sjuk så blir de näst intill oöverkomliga.

Jag skulle vilja ge dig en massa råd - långsiktigt men mest akut just nu är ju att du tar dig upp ur den djupaste svackan så du iaf får orken/viljan att börja jobba på att bli bättre. Och även om du inte tror på psykologer eller liknande så vad har du att förlora? Du står på randen och balanserar och det verkar ju faktiskt inte bli bättre av sig självt.

Hej!

Jag är helt ny på det här forumet och blev medlem när jag läste ditt inlägg för det stämmer så bra in på mig själv.

livet kan vara tungt men det är det enda liv vi har så att ge upp det är för mig helt fel oavsett hur dåligt man än mår. Istället för att ge upp har jag märkt en sak som hjälper mig väldigt mycket i mina lägsta humörsvängningar, att titta på dig själv, dina händer, ben och resten av kroppen och bara förbise all ångest och negativa tankar( om än bara för några minuter ) och  tänka positivt och inte döma dig själv och acceptera det sätt som du är på och känner dig som och bara säga  positiva saker i dina tankar t.ex. : JA, Min kropp och min hjärna är ett mirakel, Underbart, Jag kan göra vad jag vill, Jag kan vara lycklig, Jag är bra. Strunta i vad du i vanliga fall tänker om dig själv och skapa en bild av att det du säger är helt sant. Känn hur dom här positiva tankarna ger dig styrka och liv. dom gör det vare sig du tror det eller inte.

Bara genom att tänka positivt i någon minut kommer att påverka resten av ditt tänkande till det bättre.

Ja det är jobbigt det här med vänner. Speciellt när man har social fobi. Känner igen i ditt inlägg. Det är nästintill omöjligt att träffa nya vänner om man har social fobi. Jätte jobbig situation.

Jag känner några som bara vill ge upp och jag också ibland. Men vad som får mig att vara kvar här är att jag tror att livet har en större mening. Att vi är våra själar och att vi är här för att lära oss nya saker och visa för andra vad vi redan lärt oss förut. Dvs jag tror på reincarnation, att vi levt förut och att vi kommer att leva igen.

Ibland orkar jag bara inte, men om man ser att saker händer pga en mening, så får man mer hopp. Jag säger inte att du ska bli värsta troende eller så. Jag säger bara tänk om ditt liv har en högre mening och fundera lite på vad det kan vara. Köp seden gärna en bok av tex Sylvia Browne och ta åt dig det som stämmer för dig och förkasta resten. :)

Det som Aviendha säger att ge tex en kurator en chans, håller jag också med om. Jag går hos en kurator och en psykiatriker nu och de har hjälpt mig jättemycket. Förut hade jag ångest varje dag, men nu har jag fått en medicin som gör att jag knappt har det alls. Superskönt. :)

Med Vänlig Hälsning / Ambrosia

Tack UNDERBARA ni!

Jag kanske ska ge en kurator en chans.
För en längre tid och inte bara gå dit 2-3 gånger.

Just idag mår jag lite bättre. Ångesten är fruktansvärd, men jag vet inte varför eftersom att det ser ljust ut…. efter alla år… har jag fått ett erbjudande om jobb. En djuraffär 5 min bort där vi är stamkunder.
Jag får börja jobba bara lördagar om jag vill. Och jag får plugga vid sidan om.

Fan vilken ångest! Jag tror som sagt inte på mig själv. Jag tror inte jag kommer lyckas. Jag kommer gå en vecka, sen skita i allt…. finns alltid nåt som dyker upp…..

Ta chansen! Du vet ju faktiskt inte hur det går om du inte provar. Håller alla tummar för att det ska fungera.

I grund och botten handlar det mycket om personkemi när man möter en kurator/psykolog eller liknande. Trivs man inte så är det svårt att samarbeta och öppna upp men samtidigt måste man ibland ge sig den tiden.

Vad kul att höra om jobbet! Låter jättekul och lagom som start. Kanske kan det fungera eftersom du är van vid butiken och du faktiskt håller på med djur och djursaker? Testa! :)

Vad är det för fel? Vad är problemet egentligen?
När jag inte pluggar och tror att jag aldrig kommer få jobb, så mår jag dåligt över det.

När jag äntligen får jobb så får jag panik över det.
Jag får testjobba med en som jobbar där IMORGON redan. Och om jag trivs och det funkar, får jag komma mån-torsdag nästa vecka och under torsdagen jobba själv i butiken.

Men det tar stopp. Ångest.
Hur ska jag gå klädd? Nä just fan inga kläder passar längre.
Hur ska jag vara? Jag som är socialt handikappad känns det som… tänk om jag gör bort mig?

Skit också!

Inte nog med det så har jag ett problem till, tänk om folk ser och tycker att det är äckligt? Tyvärr skäms jag för att skriva ut det, den största orsaken.

Felet är väl att du inte mår riktigt bra? I sånna här oskyddade situationer med nya saker som händer är det jättelätt att halka ner i den där oron och ältandet och bli rent ut sagt livrädd. Det är inte konstigt, det är ju en jättestor grej.

Försök sätta dig ner oc handas, ta det lite lugnt och så håller jag alla tummar jag kan hitta för att det känns ok att vara där imorgon.

Jo, antagligen :/

Tack!! Skriver här när jag har varit där om hur det gick.

Jag ska träffa min bästa vän idag (hon som bor en bit bort), vi ses inte ofta längre, men nu ska hon bo hos sin familj ett tag, glad över det, för då kan vi ses mer (iaf fram tills hon börjar skolan), mindre tråkigt att hon bor där för att hon har brytit en del i benet, så att hon inte kan gå utan kryckor  Hon kommer hem från sjukhuset idag!

Allt känns så konstigt. För några dagar sen kändes jag tom och som om INGET skulle lösa sig, jag hade inget.
Nu ska jag testjobba och min kompis ska bo nära igen under minst ett par veckor. Dåligt mår jag fortfarande…. men om jag ger en psykolog en chans så kanske det kan släppa lite också?

Jag bor i södra stockholm, några tips på vart jag kan vända mig?
Nu när jag har ork att ev. ta tag i saken så bör jag kanske göra det, innan jag är så djupt nere i svackan som i första inlägget? Då kan det ju vara försent…  dessutom, jag har ju ångest varje kväll/natt, kan en kurator/psykolog hjälpa för det också? Kan man bota ångest?

Jag vet inte riktigt vart du ska vända dig eftersom jag inte har full koll på din del av stockholm men ett tips är ju att du går in på vårdguidens hemsida och söker efter den öppenpsykiatriska mottagning som ligger närmast till? Eller så går du via din husläkare på vårdcentralen om det är någon du känner förtroende för.

Ha så underbart kul med din kompis idag!!

Jag tycker absolut att du ska ge vården en chans! Det går att bli ångestfri. Ångest är ju ett symptom på något och genom att rota runt tills man hittar sina anledningar till ångest så kan man hantera och bearbeta dessa. Man kan även lära sig nya strategier för att klara av sin ångest och nya synsätt som gör att man inte är lika "låst" i sitt tänkande, vilket även det kan lindra ens ångest. Medicinsk hjälp finns ju även mot både ångest och depression vilket kan underlätta arbetet med orsakerna bakom. Lite som en krycka när man brutit benet; något att luta sig på medan man läker. Det kan ta ett tag, man kan få återfall, det kan gå ett tag innan man hittar en metod som passar en men det går och självklart är du värd att testa det, för om det så bara kan göra att du missar de allra mörkaste hålen så är det ju guld värt.

Ångest är dock lurigt så jag tycker tyvärr inte att det verkar konstigt att du fortfarande har ångest trots att din situation ändå ändrats en hel del på sista tiden.

Jag håller alla tummar för att det ska gå bra på ditt jobb i morgon!

Good luck whatever you do :)