privatpsykolog kostar ca. 1200/tim
sen finns ju dom som är kopplade till landstinget, fast är privat ändå. då är det vanlig taxa 300/tim.

Jag blev hemskt nyfiken på varför du tror att man hamnar i "vårdsnurren" om man söker landstinget, eller att det inte skulle vara diskret. Man kan ställa ganska stora krav på psykvården.
jag vet att det skrivs skit i mängder om den, MEN den skrivs inte om i den bra delen. och det har den många av.
Kram Svava

Nu framstår jag kanske som lite paranoid kanske, men jag är väldigt mån om att det inte kommer ut. De skulle vara skönt att åtminstone till en början få reda ut begreppen utan att involvera vården.

Jag vet inte riktigt hur det fungerar, men jag vill inte ha en journal där det står om min mentala hälsa. De tror nog att jag kommer bli stämplad som närrvig eller något sådant.

Jag vill hålla alla utanför. Jag ska fixa det här själv.

du kommer snart märka att man fixar det inte själv.jag var likadan förut skulle fixa allt själv,må bra,vara snygg,uppfostra 4 barn,jobba heltid hjälpa vänner ,ha intressen m.m. mådde jag dåligt sköt jag undan det men till slut funkar det inte..man går in i väggen,rasar ner i mörka hålet ja,vad du vill.styrka är att våga be om och ta emot hjälp..

Men jag vill inte dra in min familj eller mina vänner. Dom vet nog att jag inte mår så bra alla gånger, men vem gör det. Jag kommer bara att må ännu sämre om jag tvingar andra att dela mina bekymmer, dom har nog med egna.

Om jag ska ha dåligt samvete över att jag får dem att må dåligt för att jag mår dåligt… då kommer jag nog att barka i hopp totalt. Ingen annan kan dessutom "fixa mina problem".

Jag kan och ska fixa det här, men jag har insett att jag inte klarar det helt på egen hand, därför vill jag söka hjälp. Delvis också för att det är först nu som jag är mogen att ta steget.

Men det är svårt, till och med när jag skriver detta känner jag mig som om jag sviker, bar med att medge att allt inte är så… bra.

annapoe, jag känner inte dina specifika problem, så det är litet svårt att rådgiva dig, men du kan ju alltid gå och prata med diakonissan i din församling, är det praktiska problem eller myndighetskontakter som du behöver hjälp med, så har du ju alltid de personliga ombuden

Skäms du för att du är dålig annapoe. känner du dig mindre värd eller nått, gentimot din familj menar jag eller tom kanske gentimot alla människor.
Om du inte vill ha en journal så kan du ju säga att du inte vill ha något uppskrivet hos en psykolog, eller få hans påskrift att det ska strimlas när ni är färdiga, för det är ju bra om han kan läsa just innan du kommer och fråga om saker som sagts.

Sånt kan fixas. det jag blirledsen över är att du skäms. det är inget fult att må dåligt gumman. Jag tror att om du frågade 1000 människor om dom nånsin deppade, så skulle du få tusen ja.
därimot kan det ju vara så att du behöver proffs hjälp. det vet vi ju inte eftersom du inte antytt vad som är fel.
kram svava

om du har en fungerande familj är jag ganska säker på att dom(åtminstone föräldrar) verkligen vill veta hur du mår,även om dom inte kan hjälpa dig vill man som mamma finnas för sina barn o bara det att dom vet kan lindra för dig.som anhörig känner man sig väldigt sviken och hjälplös när man i efterhand elr på omvägar får höra hur dåligt ens nära mått eg.sen beror ju allt på vilken relation man har..

#7, du har rätt i att det är grymt när en förälder/anhörig som verkligen bryr sig, får reda på i efterhand att någon har mått dåligt länge utan att dom har fått vetskap om det, det borde ju aldrig få lov till att hända.

Däremot så håller jag inte med om att alla föräldrar finns där känslomässigt för sina barn, eller ens har lust att bry sig, det kanske är väldigt tabubelagt men vi är många som har växt upp utan att få känna oss omhändertagna, jag var själv ett sådant försummat barn.

Att ha en hög materiell standard, med socialt välanpassade föräldrar, behöver inte nödvändigtvis innebära att föräldrarna har lust/är kapabla, eller förmögna själsligt till att bry sig om sina barn.

Då kanske det blir ändå svårare att som barn få förståelse av sin omvärld att man mår dåligt, och inte kan få stöd av sina, utåt sett, så fina föräldrar. Då blir det pålagt skam på barnet, istället och bördan ökar bara på.

Som svar på din inledande fråga: Alla som har erhållit en legitimation/jobbar inom hälso- och sjukvård är skyldiga att föra journaler. Sedan har de i sin tur sekretess och tystnadsplikt.

#8, jag är väl medveten om att föräldrar inte alltid finns där känslomässigt, det var därför jag skrev "fungerande familj" men inser att jag var otydlig på den punkten. har själv stor erfarenhet av det som växt upp med en missbrukande s.k mamma men jag hade turen att oxå ha underbara fosterföräldrar..

AndersT.
Tyvärr kan jag inte annat än le om du tror på att det fungerar så.
Jag har fått höra allt för mycket av *legitimerade läkare, psykologer sköterskor städare* för att änns vilja kännas vid att vi har det systemet  *sekretess*:
det funkar inte.. tyvärr

Lightseeker. jag har haft varken materiellt eller kärlek, så jag tror inte heller på att en mamma alltid vill veta. en del mammor/pappor är glada så länge dom slipper se en.

Men tillbaka till kärnfrågan. Ensam är inte alltid stark. ibland är ensam väldigt ensamt.

Kram

Min kärlek och respekt för mina föräldrar var anledningen till att jag inte helt enkelt gav upp. Men de var även anledningen att jag stängde dem ute.

Jag har gjort många liknande val i mitt liv. Kanske inte så klokt, men då kändes det avgörande. Att hållla en god fasad, att inte såra.

just det #12 att inte såra, var anledningen till att jag höll tyst om min dysfunktionella familj, problemet var ju bara att jag som alla andra, glömde av att jag har gått sårad och blödande genom hela livet.

De personliga ombuden är duktiga på att se varifrån hjälpen kan komma i samhället, kanske du skall ta kontakt med dom och se vilken kunskap dom har om varthän du bör söka hjälpen. Dom har i alla fall tystnadsplikt. Lycka till

Tack för era erfarenheter, kunskap och goda råd. Jag har tagit det till mig.

Angående att gå till diakonissan, så känns det lite konstigt. Jag är i det minsta troende. Det skulle kännas väldigt märkligt.

Jag har letat upp en privat psykolog som verkar ok och inte allt för dyr. Jag ska i alla fall höra mig för. Men har inte ringt än… Håller på att ta satts. Detta känns värre än gå till tandläkaren och dra ut en visdomstand.

När jag går till tandläkaren sövs jag, så det hade inte funkat så bra för mig.

Jag ska tänka starkt på dig och heja på….

tyvärr skadar man sig själv så illa genom att vara tyst. Men jag känner ditt dilemma väl. jag har sårat, och vet inte hur manska kunna närma sig igen då dom tog avstånd, så jag förstår. Men, du behöver prata om det med en professionell lyssnare. Du är vis som ringer, du kommer att må så mycket mycket bättre när du får hjälp.

men du, har du gått ur svenska kyrkan eller betalar du fortfarande kyrkoskatt, inför en framtida begravning och så? i sådana fall så spelar det ju ingen roll om du är en stadig kyrko-besökare, du är en församlingsmedlem, precis som alla andra.

Jag är döpt… men det är allt.    

Det skulle bara kännas högst obekvämt.

Ibland har jag fumderat på att ta semester 14 dagar i ett kloster hahahaha. jag vet, visst är det knasigt och helt för mig surrialistiskt. jag är nog den på Jorden som tror minst på en allsmäktig. så det passar ju inte. Men så ibland tänker jag på stillheten på en sådan plats och blir tankfull igen. fast ett torp i skogen 14 utan el hade funkat det med. bara complentera…

Hej, Anna<img src="http://bipolar.forum24.se/images/smiles/tobbie_smile1.gif" alt="!glad" title="glad" />)

Jag förstår att du kanske av olika orsaker inte vill "tynga" andra i din omgivning och det är inget fel i det! Hoppas därför att du tagit steget och kontaktat psykologen du letat upp. Ensam är ju inte alltid stark, det vet du naturligtvis..

Men, att få göra sina egna val och ha rätten att själv välja när och om man vill dela med sig av sina problem är också en självklarthet enligt mitt sätt att se

Ta saker och ting i din egen takt och känn ingen skuld utan tvärtom… det är en seger att förmå sig att ta tag i problemen så som du gör, både genom att prata om det här på forumet samt att aktivt söka den hjälp du själv vill ha<img src="http://bipolar.forum24.se/images/smiles/new_applause.gif" alt="!applåd" title="applåd" /> 

Lycka till

Tack.

Ja, den här tråden känns som ett steg i rätt riktning.

Jag har inte ringt ännu. Jag har slagit numret, nästan alla siffror utom den sista och lagt på några gånger… Patetiskt. Men jag närmar mig, om en i vida cirklar.

tycker inte alls det är patetiskt,det är ett steg i rätt riktning,när du är mogen slår du den där sista siffran! och här finns många som vet precis hur du känner,du är inte ensam vi är många som känner likadant o stöttar dig så gott det går.

kramizz

Det är inte så hemskt som du tror. Vården bryr sej inte ett skit. Jag gick till doktorn, fick utskrivet medicin, blev skickad till en psykolog som inte tyckte jag hade där och göra. Sen hände ingenting. Ingen har kollat upp hur jag mår eller någonting. Dom skiter fullständigt i en tycker jag här iaf.

Alternativa metoder?