Vet inte om det är under rätt rubrik men det handlar iaf om ångest.

Jag känner så väl igen mig i det som många av er skriver. Är själv nere i en svacka och drar mig undan från folk och mår bara piss. Jag vet att det blir bättre men har precis fått ett par riktiga smällar av livet och vill bara dra täcket över huvudet och sova mig genom närmsta tiden.

Jag har hjälp och medicin och visst fungerar det men inte tillräckligt. Hatar när men terapeut säger: "Jag stöttar dig men du måste göra hela jobbet." Visst, det är så det fungerar men jag känner mig så ynklig och inget jag gör får mig att må bättre ändå.

Just nu har ekonomin rasat. Jag kommer att bli tvungen att åka färdtjänst istället för min egna bil för att få handikappsersättning som jag är beroende av för att klara ekonomin. Jag avskyr att åka färdtjänst pga socialfobi men kan inte gå långt pga fibromyalgin.

Min ena iller åt upp 2 gummisaker för en vecka sedan som jag inte har en aning om var hon hittade. Jag har letat igenom lägenheten riktigt noga utan att hitta var de kan tänkas ha kommit från. Hon blev akut opererad och jag är naturligtvis jätteglad för att hon lever men jag blev tvungen att låna 5000:- av en vän som jag inte vet hur jag ska kunna betala tillbaka, vilket jag sa innan till vännen och jag har lååång tid på mig men jag lever redan på minimum pga obetalda skulder jag fick när jag blev sjuk och inte kunde jobba mer. Men bara att veta att jag har en skuld ger mig ångest.

Sen har jag ett möte i morgon i föreningen jag är med i styrelsen och där avskyr alla mig pga att jag ifrågasätter vad de gör utan styrelsens beslut. Något jag har all rätt till men de tar det personligt och det kommer att bli jobbiga timmar i morgon. Tjejen som är bra att prata med kan inte komma så jag lär bli totalt avsnoppad vad jag än säger.

Har bara sådan lust att ge upp.. Men det kommer jag inte att göra även om det gör så ont inom mig just nu.

Hur får ni bort det onda?