Tänder min fjärde cigg och dricker en kopp te. Försöker å inte tappa bort mig, ha kontroll över mina känslor, tankar och framförallt handlingar just nu. Men det är så jävla svårt.
Tårarna som rinner känns vassa som rakblad, dom skär upp mina kinder och ögonen brinner. Min själ känns långt bort, kanske flydde den i det ögonblicket jag insåg att allt var förlorat? Ångesten äter upp mig inifrån och mina inre demoner kommer än en gång ut. Jag orkar inte, jag vill inte, jag vill inte orka gå igenom det här en gång till.
Hittills har det varit ord, men nu är det på riktigt. Mitt hjärta är helt krossat, mitt huvud snurrar tusen varav varje sekund.
I en sån här situation vill jag vara den gamla Lise, som kan ta itu med ångesten på sitt sätt. Fast nu har jag för mycket att förlora. Eller? Jag har nog redan förlorat en stor del av mig själv, det jag brinner för, det jag älskar ska dom ta ifrån mig. Om och om igen slår dom ner mig till marken, sparkar och skrattar.
Alla ord som känns som hårda slag om och om igen, alla hånskratt.

Jag har stått ut med så jävla mycket, jag kämpar fortfarande för att hålla mig uppe, vara glad, inte gå in i en deprision. Men med en mamma som den jag har är det nästan omöjligt. Jag kämpar varenda jävla dag emot den som ska älska mig mest, bry sig mest, ta hand om mig mest. Jag kämpar för att inte bli utslängd, för att inte låta henne se att hon trycker ner mig så jävla mycket. Jag kämpar för att ingen ska se.
Men jag orkar inte mer.
Allt jag vet just nu är att jag inte vill kämpa mer. Jag vill lägga mig ner på det så välbekanta  kalla, mörka botten och ge upp allt. Jag har en person kvar nu, en jag älskar mest av allt, att kämpa för. Men just nu känns det inte som om ens det är någon mening.
Jag har kämpat enda sen jag var liten med att överleva. Nu vill jag inte kämpa mer. Jag är så trött, så trött.
Allt jag vet i denna sekund är att jag inte vill leva längre.