Jag är absolut ingen expert eller har kunskap i området direkt, men jag känner delvis igen mig i det du säger. Man vill men något tar emot, jag vet dock delvis vad som tog emot för mig under gymnasietiden. Men iaf, jag håller på att plugga på komvux nu för att plugga upp mina gymnasiebetyg som blev helt förstörda pga att jag inte gick till skolan, alla prov och allt jag gjorde blev jättebra, men jag kunde bara inte ta mig dit. Som det är nu pluggar jag på 50% varav hälften är på distans vilket innebär att jag har en lektion i veckan. Det är något som jag i dagsläget känner är hanterbart och bra träning för mig att iaf gå till någon lektion trots att det fortfarande tar emot, av både förklarliga orsaker och oförklarliga.

Men jag bara villar bort mig som vanligt när jag har svårt att uppbringa fullt fokus. Mitt förslag till dig skulle iaf vara att kanske plugga upp några ämnen på komvux men göra det på distans så du slipper all press med att gå till skolan samtidigt som du söker hjälp för dina problem hos en psykolog eller någon annan proffisionell. På det viset får du iaf börjat plugga vilket jag uppfattade det som om du ville samtidigt som du jobbar med dina problem så dom förhoppningsvis iaf inte kommer vara lika stora den dagen du väl söker in på högskolan för att plugga vidare :)

Du får ursäkta om det blev rörigt, men är lite trött och har svårt att hålla fokus just nu.

Det finns hjälp att hämta på webben."Kurser" i motivation och "ta sej själv i kragen och på allvar".Har fel på datorn och kan inte limma in adresser-sånt.Leta själva-slå bara in orden.

Ni har säkert läst-hört om Omega3? detta fett hjälper hjärnan med koncentrationen och därigenom underlättas inlärandet.

Är ni'lediga-vistas ute i solen, ta långa promenader och tänkpå att vädra hemmet.Städaupp hemma, då blir det lättare hitta och behålla minnet för det som är viktigt i livet.Dvs i ert fall-studerandet.

Sök hjälp fr sjukvården.Minnesstörningar och känsla av att inte kunna fokucera och göra det man egentligen vill, kan bero på störningar i nervsystemet.

Jag skulle nog rekomendera att du tar kontakt med en psykiatrisk mottagning så kanske du kan få hjälp att bena ut varför det blir som det blir och ev. få hjälp med läkemedel om du behöver och vill ha det stödet.

Det finns ju en del distanskurser att läsa annars under tiden tills du får rätsida på problemet att ta dig till skolan?

Kan berätta lite mer om problemet, för jag sa det väldigt ensidigt i första inlägget.

För det mesta så mår jag bra. Jag lever ensam, har fint och städat hemma, har ordnad ekonomi, har ett fast och lyckligt förhållande och kan (dumt nog!!) sköta ett jobb väldigt bra. Jag sjukanmäler mig aldrig till jobbet ens en gång, och har aldrig gjort ens när jag jobbade extra när jag va tonåring. Alla säger "det är för att du får betalt" men det är inte bara det heller. Folk tror inte att jag har problem utan det ser ut som att det går väldigt bra för mig i livet men det gör det inte!! Jag känner mig fortfarande som den där lilla trettonåringen som "skrattar utanpå och gråter inuti".

För det mesta så mår jag sådär sjukt bra eller så blir jag så deprimerad att jag funderar på att ta självmord istället. Minsta lilla grej kan få mig att känna så och det förstör hela mitt liv för jag vet inte när det kommer att gå nerför nästa gång. Det känns som att jag kämpar och kämpar och kämpar men bara trampar vatten. Det blir aldrig annorlunda och jag mår bara bättre i perioder i sånt fall innan jag trillar tillbaka igen.

Jag har inte heller några problem med att lära mig saker utan det går väldigt, väldigt bra för mig när jag väl är i skolan och jag har alltid haft höga betyg… fram tills nu. Jag har lätt för att lära mig, lätt för att koncentrera mig och kommer ihåg i stort sätt allt jag läser. Skolan är snarare för lätt än för svår… men det är ju tabu att säga så… och det känns skitlöjligt för varför går det så dåligt när det är så lätt egentligen?
Jag "borde" vara tacksam och glad för att jag lär mig så lätt och jag borde ta till vara på chansen osv osv… så varför gör jag inte det?? Varför springer livet ifrån mig?

Har försökt googla på om jag har någon psykisk störning eller så för det skulle kännas skönare om jag kunde tänka typ "jaha, det är det som är fel på mig" istället för att jag ska gå runt och känna mig som ett enda stort misslyckande som inte förtjänar allt jag har fått i livet.

Glömde säga att om jag blir allt för stressad så kan jag inte andas och det känns som att jag trycks ihop av en stor hand och kommer att dö. Jag gråter och musklerna blir stela och kan bli så hårda att jag får kramp i axlarna. Efteråt så får jag svinont i alla mina muskler och då måste jag sova i evigheter för att jag ska må bättre igen.

Under stress så är det oftast helt okej men sen när jag är hemma ensam så kan negativa tankar stressa mig så mycket att det blir sådär. Det händer aldrig ute bland folk utan jag tror faktiskt att jag stressar upp mig själv med tankarna tyvärr.

Hej Vännen

Jag är oxå långt ifrån expert, men jag känner igen en del saker. och tror att du kan ha lite förväntnings ångest in för livet. Du är relativt ung, och idagens samhälle ska man veta vad man vill bli mycket tidigt och det finns så otrolig  många yrken och bara det kan ju ge en ångest.
Du får ångest över att du kanske sabbar chansen, men det gör du nte. För man har massa chanser på sig. Jag tror inte dom tar slut.

Det låter lite bipolärt, med jätte uppåt och jätte neråt i ditt jag.

Dessutom kan jag inte säga att jag tror på självkurser i "ryck upp dig" varianter.
Jag tycker absolut att du ska ta kontakt med psykiatriska öppen vården på din ort och få hjälp.
Det finns så otroligt bra medicin idag, som är mot både fobi och ångest allt i ett och får du då även lite samtals terapi och KBT så kommer du att märka jätte stor skillnad.
Du fungerar ju i vanliga situationer, du har kanske hakat upp dig på skolgång. och det kan du kanske inte lösa upp själv. Kanske distans kurs skulle vara något för dig.
Jag uppmanar dig inte att smyga undan, men det är ett val om du inte orkar gå i skola.
Jag älskar själv  kunskap, men har svår social fobi, så disatns kurser har varit hemskt bra för mig.

Dessutom måste jag få säga att ditt liv knappt har hunnit börja ännu, du kommer att märka det så småning om. :)

Jag ser framemot att du talar om hur allt blir..

Stor styrke kram

Svava

Känner igen det är med bortförklaringar om skolan.. det hände väldigt mycket för mig i tvåan på gymnasiet. Jag var borta jättemycket under andra terminen. Klarade bara ett betyg i årskurs två…
Nu ångrar jag det så mycket. Jag böt skola till en skola närmare hem, kändes skönare att åka lite mer sovmorgon. Hade dessutom ofta kompisar att åka med dit, hade många vänner som gick i skolan där. Det var väldigt fritt och man fick typ ta rast när man ville.

Nu har jag börjat yrkeshögskolan och det är längre att åka igen, kommer få åka själv oftast också. Men jag vill klara mina betyg.. vill klara denna 1,5 åriga utbildningen och få ett jobb..

Jag tycker du ska satsa på en utbildning som du är intresserad av. Kanske kan du plugga delvis/heltid distans? Så du kan jobba mer i egen takt hemifrån. Lycka till!