Halloj på er alla!

Jag har skrivit en del här tidigare och vill nu berätta om min nuvarande situation. Först en kort sammanfattning av mitt förflutna:

Diagnostiserad med ADHD och bipolär typ 2 för 2 år sedan ca
Utsatt för gruppvåldtäkt som 16åring(26 år idag)
Uppvuxen i dysfunktionell familj
Mobbad, ensam och utfryst hela livet
Gått sjukskriven 10 år en månad åt gången med "Ospecifierad ångest" som förklaring på sjukingtygen från diverse stafettläkare på vårdcentralen
Levt hela mitt vuxna liv på soc-pengar
Har ca 20 misslyckade praktikplatser i bagaget
Det ena jobbiga förhållandet efter det andra med psykisk misshandel
Abort
Oplanerad graviditet med efterföljande amningspsykos
Sonens pappa hjärntvättade och bröt ner mig
Vägrad umgänge med min son vilket blev en jobbig tvist
Har haft bulimi, skurit mig i många år m.m.

Så…det var så kort det kunde bli. :p

Då går vi vidare. Jag skriver för att skänka lite hopp i all elände här på sajten. Jag har helt glömt bort den här sajten men hittade tillbaka hit då någon puttat upp en gammal artikel. När jag så snabbt skummade igenom titeln på alla inlägg möttes jag av en skum insikt att: "Jag har varit en av dom"

De senaste åren har allt sakta sakta blivit bättre. Jag fick tillslut min diagnos som jag så länge kämpat för. Jag fick vänta i 2 år på min utredning, och under tiden jag stod i kö, såg jag min pojkvän: ställas i kö  -utredas av ett helt team - få en diagnos snabbt - hjälp till praktik - fick jobb - sin första lön. Det sög. Men tillslut efter ca 8 års kämpande fattade psykiatrin tillslut. Och jag fick en bra handläggare på försäkringskassan. mina dagar med månadsvis sjukintyg är över. Istället har jag nu beviljats 2 års aktivitetsersättning. Ny terapeut har jag fått och kontaktperson som faktiskt styr upp saker. Jag lyckades ta körkort mitt under tvisten. Är sambo med min fästman som jag varit tillsammans med i 3 år nu. Vi planerar att skaffa barn.
Och bäst av allt…. min ångest är ett väldigt sällsynt fenomen. Den finns där som en välbekant process då och då, men inte mer än så. Den styr inte mitt liv. jag styr den! Jag har börjat lära mig att själv bryta min dissociering och det är helt underbart!

Man ser inte processen. Man ser bara resultatet.

Sluta inte hoppas mina vänner! Ni kommer dit ni också, bara lita på att tiden läker, precis som i talesättet. Det ska gås igenom, skiten ska genom systemet. Men utan att ni vet ordet av så är ni över farthindret - precis som jag! =D

Sluta aldrig tro och hoppas! =)
Ni är starkare än ni tror. När ni tror att ni inte orkar mer, finns det ändå ALLTID en liiiiiten liten snutt kraft kvar. Lär er att nyttja den där sista snärten, så kommer det gå bra. Det blir bättre!

Våga tro!

Stor stooor kram på er! =)

Hehe, har t.o.m. blivit så ångestbefriad så jag börjat hitta på ångesttriggare, har t.ex. plötsligt fått fobi för insekter och bakterier. Betyder det att man är uttråkad eller? :P