Vänder mig hit nu, med förhoppningarna att få lite tips och råd.

Jag är 14 år, och sedan några månader tillbaka då började jag få tvångstankar. Knackade tre ggr i väggen om klockan var 12.12, 18.18 osv, för om jag gjorde det skulle mitt liv bli som jag ville. Började dubbelkolla så att jag ställt väckarklockan rätt, fick någon slags panik om jag inte gjorde det. Behövde säga godnatt till hundarna, om jag inte gjorde det så blev jag orolig att något skulle hända och fick dåligt samvete. Kollade alltif flera gånger extra att jag verkligen låste dörren osv.

Dessa problem har försvunnit till stor del nu, har försökt att strunta i dom. Har inte berättat det här för någon jag känner, dock skrivit mycket om det på internet.

Ungefär när det som jag beskrev ovan började försvinna så fick jag problem med att vistas bland människor jag inte känner. Om jag mötte någon när jag var på promenad med hundarna så ser jag till att tex stanna och prata/gosa lite med hundarna, ta upp mobilen etc, och absolut inte få ögonkontakt med människan. Har även kännts som att alla människor jag möter på stan stirrar på mig. Jobbigast är det med ungdomar, ca 13 år och uppåt mot 20. Är även livrädd för att träffa någon jag känner (tex någon i min skola) när jag handlar. När jag handlar i någon annan stad är det inte lika jobbigt.

Det jobbgaste har varit panikattackerna jag fått under perioderna jag har beskrivit. Första gången jag fick det så hade jag haft en vanlig dag i skolan, och frammåt kvällen så bröt jag ihop helt. Storgrät, skakade i hela kroppen. Kändes som att någon försökte strypa mig och det brände i halsen. Tog ca 20 minuter innan det slutade och då var jag helt utmattad och livrädd, förstog verkligen inte vad som hade hänt med mig.

Detta har hänt igen, ca 2-3 ggr. Ena gången var det mycket värre än första gången det hände och jag var precis som innan, livrädd. Visste inte var jag skulle ta vägen. Om någon i familjen frågade hur jag mådde försökte jag bara säga att jag var lite trött, och sen bröt jag ihop igen.

Vet inte vad jag vill med att skriva de här. Men jag vet att jag inte är ensam om att känna såhär, så hoppas att någon har lust att komma med tips eller liknande. Har som sagt inte pratat med någon om det här mer än över internet, och har ingen aning om "vad det är jag har". Om det är social fobi & ångest, eller om det bara hör till i min ålder. Jobbigt är det i viket fall och det hjälper att få skriva av sig, det lättar på hjärtat.