Hej!

Precis hittat hit.

Läst en del trådar om panikångest attacker osv och känner igen mig så starkt.

Jag vet att det finns en tråd med nummer man kan ringa till.

Saken är den att jag vill verkligen prata med någon, men jag vet inte vad jag ska säga när jag ringer tex… Kommer dom ta mig på allvar?
Har aldrig pratat med någon förr, och jag är verkligen livrädd att jag inte ska bli tagen på allvar.

Jag har vänner, jag har familj och jag har pojkvän, jag är inte en ensam människa, jag vill bara prata med någon som kanske kan förstå och hjälpa mig.

Jag är en väldigt glad människa som alltid vill vara stark inför andra.
Mina problem lägger jag på hyllan för att finnas till hands och hjälpa.

Jag gråter inte inför folk, åtminstone inte "på riktigt".

Men när det väl brister blir det bara svart. Det är som att stå i ett hörn och bli sparkad i magen och i bröstet, all kraft bara rinner ur.
Jag fastnar liksom där, ibland gör det så ont att man kräks, jag kan bli blå i annsiktet för att jag gråter så hårt. Jag är så slut efteråt att jag oftast somnar. Har ont i hela kroppen från att man legat och skakat och spännt sig.

Jag har aldrig velat göra illa mig själv!

Men det är just bara det att jag kan inte kontrollera dessa anfall.
Jag blir rädd och efteråt blir jag bara mer ledsen för att jag inte förstår vad det är som händer med mig när jag blir så ledsen.

Det är så svårt att förklara, och så känsligt för mig!

Den senaste tiden (inom loppet av ett år) har två vänner tagit livet av sig, och en nära släkting dött. Och två i familjen har blivit cancersjuka. Jag har liksom inte fått ut alla känslor och sorg än. Dom skaver och river inombords istället. Jag känner varför ödlsa timmar på att vara ledsen och sitta och deppa när man kan göra annat, typ.

Jag är också rädd att mina nära och kära ska känna sig otillräckliga på något sätt om jag söker mig till någon annan för hjälp. Jag vet att dom kommer stötta mig som dom alltid gjort.

Sen har jag så otoligt svårt att somna, jag kan absolut inte/ALDRIG somna sist. Min pojkvän för alltid se till att jag somnar först, annars somnar jag aldrig och då tänker jag "för mycket".

Så hur börjar man? Hur gjorde ni? Hjälper det att prata med någon?
Hur var erat första samtal med den som hjälpte er?

Berätta så mycket som möjligt så kanske jag vågar ta tag i detta, jag sitter bara och velar och velar och så slutar det med att man rycker på axlarna och tänker att man klarar detta själv, sen är man där igen, i den där panikångesten.